Vad är väl en bal på slottet?

Ikväll hade jag hoppats på att få stöta ihop med Mannen igen. Min plan var att gå ut, se fabolous ut och låtsas om ingenting, verka lite små disträ, och på alla sätt utstråla att jag gått vidare. Typ kanske i förbifarten hälsa och fråga hur han mådde, och sen bara vandra vidare. Inte med flit göra honom svartsjuk, för det vet jag att han ändå inte skulle bli, och skulle han bli det skulle det ändå inte märkas på honom. Utan nöja mig med att bara vara.

Men så blev det alltså inte. Till att börja med är jag så pank att jag i bästa fall får nöja mig med att leva på luft nästa månad. Om det nu inte råkar vara så att alliansen bestämmer sig för att avgiftsbelägga även den. Det skulle inte förvåna mig.

Men sen kommer det till det här med sällskap. Hade jag haft pengar hade det ändå hängt på en skör tråd. Mitt vanliga bihang Sandra struttar antagligen i detta nu runt med en massa b-boys i Solnahallen, och det finns nog ingen annan jag hellre ville gå ut med ikväll. Så jag hade helt enkelt varit tvungen att gå ut själv. Och om det är något jag inte tänker utsätta mig för är det att gå ut själv, och då riskera att stöta ihop med Honom. Jag är alldeles för uppriktig för att kunna ljuga, och även om jag ljög skulle man kunna syna min bluff på mindre än tio minuter för jag kan aldrig stå på ett och samma ställe längre än så. Om det inte råkar finnas sprit i närheten.

Men som om inte det vore nog. Hade jag varit haft cash och sällskap hade nog det enda som kunnat stoppa mig vara en redig förkylning. Nu är det inget som säger att jag faktiskt skulle blivit sjuk i det parallella universum där jag har deg och partyfriends, men det skulle inte förvåna mig. För det är ju precis vad som hänt. Jag snorar, hostar och har säkerligen feber också. Och att jag inte kan gå ut blir genast så mycket jobbigare och sorgligare. Jag känner mig inte helt oväntat precis som Askungen. Det är så sjukt synd om mig som inte får gå ut i mig. Så jättejättejättesynd om mig.

Men sen så är jag så förbaskat less över att gråta över den här Killen. Jag trodde jag gått vidare någonstans i härvan då jag insåg att universum kommer sammanföra oss tids nog, men nu är jag typ tillbaka på ruta ett. Och till skillnad från de andra mupparna jag ältade förra året, så hatar jag Honom inte. Finns ju ingen jäkla anledning. Jag försökte börja hata Honom för att han inte vill ha mig, det är i vanliga fall fett effektivt, men det funkar inte. Det är som om jag gjort det omöjligt för mig själv att hata Honom. Istället ägnar jag lite för mycket tid åt att fundera över vem han kommer träffa istället, om han kommer träffa någon överhuvudtaget. Plågar mig själv lite extra kort sagt. What a way to spend a lördagkväll!

Jag fullkomligt älskar den här låten. Jag köper att den är enformig, inte har en enda vers, och att han gnäller mer än lovligt. Det gör jag.

Det jag dock inte köper, är hur nyfrälst han ger intryck av att vara i den här intervjun. Det blir helt enkelt bara för mycket. För mycket av allt. Jag förstår att det kan vara relevant att ta upp hans tro, men nu känns det som att han lyckas väva in gud och jesus i var och vartannat svar. Svaren känns så ofattbart tillgjorda, och hans tro så påklistrad.

Livsvisdomar

Varför är det alltid de mest fåniga saker som ens mamma återberättar som man minns? Som man tar till sig? Som att man enligt Feng Shui ska fälla ner toalocket för att man annars riskera att spola bort hushållets ekonomiska tillgånger? Det har blivit en tvångstanke. Det finns nog ingen toalett jag besökt de senaste tio åren, där jag inte efteråt alltid fällt ner locket. Helt crazy.
Eller det faktum att man går upp i vikt av att klä sig för mycket i svart? Som belägg för detta åberopade mamma en studie gjort på tomater där man lindat in tomaterna i papper av olika färg. Tomaterna inlindade i svart papper blev övermogna. Hon förklarade aldrig sambandet mellan övermogen tomat - om du bär mycket svart går du upp i vikt, men eftersom jag var väldigt överviktig och bara hade svarta kläder tyckte mitt fjortonåriga jag att det lät fullt rimligt. Och tycker det än idag. Alla tjockisar som bär svart blir bara tjockare, och det för att de bär svart. Att det kan ha något att göra med deras enorma kaloriöverskott tvivlar jag på.

