Vad är väl en bal på slottet?

Ikväll hade jag hoppats på att få stöta ihop med Mannen igen. Min plan var att gå ut, se fabolous ut och låtsas om ingenting, verka lite små disträ, och på alla sätt utstråla att jag gått vidare. Typ kanske i förbifarten hälsa och fråga hur han mådde, och sen bara vandra vidare. Inte med flit göra honom svartsjuk, för det vet jag att han ändå inte skulle bli, och skulle han bli det skulle det ändå inte märkas på honom. Utan nöja mig med att bara vara.

Men så blev det alltså inte. Till att börja med är jag så pank att jag i bästa fall får nöja mig med att leva på luft nästa månad. Om det nu inte råkar vara så att alliansen bestämmer sig för att avgiftsbelägga även den. Det skulle inte förvåna mig.

Men sen kommer det till det här med sällskap. Hade jag haft pengar hade det ändå hängt på en skör tråd. Mitt vanliga bihang Sandra struttar antagligen i detta nu runt med en massa b-boys i Solnahallen, och det finns nog ingen annan jag hellre ville gå ut med ikväll. Så jag hade helt enkelt varit tvungen att gå ut själv. Och om det är något jag inte tänker utsätta mig för är det att gå ut själv, och då riskera att stöta ihop med Honom. Jag är alldeles för uppriktig för att kunna ljuga, och även om jag ljög skulle man kunna syna min bluff på mindre än tio minuter för jag kan aldrig stå på ett och samma ställe längre än så. Om det inte råkar finnas sprit i närheten.

Men som om inte det vore nog. Hade jag varit haft cash och sällskap hade nog det enda som kunnat stoppa mig vara en redig förkylning. Nu är det inget som säger att jag faktiskt skulle blivit sjuk i det parallella universum där jag har deg och partyfriends, men det skulle inte förvåna mig. För det är ju precis vad som hänt. Jag snorar, hostar och har säkerligen feber också. Och att jag inte kan gå ut blir genast så mycket jobbigare och sorgligare. Jag känner mig inte helt oväntat precis som Askungen. Det är så sjukt synd om mig som inte får gå ut i mig. Så jättejättejättesynd om mig.

Men sen så är jag så förbaskat less över att gråta över den här Killen. Jag trodde jag gått vidare någonstans i härvan då jag insåg att universum kommer sammanföra oss tids nog, men nu är jag typ tillbaka på ruta ett. Och till skillnad från de andra mupparna jag ältade förra året, så hatar jag Honom inte. Finns ju ingen jäkla anledning. Jag försökte börja hata Honom för att han inte vill ha mig, det är i vanliga fall fett effektivt, men det funkar inte. Det är som om jag gjort det omöjligt för mig själv att hata Honom. Istället ägnar jag lite för mycket tid åt att fundera över vem han kommer träffa istället, om han kommer träffa någon överhuvudtaget. Plågar mig själv lite extra kort sagt. What a way to spend a lördagkväll!