I luv Kirka!

Spotify var det här! Och efter att ha rotat runt bland de jag lyssnat till de senaste veckorna hittar jag min barndomsfavorit Kirka. Kirka! Asså jag vet inte om det går att förklara men jag ska försöka förklara. Jag skulle gissa på att alla invandrarbarn har någon artist som deras föräldrar spelade sönder och samman där hemma, och för mig var det Kirka. Kirka kan bäst beskrivas som Finlands motsvarighet till Körberg, med lite Santanakomplex.

Vi hade en kasett med Kirka och det var nog utan överdrifter det mesta spelade kasettbandet i hemmet. Och så här mer än tio år efteråt kan jag fortfarande alla låtar från bandet helt utantill. Lite läskigt, men ändå lite berusande på det där sättet som nostalgiska barndomsminnen kan vara. Och lite förvirrande. För även om jag kan varje ord förstår jag på min höjd hälften av det jag sjunger. Det gör inte musiken särskilt mycket sämre, faktum är att jag nog om jag lärt känna Kirka idag tyckt att det lät för mycket Dire Straits för att lägga någon som helst tid på. Men nu är det som att barnet i mig bestämt att det här är bra, det här gillar vi, och så är det inte så mycket mer med det. Vilket är så skönt. Jag borde låta barnet i mig bestämma lite oftare.