Jag är livrädd för att tappa ner något livsnödvändigt i toastolen. Absolut livrädd. I de fall jag har med mig telefon eller nycklar in på toaletten iakttar jag alltid största försiktighet. Det vore så fruktansvärt traumatiskt att se mobilen ligga där nere. I värsta fall i en pöl av kiss och till och med bajs. Så fruktansvärt! Och tvingas ta upp den, plocka ut simkortet och sen kasta mobilen. Och efter det ta en lång skamsköljning. Skrubba kroppen fri från all inbillad avföring man fått på sig. Ännu jobbigare skulle det nog vara med nycklarna. Tvingas koka varenda en. Men sen ändå leva med vetskapen om var de en gång legat. Tack och lov har jag aldrig tappat något livsnödvändigt i muggen, men jag är allvarlig oroad för att jag någon dag kommer göra det. Bara tanken på att jag faktiskt var tvungen att plocka upp den rougeborste som för någon månad sen gick ett mycket tråkigt öde till mötes, fyller mig med obehag. Men det var tack och lov bara en rougeborste.

Dagens Youtubeklipp - Cesaria Evora Sangue Berona

Den här tanten asså! Hon är så skön. Tjock och skön! Om jag inte redan hade en farmor skulle jag fråga om Cesaria ville vara min. Cesaria är en av de största anledningarna till att jag vill åka till Kap Verde. Där snackar vi någon som verkligen lyckats sälja in sitt hemland som turistparadis. Jag skulle sitta i en solstol och dricka romdrinkar, röka cigarr och lyssna till någon som försökte låta som Cesaria. Det är vad jag skulle göra.

Och jag har så klart satt ihop en spellista med alla Cesarias skivor!

Idiotiska sändningstider del femhundratolv

If i ruled the world skulle jag jobba som enväldig tablåläggare på alla tv-kanaler. Och då skulle Reaper inte sändas på fredagar klockan 19.00, eller för den delen börja visas helt utan någon som helst påannonsering, vilket är precis som hänt.

Jag förstår verkligen inte hur vissa tablåläggare tänker? Eller hur vissa inköpare tänker heller för den delen. För tar man sig en titt i tablåerna inser man ganska snart att inköpscheferna på kabeltvkanalerna förköpt sig på serier, av rädsla för att om de inte gjorde så, mista tittare. Vilket i sin tur får till följd att bra, underhållande och mycket sevärda serier får en skitslot till sändningstid.

Om vi börjar med Tv 3/Tv 6 som ju tycks dela på vissa serier. Weeds visas på måndagar klockan 22.30 i Tv 6. Men i julas gick en Weeds maraton, så dessa avsnitt har den uppmärksamme redan kunnat se, visserligen på tider då ingen annan är vaken, men likväl. Man kan ju fråga sig varför. Varför inte lägga en maraton på en helg? Och påannonsera den rejält? Helt obegripligt.

Sen har vi perfectly bra serier som visas på helger, dagtid. Me and my boys. Typ SATC flyttar till Chicago, blir tomboy och sportreporter. Mysig, älskvärd och klart rolig. Den visas på lördag - söndag runt tolvsnåret. Det finns möjligtvis serier som förtjänar ett sådant öde, men Me and my boys är inte en av dem.

Kitchen Confidential är en annan. Den visades också helger, dagtid för två år sedan, och visas nu i repris lite då och då med brist på annat. Jag gråter av bara tanken.

Sen har vi It´s always sunny in Philadelphia. Som till en början fick en vettig tid, men tydligen inte motsvarade förväntningarna på tittarsiffror och därmed flyttades den otacksamma tiden runt halv tolv på vardagnätter. Jomen visst.

I mina ögon illustrerar den här typen av beslut att inköpschefer, tablåläggare och vem det nu är som bestämmer vad på kanalerna, lider av en enorm ängslighet. Till att börja med köper man in massor av serier, och det för att fylla tablåerna. Man drivs av stressen att alltid sända, och bryr sig inte så mycket om vad, så länge man har något att locka tittarna med. Man är helt enkelt rädd att om man lugnar sig och ägnar den minsta tanke åt att begrunda kommer man gå miste om massor av tittare. Vidare frågar man sig aldrig under vilka förutsättningarna serierna skulle kunna funka som bäst. Vilken sändningstid, vilken dag. Man bara trycker in den någonstans. För nu när man köpt den kan man ju lika gärna visa den. Kvitta när, bara man gör det. Det här om något visar väl att man underskattar vissa serier å det grövsta. Serier som säkert under rätt omständigheter visst skulle kunna locka en publik, om den så bara fick chansen. Men jag antar att man tänker att de som verkligen vill se dessa serier redan gjort det, och dem man lyckas locka ändå, ja dessa tittare kan man bara tacka och bocka för.

Tillbaka till Reaper då. Den visas alltså på fredagar klockan sju. Tidigare gick den om jag inte minns fel på söndagar samma tid. Och det var en helt perfekt tid för en småskruvad komedi. Nu besitter tyvärr Greek den tiden, så jag kan förstå problemet. Men att lägga Reaper på fredagar kan väl ändå inte vara den bästa lösningen? Vad som helst utom fredagar I say.

