Gnällspikar

Sen finns det dom som gnäller som fasen över hur tjocka dom är. Om hur fula överarmar dom har, om bristningarna på låren, om sin breda jäkla rumpa. Jag vet inte om dom förväntar sig att jag ska säga emot, för allt som oftast har dom ju helt rätt i det dom säger, och att då förvänta sig att jag ska protestera, är ju bara dumt. Inte så att jag är dum nog och säga att jag verkligen håller med, det vore ju att be om stryk. Men några sympatier får dom inte.

Nästefter gnällandet händer nämligen inte så jäkla mycket mer. Faktum är att i proportion till hur mycket det gnälls, görs väldigt väldigt lite för att mota fettet i dörren. Ibland är jag en lika god gnällare som vem som helst. Men jag upplever att gnälla, det får man göra först efter att man faktiskt försökt lösa det aktuella problemet. Inte före eller överhuvudtaget alls, om man nu är så lat att man inte orkar ta tag i saker och ting.

För hur jäkla svårt kan det vara? Hört talas om orsak och verkan? Att sitta och i ena stunden beklaga sig över att man inte kan hitta ett par jeans som sitter bra, för att i nästa proppa i sig en gigantisk bit äppelkaka, är minst sagt motsägelsefullt. Framförallt ger det ett ofattbart oseriöst intryck. Bättre då att omfamna sin fetma och säga som det är, att man äter den där kakan på bekostnad av de där jeansen man så gärna vill ha.