Det finns personer jag inte känner, som jag träffat på min höjd en eller två gånger, som tycker sig ha anledning att hata mig. Detta får jag alltid höra på avvägar, genom gemensamma vänner. Jo, den typen av vänner har jag, att om de i sin tur har vänner som hatar mig, så berättar dom det. Och inte mig emot, det är ganska befriande och veta var man har människorna ifråga. All typ av eventuell interaktion blir då så fasligt mycket enklare. Då är jag mentalt förberedd när eller om dom nu mot förmodan skulle få för sig att konfrontera mig, eller slå ner mig, vilket varit på tal ett par gånger.
Självgod som jag är spinner mitt ego genast i väg i sin egen lilla värld och tänker på allra största allvar att det måste vara så här det känns att vara kändis. Att vara hatad utan att egentligen veta varför, eller bara vara hatad för den man är. För att någon ogillar ens person, vad man utstrålar, står för och gjort sig känd för. Jag känner verkligen inte att det är hela världen. Man kan inte vara älskad av alla och om det då finns dem som känner ett behov av att hata mig, so be it. Det är som i den där dikten av Söderberg, och det kan jag leva med.