Långa, korta, tjocka eller smala, alla är vi människor

Klart det har betydelse om man är tjock eller smal. Men det jag tror de flesta försöker lära sina barn vad gäller kroppsuppfattning är just att trivas med sin kropp. Att vi alla ser olika ut. Att vissa är längre och somliga bredare. Det är en ganska väsentlig skillnad på att lära sig acceptera att vissa människor har långa armar, breda axlar, stora rumpor, eller vad det nu var månde, till att sprida budskapet om att alla är lika mycket värda, när vi alla så väl vet att det inte stämmer. I dagens samhälle finns det ett enormt förakt för feta människor. När har någonsin en tjock människa fått vara den framgångsrika, snygga huvudpersonen i en komedi eller dramaserie? Att vara tjock är inget eftersträvansvärt. Inte ens lite tjock får man vara. Och gränsen mellan att var det och inte är knivskarp! Men man kan trots allt vara smal eller normalviktig på väldigt många olika sätt. Människokroppen kommer i alla former och färger, och det är väl snarare det evangeliet vi borde sprida.

Say it load, heavy and proud!

Det känns verkligen som att vikthetsen är helt felriktad. Eller att det som kallas vikthets verkligen är bara en hets kring mat och vikt, mat och vikt och ingenting jävla annat. Just hetsen borde väl ge en fingervisning om vilket komplicerat förhållande vissa tycks ha till mat och ätande. Och då ska man diskutera det utifrån det. För som det är nu känns det som att man skuldbelägger en hel massa människor som bryr sig om sin hälsa. Och då slår det fel. För de tjejer som är överviktiga, och verkligen vill gå ner i vikt, och skulle må så fasligt mycket bättre av att göra det, blir debatten inget annat än ett slag i ansiktet. Och bara för att man är smal är man inte vältränad. En tjej kan väga 50 kilo och ändå ha en fettprocent som är relativt hög. Det är säkerligen fettet hon vill bli av med men på grund av att hon använder felaktiga metoder blir resultatet att hon går ner, men ändå har en viss fettprocent. Skulle dessa tjejer däremot börja styrketräna skulle fettprocenten gå ner desto snabbare, men då skulle de behöva leva med att väga lite mer. Fast se sjukt mycket tajtare ut.

Jag upplever att en stor del av problemet ligger just vid fixering kring siffrorna. När jag säger till folk att jag väger 80 kilo är det vissa som inte tror mig. Jag förstår inte varför jag skulle ljuga om en sån sak, det är jobbigt nog som det är att väga det, för att inte tala om hur jobbigt det är att erkänna för sig själv så väl som för sin omgivning. Men det folk inte kan förstå hur jag, som kanske inte är så tjock, eller inte ser så tjock ut, kan väga hela 80 kilo! Dom får det helt enkelt inte att gå ihop med hur dom föreställer sig att någon som väger 80 kilo borde se ut. Som om man automatiskt ser ut som en michelingubbe så fort man passerat 75 kilo. Och det här är själva problemet upplever jag. Det finns en ganska stark uppfattning om att en normalviktig kvinna mellan 155-175 ska väga mellan 45 och 70, helst 65 kilo. Väger hon mer än så är hon automatiskt fet, oavsett hur hon ser ut. Spelar ingen roll om hon så tränar varje dag och är starkare än de flesta män. Genom att väga mer än vad man föreställer sig att en kvinna borde väga, blir hon automatiskt stämplad som fet. Vilket väl ganska väl illustrerar hur illa vågen funkar som medel att mäta viktminskning på.

Det känns långt ifrån konstruktivt att använda vågen som ett medel, och så länge folk fortsätter göra det, kommmer vikthetsen bestå. Istället för att fråga sig om man mår bra, känner sig frisk, sund och trivs med sin kropp och hur den ser ut, låter man en våg bestämma om man är tjock eller inte. Man låter helt enkelt en siffra diktera villkoren för om man tycker att man är fet eller inte. Även om man kanske i själva verket är smalare ett muskler tyngre. Det är ju bara korkat. Ja riktigt jäkla korkat faktiskt!

Gnällspikar

Sen finns det dom som gnäller som fasen över hur tjocka dom är. Om hur fula överarmar dom har, om bristningarna på låren, om sin breda jäkla rumpa. Jag vet inte om dom förväntar sig att jag ska säga emot, för allt som oftast har dom ju helt rätt i det dom säger, och att då förvänta sig att jag ska protestera, är ju bara dumt. Inte så att jag är dum nog och säga att jag verkligen håller med, det vore ju att be om stryk. Men några sympatier får dom inte.

Nästefter gnällandet händer nämligen inte så jäkla mycket mer. Faktum är att i proportion till hur mycket det gnälls, görs väldigt väldigt lite för att mota fettet i dörren. Ibland är jag en lika god gnällare som vem som helst. Men jag upplever att gnälla, det får man göra först efter att man faktiskt försökt lösa det aktuella problemet. Inte före eller överhuvudtaget alls, om man nu är så lat att man inte orkar ta tag i saker och ting.

För hur jäkla svårt kan det vara? Hört talas om orsak och verkan? Att sitta och i ena stunden beklaga sig över att man inte kan hitta ett par jeans som sitter bra, för att i nästa proppa i sig en gigantisk bit äppelkaka, är minst sagt motsägelsefullt. Framförallt ger det ett ofattbart oseriöst intryck. Bättre då att omfamna sin fetma och säga som det är, att man äter den där kakan på bekostnad av de där jeansen man så gärna vill ha.

