Besatthet av bilar

I somras sträckläste jag George Pelecanos böcker om privatdetektiven Derek Strange. Jag ogillar vanligtvis deckare, men Pelecanos lyckades verkligen fängsla mig med historien han målade upp. Språket var fylligt och intressant och karaktärsbyggena mycket genomtänkta. Vissa av karaktärerna lärde jag mig verkligen att älska, andra att hata. Men när jag läste dessa böcker fanns det en detalj som gjorde mig lite irriterad, och det var Pelecanos besatthet med bilar och bilmärken. Av vad jag har förstått är de flesta amerikaner helt besatta av vad bilen säger om personen som kör den, men det måste väl ändå finnas undantag som bekräftar regeln? Människor som faktiskt bara köper en bil och inte tänker nämnvärt över vad den symboliserar eller förmedlar? Någon som helt enkelt resonerar lite som jag? Tydligen inte. För med så gott som varje karaktär följde en lång beskrivning över hur människan resonerade vid valet av bil. Modell och märke. Alla hade tankar och funderingar kring det här med bilen som statussymbol. Faktum är att det ibland blev avgörande för vissa av dem. Jag vill minnas att polisen i en av böckerna hann ifatt en langare bara för att han varit lite för kräsen när han skulle stjäla en bil, och därför blivit sinkad. Men eftersom jag gillade böckerna i övrigt, hade jag överseende med just detta eftersom jag trodde att det var något som inte gick att förbise från i Usa.

I helgen slog jag upp Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Det har pratats mycket om han som författare låtit sig inspireras av James Ellroy. Hur det är med den saken har jag svårt att säga då jag aldrig läst något av Ellroy. Men om det nu inte är så att även Ellroy hyser en för amerikaner typisk besatthet för bilar så skulle jag vilja påstå att Lapidus även läst en hel del av Pelecanos. För även om det i Aldrig fucka upp aldrig går så långt att allas preferenser vad gäller bilar kommer på tal, nämns Bentley, Bmw och Cadillac mer än bara i förbifarten. Jag vet att det finns valda delar av den svenska befolkningen som gillar att meka. Att det finns dom som runkar med en Vi bilägare i handen. Men att de är tillräckligt för att rättfärdiga de långa och ibland ganska tradiga stycken om bilar och bilmärken, som förekommer i boken, vägrar jag tro.

Snabba cash var om inte så bra eller särskilt välskriven, i alla fall underhållande. Tyvärr verkar Lapidus haft väl bråttom när han skrev Aldrig fucka upp. För språket är svårt att ta sig till. Där han i förra boken i alla fall ansträngts något för att ge de olika karaktärerna olika röster, är det i Aldrig fucka upp alltför lika. Personporträtten är dessutom rätt platta och förutsägbara. Det är självklart spännande, men inte lika underhållande som sist. Vilket är väldigt synd.