En fängelseblogg, finally!

Här har jag gått och trott att svenska fångar glider på en räkmacka inne på kåken. Har tillgång till telefon och dator och sånt där. För det såg jag på någon dokumentär för många många år sedan. Men regeringenreinfeldt kanske sparar genom att dra in datorer och internet. Och utan någon bra fängelseblogg blir jag. Fram tills nu då. Då Sanna Bråding åkt in för att avtjäna de där tre månaderna hon dömts till, för vad det nu var hon åkte dit för. Genom att skriva brev till sin kompis som sedan publicerar det på hennes blogg kan man som läsare ta del av hur tiden i ett fängelse ter sig. Det är sånt här bloggar är bra för, känner jag själv. Bra för att man verkligen lär känna världar, tar del av andra människors levnadsöden, på ett lagomt sätt. Utan att det är någon mellanhand där och tallar på vinkel. Som sätter någon slags roll på personen ifråga. Ingen blir bara offer, ingen blir bara förövare. Visserligen väljer man själv hur man vill framstå, men var och en av oss läsare får själva bestämma vad vill ta för sant och inte. Precis som det ska vara.