Gottegrisar

När jag och min bror som små hälsade på hans gudmor, nästan föråt vi oss på godissnören. Hon hade för en sjuåring nästan ofattbara mängder godis och glass. Godast var dock godissnörena. Jag hade för vana att knyta ihop dem så att de blev ett enda stort nystan av snören som jag satt och gnagde på. Det var mycket gott! Det är inte utan att jag blir lite sugen, bara av själva tanken.

Dagens Youtubeklipp - Four tops Reach out

This one is for you!

Slå tärning

Denna lite annorlunda tärning fick jag i födelsedagspresent av min kompis Sandra! Och jag helt kär. Jag brukar börja mina dagar med att slå ett slag bara för att muntra upp tillvaron lite. Och när jag går och lägger mig, bara för att se om den kommer landa på "vila", vilket den faktiskt gjorde sist. Superkoolt ju!

Skäms!

Inget tycks vara jobbigare än att erkänna för så väl sig själv och sin omgivning att man faktiskt behöver gå ner i vikt, och att man tagit ett aktivt besluta att försöka göra så. Hur ska man annars tolka det faktum att det finns så många som inte kan stå för att de bantar eller går på diet? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att dom faktiskt skäms. Över vad förstår jag inte. Vad är det att skämmas över? Jag förstår att man skäms över om man är tjock, för det illustrerar i väldigt många människors ögon att man lider av bristande självkontroll. Men att skämmas för att man tagit steget att faktiskt vilja göra något åt det? Helt obegripligt. Jag reserverar mig dock för att det kan vara just att man erkänt för sig själv, och sin omgivning att man inte trivs med sin övervikt, sin kropp, som gör det hela så pinsamt. Att man känner sig tvungen att stå till svars för att man inte trivs med sin kropp, och det inför hela resten av världen. Men hej, jag tror faktiskt inte dom bryr sig! Och om dom gör det, vad har det för betydelse?

Kanske kommer somliga tycka att man är dum i huvudet som inte trivs med sin kropp, som kommer försöka övertala en att man inte alls behöver gå ner i vikt, och att man ser helt sagolik ut som man gör. Dessa människor orkar i alla fall inte jag lyssna på någon längre stund. Dom har nämligen ingen aning om vad jag dagligen tvingas gå igenom på grund av min övervikt. Dom behöver inte stå i provrummet helt andfådd efter ett försök att få på sig de enda snygga jeansen. De behöver inte köpa tröjor som kanske å ena sidan sitter bra över armarna men som en påse över mage och bröst. Såvida man inte lider av en ätstörning och redan är normal eller underviktig, ska man enligt mig aldrig behöva försvara att man vill gå ner i vikt. Aldrig!

Visst, det är asjobbigt att försöka hitta en förklaring, ursäkt, orsak, till att man tackar nej till kakan, tårtan, chipsen och snittarna. Men ju förr man gör det, ju enklare kommer det bli. Att ursäkta sig med att man är allergisk är att ta för mycket hänsyn. Jag har stött på människor som på allvar är rädda för att såra dem de måste neka. Men herregud! Med den graden av jagsvaghet är det kanske inte så konstigt att man aldrig kunnat sätta tillräckliga gränser vad gäller mat heller. Det handlar inte om huruvida du sårar någon eller inte, det handlar om ditt eget välbefinnande. Var inte så sjukt rädd för vad folk kommer tycka och tänka! Det gäller att vänja sig vid tanken på att man faktiskt bantar, för om man hittar på ursäkter som passar andra, så kommer man själv börja köpa de där ursäkterna.

Jag kan känna att dom här människorna glömt göra det allra viktigaste. De har glömt rannsaka sig själva. Glömt fråga sig själva om de verkligen vill gå ner i vikt, och varför. Och glömt fråga sig själva till vilket pris. För att behöva stå till svars för att man vill gå ner i vikt och förändra sin livsstil är långt ifrån det jobbigaste med att gå ner i vikt. Har man inte gjort det, blir allt som komma skall väldigt mycket jobbigare.

Age is nothing but a number

Allan Ballan trodde jag var 19, eller det påstår han i alla fall. Att han och hans vän dividerat om min möjliga ålder innan han vågade sig fram och började prata. Att hans kompis till och med vågade sig på att gissa att jag var ännu yngre. Allan Ballan tyckte att jag borde bli glad, vem vill inte se yngre ut? På sätt och vis förstår jag vad han menar, men det finns ju gränser. Och min gräns går vid tjugo. Jag vill inte bli tagen för någon osnuten tonåring, jag är ju kvinna. ( Det är i alla fall vad jag inbillar mig, moahahahaha).

Men seriöst. I min värld är det inte särskilt smickrande att någon tror man är tio år yngre. I min värld betyder det att jag uppfattas som omogen och barnslig. Och det är jag då rakt inte! Men om det nu är så att folk tror att jag på allvar går gymnasiet kanske jag borde se över mitt personliga varumärke.

