Jag fullkomligt älskar den här låten. Jag köper att den är enformig, inte har en enda vers, och att han gnäller mer än lovligt. Det gör jag.

Det jag dock inte köper, är hur nyfrälst han ger intryck av att vara i den här intervjun. Det blir helt enkelt bara för mycket. För mycket av allt. Jag förstår att det kan vara relevant att ta upp hans tro, men nu känns det som att han lyckas väva in gud och jesus i var och vartannat svar. Svaren känns så ofattbart tillgjorda, och hans tro så påklistrad.