Är du trasig?

Att försöka gå ner i vikt har fått mig att fundera kring om jag överhuvudtaget behöver gå ner vikt. Och varför. Vem det är som säger att jag bör gå ner i vikt, och hur mycket. Är det jag som vill gå ner i vikt? Eller är det min familj som vill att jag ska gå ner? Är det min läkare som säger att jag kommer dö om jag inte gör det? Det här är sånt jag tycker alla som vill gå ner i vikt borde fråga sig. Vem gör det det för och varför?

Jag vill gå ner i vikt. Hur mycket varierar från dag till dag. När jag siktar på att gå ner till 55 kilo, vilket jag ofta tvivlar på ens är möjligt, så gör jag det för att jag med en vikt på 55 kilo skulle ha en bmi på ungefär 20, vilket är vad som räknas som normalviktigt. Använder man bmi för att mäta övervikt skulle det räcka att jag gick ner till 65 för att räknas som normalviktig. Men eftersom jag har väldigt lätt för att gå upp i vikt vill jag gärna ha lite marginal, och det är därför jag siktar på 55 kilo. Om det sen slutar med att jag är skitnöjd vid 60 återstår givetvis att se.

Det här är alltså min egen anledning. Jag trivs inte med min kropp. Jag gillar att den är stark och uthållig och i vissa avseenden helt utsökt, men jag hatar vad jag tillåtit mig själv att bli. Det betyder inte att jag inte älskar mig själv. Det gör jag verkligen. Jag vill bara inte se ut som jag gör. De där valkarna som möter mig i spegeln när jag provar en bikini får mig inte att må dåligt, men att inte mötas av dem skulle göra mitt liv lite lättare. För att inte tala om att jag, hur mycket jag än tränar, med min nuvarande vikt ligger i riskzonen för att drabbas av följdsjukdomar av fetma. Som hjärt och kärlsjukdomar. Ännu ett skäl.

Det är alltså jag som vill gå ner i vikt. Klart att jag har en del fåfänga anledningar också. Jag lockas enormt av tanken på att gå in i en affär och utan problem ta ett par jeans i storlek 38 med mig in i provrummet utan att behöva be någon gå och hämta en större storlek. Och även om det motiverar mig enormt är det trots allt inte den enda anledningen. För om det vore det är sannolikheten att jag skulle lyckas nog vara väldigt liten. Och jag tror det är därför det är så viktigt att de som försöker gå ner i vikt verkligen frågar sig varför. Är man lycklig och mår bra som den man är, och äter hälsosamt, och mår dåligt av kraven som omgivningen ställer på att man borde må dåligt av hur man ser ut, finns det ingen som helst anledning att gå ner i vikt.

Tyvärr är modeindustrin helt fucked up. Jag talar inte om att det bara tycks finnas utrymme för väldigt smala tjejer, utan för att det inte tycks finnas utrymme för någon som har en kropp som avviker ens det minsta från vad som är allra allra vanligast. Som inte följer standardiserade mått. Man kan ha en liten rumpa men stora tuttar. Man kan ha en jättebred häck och små rattar. Modeindustrion borde inte få diktera villkoren för hur vi kvinnor ska vilja se ut. Det borde vara tvärtom. Det är fruktansvärt sorgligt att det finns unga kvinnor som bara vill gå ner i vikt för att de inte kan hitta kläder som passar, och då inte för att dom är överviktiga, utan bara för att modeindustrin helt enkelt inte tagit hänsyn till hur de ser ut.

Om du tycker du är tjock, och tycker det för att du tycker det, är det bara du som kan göra något åt det. Men vad andra tycker är helt ointressant.