Tusen och en anledningar till att folk inte svarar i telefon

Det här att inte svara i mobilen när någon ringer är något jag förmodligen aldrig förstå. Jag svarar nästan alltid, även om det så är med livet som insats. Om jag inte svarar beror det aldrig på att jag inte vill, utan på att jag inte kan. Då har jag förmodligen glömt mobilen i mitt rum medan jag är i köket och lagar mat, eller så simmar jag någon av de där 100 längderna som jag tillryggalägger ett par gånger i veckan, eller så är jag och handlar, eller så pratar jag redan i telefon, eller så sover jag, eller så är jag i tvättstugan. Listan kan helt enkelt göras lång. Men aldrig låter jag bli att svara för att jag inte vill prata. Aldrig. Varför i hela friden skulle jag göra det? Personen ifråga kommer med allra största sannolikhet fortsätta ringa tills du faktiskt lyfter luren, för att du inte vill prata är det sista människan tänker. Människan, det vill säga jag, tror att du är i tvättstugan, på toa, fönar håret, har sex, dammsuger, tar en cigg på balkongen. Det var väl en timme sen jag ringde sist, kanske skulle prova igen?

Dagens Youtubeklipp - Kate Ryan Désenchanteé

Som liten var hoppade jag på eurodiscotåget. Idag skyr jag det som elden. Om inte. Om inte låten framförs på något annat språk än engelska. Typ franska då.

Om Kims vara eller icke vara kommer vara den ständiga cliffhangern i Made in Sweden vet jag inte om jag kommer orka kolla på programmet länge till. Det blev tröttsamt att skaparna drog ut på det redan över första och andra avsnittet, det är väl ändå dags att gå vidare? Jag kan hålla med om att det var bra tv, men det får mig att undra om programmet verkligen inte har några andra konflikter att klamra sig fast vid? Typ att Janet inte kan sina koreografier? Att Laila är på gränsen till utbränd? Att Desmond är allergisk? Att Desmonds limo inte kommer och hämtar honom i tid? Något måste det väl ändå gå att gräva fram, bara så att vi slipper sitta och bevittna hur den där Kim velar och har sig.

Nu har jag kollat Semestersvenskar. Och undrar varför hela två kvinnliga guider känner sig nödgade att berätta om vad de saknar här i livet, och i bägges fall då så klart sakna en man. Mannen. Prata om hur dom så här långt inte träffat någon, men att det vore kul att göra det. Att det vore så mysigt med ett förhållande, någon man kan räkna med, lita på, som ställer upp. Vad får dom manliga guiderna prata om? Hur slaskigt det är i Sverige, utflykter och festande. Jamen så bra då. Kanske inte så konstigt att dessa två grupper i samhället inte tycks hitta varandra, då den ena gruppen inte ens letar, utan springer på utflykter istället.

Haha. Svart på vitt. Bobbo Krull gör dokusåpa. Återstår väl att se om hans namn dyker upp i eftertexterna till Charterhjältar, eller om hans namn försvinner där precis som det gjorde i Färjan.

Kan vi inte skjuta på saken?

Det finns dom som inte gör något åt sin övervikt, dom som snackar om att göra något åt sin hälsa, och så finns det dom som hela tiden skjuter att göra det på framtiden. Alla är dom mycket provocerande, men skulle jag välja, är nog den sistnämnda gruppen den jag retar mig på allra mest.

De här människorna vill, ska, borde, måste enligt dem själva gå ner i vikt. Efter att erkänt detta kommer ett gigantiskt men. Men i helgen ska dom på middag, nästa vecka är det kalas, sen semla på jobbet, följt av påskgodis, pannkakstårta på landet, mårten gås, julbord, och ett år senare men förmodligen minst fem kilo tyngre står dom där igen med sina måsten och borden.

Saken är den att det alltid kommer finnas en ursäkt för att inte ta itu med övervikt och träning. Det kommer alltid finnas ett kalas, ett dop, ett bröllop, en begravning. Med tårta, glass, chips och popcorn. Livet är och kommer alltid vara fullt av frestelser. Men det är som att dessa personer använder frestelserna som en ursäkt för att slippa. För att de själva vet att de inte kommer kunna motstå dem. Och inte heller vill behöva göra det. Fast dom vet att dom borde.

Eftersom varit precis likadan, och vet på ett ungefär hur dom tänker. Själv tyckte jag till att börja med att det var djupt orättvist att andra kunde äta som grisar medan jag gick upp i vikt bara av att kolla på en semla. Men sen kopplade jag ihop med att njuta av livet. Det kändes som mitt liv blev så sjukt mycket mindre värt om jag inte fick den där kladdkakebiten(snarare hela förbannade kakan), och det livet ville jag inte leva. Och att avstå skulle bli för jäkla jobbigt, så då var det ju ingen som helst vits att ens försöka. Men att hela tiden intala mig själv att jag borde tröstade mig på något sätt. Genom att intala mig själv att jag visste att jag kunde, var det som att jag övertygat mig själv om att jag inte behövde. Det var som ett enda stort fuckyoufinger till hela min omgivning.( Eller snarare mig själv).

