It´s not always about you...

Vad är det som får folk att genast förutsätta att allt handlar om dem? Narcissism ? Eller bara vanlig hederlig ( om så en väldigt egocentrisk sådan) paranoia? Är det en ren självklarhet att alltid inbilla sig att man är jordens mittpunkt, eller tyder det på en motbjudande självupptagenhet?

Även om jag själv ibland visar prov på att vara mer än lovligt egocentrisk, blir jag alltid lika förvånad då jag stöter på samma tendenser hos människor i min omgivning. Den självgodhet som kommer av att tänka längre än vad näsan möjligtvis räcker är djupt fascinerande. Som om jag inte skulle ha något bättre för mig än att sitta och grubbla över andra människors problem (och blogga om dem)? Inte ha lust att fördriva tiden med annat än att älta andra människors bekymmer offentligt?

Men sen detta att folk ständigt tror att folk spanar in dem. På ett negativt sätt. Hur många gånger har man inte hört folk oja sig över att det känns som att alla stirrar på dem? Oroligt frågat om dom har något i ansiktet, om bh:n syns, om gylfen är öppen? Vilken typ av trauma har dessa stackare genomlidit, som får dem att tro att det givetvis måste vara för att det är något fel på dem, som folk stirrar så? Eller är dom bara rädda för rampljuset? Det brukar ta ett tag att vänja sig vid, men ingen kommer döda dem för att dom slutar negga så på sig själva. Det handlar inte om huruvida folk faktiskt tycker att dom ser ut som utomjordingar, det handlar om att dom tror det, och det betyder i min värld att dom själva tycker att dom är utomjordningar, och därför projicerar det på sin omgivning. Skulle dom börja tycka att dom är helt fantastiskt snygga skulle nog omgivningen snart komma ikapp. Så länge det inte går till överdrift, då skulle folk börja blänga på dem för att de var för självgoda, och det vill man ju inte.