Rebound

Just för att jag vet att den första killen jag dejtar i år inte kommer vara något annat än en rebound drar jag mig verkligen för att ge mig ut i leken. Det är så förbannat elakt att dejta någon med vetskap om att man ändå kommer dumpa honom fortare än illa kvickt. Att han bara är en simpel egoboost. Jag vill inte vara sån. Samtidigt börjar min crush så sakta rubba av, och jag börjar bli i alla fall lite, om inte ens tillnärmelsevis lika, nyfiken på de intressenter som i alla fall hovrar runt mig. Som vill att jag ska spela pingis, lyssna på direktimporterade reggaesjuor, eller bara ha mig i hasorna för att slippa erkänna att dom går ut på klubb ensamma. I vanliga fall skulle jag tycka att det var superspännande. Nu är jag bara yttepyttelite nyfiken. Och det bara för att ta reda på om jag överhuvudtaget kommer kunna glömma Mannen. Det är en vecka sen jag slutade gråta mig själv till sömns. Men jag ältar fortfarande så gott som dagligen varför det gick som det gick, utan att komma någon vidare vart. En del av mig tror att en rebound skulle hjälpa mig lite på traven. Ta mig ur mitt hjälplösa tillstånd. Den delen orkar inte heller ta hänsyn till vad pingisspelaren, dj:n och ensamvargen egentligen tror att jag är ute efter. Orkar inte bry sig om i fall jag missleder dem. Nu ber vi hårt för att ingen av vederbörande råkar läsa dethär, för då är det nog kört hur som haver.