Det kommer alltid finnas en ursäkt för att inte börja banta, gå på diet, eller äta sundare, vad man nu vill kalla det. Men just därför är det inte heller någon hållbar ursäkt. Om man inget annat gör än försöker hitta ursäkter för att slippa tänka på vad man äter, och skjuter sitt delmål framför sig för att man vet att det ligger en tjejkväll med vin och snacks runt hörnet, har man nog ett väldigt problematiskt förhållande till mat och ätande, och det är kanske det man borde försöka ta itu med.

Butterflies

Idag, för första gången sedan den där lilla crushen jag genomled på annandagen, såg jag en attraktiv man. En man som inte bara var snygg, lika snygg, eller till och med snyggare än Mannen. En som inte bara kan leva upp till hans skönhet och stolthet, utan faktiskt också kan överträffa den. Fram till idag har jag verkligen sett på alla ( ha ha, det handlar väl om på sin höjd kanske fem stycken) som hittills stött på mig med ett försök till väl dold avsmak, bara för att jag vetat att det inte varit värt det. Att de inte kan få mig att glömma snabbare, inte kan tvinga mig ur det här stilleståndet.

För några dagar sedan kom jag till insikt om att jag klamrar mig fast vid Mannen, eller minnet av honom för att slippa gå vidare. Jag har också insett att Universum förr eller senare lär återförenas oss, men inte förrän tiden är mogen. När jag blir djup, blir jag riktigt djup,haha!

Åter till han som hädanefter kommer gå under täckmanteln Allan Ballan. Inte för att han är särskilt stöddig, han verkade väldigt känslig och ödmjuk. Nej, det skvallrar lite, ytterst lite om vad han verkligen heter. Han och jag fick lite ögonkontakt och eftersom jag så fort jag såg honom insåg vilken genomhunk han var blev jag lite nervös av att möta hans blick. Men så där höll vi i alla fall på en kvart, innan han kom fram och frågade ifall han fick slå sig ner. ( Jag tog en kopp te på Kulturhuset och kontemplerade). Jag var precis på väg att gå så jag och sa det och då undrade han så klart om vi inte kunde ta en fika någon dag, och hur han skulle få tag på mig. Sen kom väl den delen jag tycker är lite irriterande. Kan jag hjälpa att jag alltid hittar något att haka upp mig på? Nej. När jag började rabbla mitt nummer bad han mig skriva ner det på en lapp. Eh? Vilket visade sig vara en total waist eftersom han bad mig ta hans nummer också, varpå jag så klart ringde honom så han skulle få mitt.

Jaja. Sen skrattade jag lite när han sa att jag var vacker och inte visste vad man svarar på det, och han då frågade om jag gillade att skratta, och jag då sa att det gör väl alla? ( Gör inte alla det?) Men det gjorde jag ju bara för att jag var så nervös. Och jo, sen frågade han när han kunde ringa, för han ville ju inte störa! That´s a first! Well well, vi får väl se vad som händer härnäst.

Sicko

När jag först läste detta reagerade jag inte alls med den förfäran om tycks vara så självklar. Anna Odell har gjort precis det som en konstnär ska. Hon har med sin konst försökt provocera. Sen om det i slutändan blir bra eller dålig konst är helt ointressant. En konstnär kan inte ta hänsyn till hur verket kommer uppfattas, och i vilken utsträckning det kan tänkas provocera, och då vilka. En konstnär borde, enligt mig, i största möjliga mån försöka bortse från alla förutfattade meningar och föreställningar. Man kan tycka att det är väl hänsynslöst att spela psyksjuk, och jag håller med om att det är magstarkt, men som konst betraktat är det intresseväckande. Vad som provocerar är oftast inte intressant bara för att, desto intressantare är ju diskussionen kring varför vissa saker provocerar. Jag kan precis som vem som helst tycka att det är upprörande att hela verksamheten tycks ha stannat upp då Odell kom in till psyket, men det illustrerar väl rätt väl de bristande resurser som psykvården dagligen arbetar under. Jag förstår inte ens hur Eberhard orkar ta upp en sån sak som resurser, för det kan vara just en sådan sak som gör att somliga, i akut behov av vård, drar sig för att söka hjälp, då de inte vill bli ytterligare en belastning för samhället. Och hade man inte tagit Odell på allvar hade nog rubrikerna varit väldigt mycket annorlunda. Det finns tusentals människor som blivit förbisedda av psykvården, och ändå har vi mage att finna att någon bluffat sin in på psyket som provocerande? Ganska intressant, tycker jag i alla fall.

Dagens Youtubeklipp - Dilated Peoples ft Kanye West This Way

Det är verkligen helt otroligt. Jag är fortfarande mållös och då har jag sett den nu säkert fem, tio gånger!

För att vara en komedikanal, måste jag väl ändå tillstå att reklamen för Comedy Centrals lansering i Sverige är allt utom rolig. Budskapet, att Comedy Central nu går att se i Sverige, går fram. Men jag hade förväntat mig att det skulle förpackas med lite mer finess.

Why me?

