Hysteri my ass

Det var som sagt en liten bloggstorm för en vecka sen eller två, som handlade om bantningshysterin i vårt samhälle. Själv skakade jag mest på huvet och undrade vad det var för hysteri människor syfta på. För så är det. Jag upplever inte att gemene man är på långt när så besatt av sin vikt, som den där debatten gav sken av. Faktum är att det är precis tvärtom. Folk verkar vara förvånansvärt obekymrade över sin övervikt. Jag vet inte hur många människor i min nära omgivning som lider av övervikt och fetma, men som inte gör ett dugg för att minska den.

Så kanske är det så att det visst finns människor som är besatta av vikt, träning och mat, men det är sällan de som faktiskt borde tänka på vad de stoppar i sig. De som är besatta är ju precis det, väl medvetna om vad överkonsumtion kan få för konsekvenser, och försöker aktivt mota övervikten i grind. Att då kalla dem hysteriska är inte särskilt konstruktivt.

Sen finns det givetvis grader i helvetet. Att det finns ätstörda människor som kanske skulle må bättre av att inte obsessa en massa över kalorier och dylikt, är ju bara att beklaga. Men att måna om sin hälsa, äta nyttigt och träna, kan enligt mig aldrig bli något av ondo. Jag känner att de som upplever att samhället är besatt av hälsa och nyttig mat nog bara upplever just detta för att de får dåligt samvete över sina egna dåliga vanor. Jag vet inte hur många gånger jag dragit mig för att ens nämn min bantning bara för att inte andra överviktiga i min närhet ska ta det som en förebråelse.

Hur kan hälsa och välbefinnande vara så provocerande? Hur kan de faktum att jag vill gå ner, må bra och trivas bättre med mig själv göra folk så upprörda? Varför måste dessa människor projicera sina egna besvikelser på mig, skuldbelägga mig för att jag tror att livet handlar om mer än att äta ett helt paket pepparkaksdeg på egen hand? Varför?