It´s a heartache

Efter att jag och vad jag fortfarande, på ett högst naivt sätt, tror är mannen i mitt liv kom överrens om att aldrig mer ses, då han fann något jag skrivit här på bloggen så olämpligt att han inte ens ville vara vänner på fejan, och bara kunde erbjuda mig vänskap, gick jag in i den där dimman av hjärtesorg. Hela förra helgen gick i stort ut på att ligga och gråta och tycka synd mig själv, för mig själv mumla förolämpningar till mannen ifråga, och räcka fuck you åt hela världen. Oavsett hur jobbigt det varit är jag glad över att se hur jag utvecklats. För ett år sedan hade jag nämligen klamrat mig fast vid varenda ord han sagt som kunde tolkats som genuint intresse för att inleda något, och försökt övertala honom till att ge mig en andra chans. Jag hade köpt den där rösten i mitt huvud som försökte intala mig att han kanske spelar hard to get, som förväntade sig att jag skulle kämpa hårdare. Nu har jag lyckats hålla mig från att lyssna på den där rösten och istället gett den svar på tal. Det genom att för mig själv upprepa det han faktiskt sa, det han faktiskt gjorde.

Han är ändå en av de fegaste män jag någonsin träffat. Han bara pratar och pratar om vad jag känner, vad jag sagt, utan att ens fråga sig vad han vill, lämna ut sig själv det minsta. Hatar sånt. Samtidigt som jag önskar att han kunde ge mig en lektion i den typ av självförsvar den där typen av beteende är.