Varför, varför, varför?
Varför finns inte Why me med Ice Cube i Spotify? Why?

Ja, jag erkänner. Spotify har tagit över mitt liv. Jag gör inget annat än spellistor hela dagarna. Jag drömde om att göra en lista med bara låtar proddade av Rodney Jerkins, men den blev inte alls så lång som jag föreställt mig, för jag gillar inte J Lo. Den med bara Timbalandproddade låtar kommer dock bli lite längre. Om jag bara kunde hitta en sammanställning av alla hans listoettor.

Tills dess sörjer jag att inte heller Partime lover med Stevie finns att uppbåda, eller You call that love med J Ro. Sörjer genom att göra en best of Magic System.
Typ nu!

Hysteri my ass

Det var som sagt en liten bloggstorm för en vecka sen eller två, som handlade om bantningshysterin i vårt samhälle. Själv skakade jag mest på huvet och undrade vad det var för hysteri människor syfta på. För så är det. Jag upplever inte att gemene man är på långt när så besatt av sin vikt, som den där debatten gav sken av. Faktum är att det är precis tvärtom. Folk verkar vara förvånansvärt obekymrade över sin övervikt. Jag vet inte hur många människor i min nära omgivning som lider av övervikt och fetma, men som inte gör ett dugg för att minska den.

Så kanske är det så att det visst finns människor som är besatta av vikt, träning och mat, men det är sällan de som faktiskt borde tänka på vad de stoppar i sig. De som är besatta är ju precis det, väl medvetna om vad överkonsumtion kan få för konsekvenser, och försöker aktivt mota övervikten i grind. Att då kalla dem hysteriska är inte särskilt konstruktivt.

Sen finns det givetvis grader i helvetet. Att det finns ätstörda människor som kanske skulle må bättre av att inte obsessa en massa över kalorier och dylikt, är ju bara att beklaga. Men att måna om sin hälsa, äta nyttigt och träna, kan enligt mig aldrig bli något av ondo. Jag känner att de som upplever att samhället är besatt av hälsa och nyttig mat nog bara upplever just detta för att de får dåligt samvete över sina egna dåliga vanor. Jag vet inte hur många gånger jag dragit mig för att ens nämn min bantning bara för att inte andra överviktiga i min närhet ska ta det som en förebråelse.

Hur kan hälsa och välbefinnande vara så provocerande? Hur kan de faktum att jag vill gå ner, må bra och trivas bättre med mig själv göra folk så upprörda? Varför måste dessa människor projicera sina egna besvikelser på mig, skuldbelägga mig för att jag tror att livet handlar om mer än att äta ett helt paket pepparkaksdeg på egen hand? Varför?

Pick a fight

Konflikträdda jävla skithögar, vilken nytta gör dom egentligen? Är konflikträdsla en nerärvd överlevnadsinstinkt som ska förhindra oss från att döden dö?

Antagligen för att jag själv med tiden kommit att bli så långt ifrån konflikträdd som det bara går att vara, tycks jag dras till personer som inget hellre vill när en konflikt är i annalkande, än att gömma sig. Människor som varken svarar i telefon, på sms eller på mejl då jag försöker reda ut vad som hänt. När man sen väl får tag på dem gör de så klart sitt bästa för att lägga över skulden på mig, kallar mig dramatiskt och säger att jag överdriver, att jag ska lugna ner mig, att jag borde borde borde en massa saker. Borde läsa signaler, borde förstå budskapet, borde läsa mellan raderna. Mellan vilka förbannade rader? När man möts en vägg finns det inte ett par rader att läsa mellan, det finns lika många sätt att läsa situationen på som det finns just rader att läsa mellan. Och även om jag är en intuitiv person så har även jag gränser. Tankeläsning har och kommer aldrig vara en förmåga jag besitter.

Men så kan jag ju inte låta bli att fråga mig om personen ifråga inte har lite rätt i alla fall? Om jag inte är lite dramatisk, om jag inte har en tendens att överdriva ibland, om jag framförallt inte borde tona ner mitt ego? Men herregud! Det är ju just att jag är så dramatisk som gör mig så intressant. Om jag taggar ner den delen av mig kommer jag ju bli så tråkig. Faktum är att jag inte kommer vara mig själv. Seriöst. Jag fattar inte hur man inte kan tillåta någon annan att bli arg och upprörd. Det är som att neka den personen existensberättigande. Oj, vi dumpade dig på krogen och hörde inte av oss, sen svarar vi inte på telefon, mejl eller sms! Men bli inte så upprörd! Lugna ner dig! Å ena sidan säger dom här människorna att de är ledsna över att ha övergivit mig, å andra sidan överdriver jag. Man kan ju inte låta bli att fråga sig vad de egentligen menar,om de egentligen önskar att bara ska acceptera att de beter sig som idioter?

Själv tycker jag inte att jag söker konflikter, jag är bara inte konflikträdd. Det är två olika saker. Om jag verkligen var konfliktsökande skulle jag inte ha några vänner. Då skulle jag gjort mig till ovän med alla jag har. Men jag kan förstå att det upplevs som att jag är det när jag hakar upp mig på vad folk uppfattar som minsta lilla grej. Men för mig är det inte minsta lilla grej. Känner jag mig ledsen, besviken och arg borde jag väl rimligtvis få säga det utan att för den skull bli anklagad för att söka konflikter? Näe, uppenbarligen inte.

