Nej, jag drömmer inte om att bli fotomodell.

Igår började Tv 3 visa den elfte säsongen av Americas Next Top Model. Och hur mycket jag än ogillar Tyra Banks, kan jag självklart inte låta bli att titta på det. Det är utan tvekan ett av mina största guilty pleasures här i livet. För jag vet att jag bara kommer hata Tyra ännu mer om jag tittar på det, men gör ändå just det, mot så väldigt mycket bättre vetande. Jag hatar Horatio Crane ungefär lika mycket men tittar ändå på CSI Miami.

Vad är det jag ogillar med ANTM? Framförallt att Tyra ständigt får stå oemotsagd. Jag vet att det är hennes serie, men come on, det måste väl ändå finnas gränser för hur självförhärligande man får vara? De få gånger någon vågar sig på att kritisera henne anklagas hon eller han för att vara oseriös, oprofessionell, omogen. Och dessa människor får så gott som alltid chansen att vinna åter Tyras gillande. I de avsnitt som sänds precis innan finalen, med tillbakablickar från tidigare avsnitt, är det mer regel än undantag att den deltagare som på något sätt hamnat i konflikt med Tyra, och som en följd av denna konflikt blivit utskälld inför hela deltagarskaran, får tala ut det inträffade och berätta precis hur fel hon insett att hon hade och att Tyra, föga överraskande, hade rätt hela tiden. För Tyra har, ju som vi har lärt oss vid det här laget, alltid rätt!

Jag vägrar tro att det är en slump att de tjejer som deltar i serien verkligen tycks älska Tyra, även om jag är mycket medveten om att många av dem nog dras med i den masspsykos som vissa dokusåpadeltagare tycks försättas i. Men det går inte komma ifrån att det nästan går att likna vid avgudadyrkan, och är i mina ögon nästan motbjudande. Jag förringar inte på något sätt Tyra och hennes karriär som modell, men jag förstår inte den hysteri som säsong efter säsong inträffar så fort hon visar nyllet? Eller är den månne spelad? Tröttsam är den i alla fall hur som haver.

Nu vet jag redan vem som kommer vinna den här säsongen, men det ska bli kul att kolla ändå. Man kan ju fråga sig varför jag förstört nöjet med spänningen att in i det sista inte veta vem som vinner, men det gör jag för att jag inte ska bli slav under den här förbaskade serien. Det krockar ju exempelvis med Shear Genius, som ju är lite roligare, om inte lika bitchigt. Och genom att själv ta reda på vem som vinner slipper jag gå omkring och bäva för att någon annan ska avslöja det.

Detta till trots bjuder ANTM ändå på stor underhållning. Efter elva säsonger har man fortfarande, i det inledande avsnittet med en tjej som allvarligt tittar in i kameran och minsann deklarerar att det är alla tjejers, ja och killars största dröm, att bli fotomodell. Det bara måste det vara. Allt annat skulle förmodligen rubba den här arma flickans världsbild. Själv skakar jag bara bekymrat på huvuvdet och frågar mig om dom fortsätter plocka fram dom där brudarna för att jag, och förhoppningvis ganska många med mig, fortfarande har högre drömmar än att pryda senaste omslaget av Vouge, Elle, eller vandra ner för catwalken åt Victoris Secret. Som att bli Fn:s generalsekreterare.