Skäms!

Inget tycks vara jobbigare än att erkänna för så väl sig själv och sin omgivning att man faktiskt behöver gå ner i vikt, och att man tagit ett aktivt besluta att försöka göra så. Hur ska man annars tolka det faktum att det finns så många som inte kan stå för att de bantar eller går på diet? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att dom faktiskt skäms. Över vad förstår jag inte. Vad är det att skämmas över? Jag förstår att man skäms över om man är tjock, för det illustrerar i väldigt många människors ögon att man lider av bristande självkontroll. Men att skämmas för att man tagit steget att faktiskt vilja göra något åt det? Helt obegripligt. Jag reserverar mig dock för att det kan vara just att man erkänt för sig själv, och sin omgivning att man inte trivs med sin övervikt, sin kropp, som gör det hela så pinsamt. Att man känner sig tvungen att stå till svars för att man inte trivs med sin kropp, och det inför hela resten av världen. Men hej, jag tror faktiskt inte dom bryr sig! Och om dom gör det, vad har det för betydelse?

Kanske kommer somliga tycka att man är dum i huvudet som inte trivs med sin kropp, som kommer försöka övertala en att man inte alls behöver gå ner i vikt, och att man ser helt sagolik ut som man gör. Dessa människor orkar i alla fall inte jag lyssna på någon längre stund. Dom har nämligen ingen aning om vad jag dagligen tvingas gå igenom på grund av min övervikt. Dom behöver inte stå i provrummet helt andfådd efter ett försök att få på sig de enda snygga jeansen. De behöver inte köpa tröjor som kanske å ena sidan sitter bra över armarna men som en påse över mage och bröst. Såvida man inte lider av en ätstörning och redan är normal eller underviktig, ska man enligt mig aldrig behöva försvara att man vill gå ner i vikt. Aldrig!

Visst, det är asjobbigt att försöka hitta en förklaring, ursäkt, orsak, till att man tackar nej till kakan, tårtan, chipsen och snittarna. Men ju förr man gör det, ju enklare kommer det bli. Att ursäkta sig med att man är allergisk är att ta för mycket hänsyn. Jag har stött på människor som på allvar är rädda för att såra dem de måste neka. Men herregud! Med den graden av jagsvaghet är det kanske inte så konstigt att man aldrig kunnat sätta tillräckliga gränser vad gäller mat heller. Det handlar inte om huruvida du sårar någon eller inte, det handlar om ditt eget välbefinnande. Var inte så sjukt rädd för vad folk kommer tycka och tänka! Det gäller att vänja sig vid tanken på att man faktiskt bantar, för om man hittar på ursäkter som passar andra, så kommer man själv börja köpa de där ursäkterna.

Jag kan känna att dom här människorna glömt göra det allra viktigaste. De har glömt rannsaka sig själva. Glömt fråga sig själva om de verkligen vill gå ner i vikt, och varför. Och glömt fråga sig själva till vilket pris. För att behöva stå till svars för att man vill gå ner i vikt och förändra sin livsstil är långt ifrån det jobbigaste med att gå ner i vikt. Har man inte gjort det, blir allt som komma skall väldigt mycket jobbigare.