Sicko

När jag först läste detta reagerade jag inte alls med den förfäran om tycks vara så självklar. Anna Odell har gjort precis det som en konstnär ska. Hon har med sin konst försökt provocera. Sen om det i slutändan blir bra eller dålig konst är helt ointressant. En konstnär kan inte ta hänsyn till hur verket kommer uppfattas, och i vilken utsträckning det kan tänkas provocera, och då vilka. En konstnär borde, enligt mig, i största möjliga mån försöka bortse från alla förutfattade meningar och föreställningar. Man kan tycka att det är väl hänsynslöst att spela psyksjuk, och jag håller med om att det är magstarkt, men som konst betraktat är det intresseväckande. Vad som provocerar är oftast inte intressant bara för att, desto intressantare är ju diskussionen kring varför vissa saker provocerar. Jag kan precis som vem som helst tycka att det är upprörande att hela verksamheten tycks ha stannat upp då Odell kom in till psyket, men det illustrerar väl rätt väl de bristande resurser som psykvården dagligen arbetar under. Jag förstår inte ens hur Eberhard orkar ta upp en sån sak som resurser, för det kan vara just en sådan sak som gör att somliga, i akut behov av vård, drar sig för att söka hjälp, då de inte vill bli ytterligare en belastning för samhället. Och hade man inte tagit Odell på allvar hade nog rubrikerna varit väldigt mycket annorlunda. Det finns tusentals människor som blivit förbisedda av psykvården, och ändå har vi mage att finna att någon bluffat sin in på psyket som provocerande? Ganska intressant, tycker jag i alla fall.