Dagens Youtubeklipp - Sugababes Ugly

Jag önskar verkligen att denna låt kommit när jag var tio, tjock och så sjukt utanför. Hade känts så sjukt mycket lättare då.

Nu blir jag faktiskt lite ledsen. Jag hade gjort en asbra reggaemix i Spotify, sorterat efter riddim och försökt lyssna efter bpm och allt annat nördigt. Och för att vara lite snäll låtit den vara en collab, om det nu mot förmodan är någon som hittat exempelvis I am not afraid med Etana, eller Love of a lifetime med Alaine. Och vad händer? Någon går in och raderar hela listan. Alla låtar borta. Alla. Tom. Ingenting där. Jaja, tur att man begåvats med nästintill fotografiskt minne och kommer ihåg så gott som varenda låt. Mmm.

Okej. Bara för att ha något att knapra på efter första dansträningen på nästan två månader, och orka motstå frestelsen att smita in på Ica och köpa typ russin, så skalade jag en massa morötter som jag slantade. Och sen förpackade jag dem i lådor om 150 - 200 gram. Och jag tyckte till och med att det var lite roligt. Håller jag på att förvandlas till ett fitnessfreak?

" Det är så orättvist"

Ja, visst är det? Att stackars Tony Irving, som förmodligen var den manlige deltagare i Stjärnor på is som hade mest dansvana, fick tävla mot professionella hockeyspelare när någon tutat i honom att ingen skulle ha åkvana är sjukt orättvist.

Att Anna Book, som när hon var tio år och förmodligen vägde lika mycket som Paris Hilton gör nu tävlade i någon perifer buggtävling och fick höra att hon var lovande, ändå fick delta i Let´s dance är djupt orättvist.

Att Laila Bagge som ju faktiskt varit danslärare, ens var påtänkt, och nu kan ses dansa skiten av alla andra i samma program, är ju inget annat än en skandal.

Att Robert Wells får höja taktpinnen i Körslaget, då han ju inte gjort annat hela livet, får alla att förskräckt säga att skam är ute på en långpromenad på torra land.

Men hallå? Till att börja med är det här ständiga tjafsandet bara spel för gallerierna. Det här är en ickenyhet påhittad av kvällspressen. En reporter som inte har något annat än deadline på hjärnan ställer ledande frågor till vem det nu är av dessa deltagare och innan vi vanliga dödliga vet ordet av sitter vi och snackar om hur orättvist det är att stackars Hanna som ju mest sjungit andras låtar, och inte skrivit några egna, måste möta giganten Wells. Stackars stackars!

Och om det nu verkligen är så att Hanna är sur över att Robert får vara med, och då mumlar något om kontraktet hitan och ditan, beror det ju bara på att hon varit dålig på att förhandla. Hon borde väl rimligtvis tagit reda på vilka hon skulle tävla emot, så hon slapp stå där med lång näsa sen? Jag är nog inte ute och cyklar om jag gissar att de andra deltagarna nog gjorde det. I alla fall om de var de minsta smarta. Om inte annat så för att bilda sig en uppfattning om vilka tittarsiffror man kan förvänta sig. Och att då tävla mot Wells blir nog, hur förödmjukande det än må vara, rätt roligt med tanke på att hela russinmaffian sitter och kollar på.

Men sen undrar jag också var gränsen för erfarenhet och vana ska dras. Om Tv 4 vore så hårda som vissa deltagare av dessa underhållningsmonster tycks vilja, skulle programmen inte kunna visas. Helt enkelt för att de inte skulle finnas några deltagande. Eller så skulle deltagarna vara så sjukt dåliga att det inte skulle vara underhållning längre, utan lyteskomik. Let´s dance skulle stå utan kvinnliga deltagare från musikbranschen, då ju de flesta svenska kvinnliga sångerskor i alla fall kan hålla takten, och Stjärnor på is skulle vara några oflexibla hockeyproffs fattigare. Hur bra skulle tittarsiffrorna då bli?

Viktnoja

Så jag har börjat läsa en massa bantarbloggar. Och dessa bloggar har, förutom att de alla är just bantarbloggar, de gemensamt att samtliga, med ett undantag som bekräftar regeln, så gott som dagligen publicerar kroppsvikt. Visserligen kan jag förstå den här besattheten, för ja det är en besatthet, med att vilja väga sig. Man vill se utveckling, framsteg, what ever you want to call it, och inbillar sig att vågen är det bästa och enda sättet att mäta dessa framsteg på. Utan att verkligen ta reda på om det faktiskt är så, i alla fall av vad det verkar. Eller så är det helt enkelt så att man går emot allt sunt förnuft som säger att man från en dag till en annan inte kan se någon som helst skillnad, bara för att man så gärna vill det.

För så är det. Om du går upp eller ner ett kilo, två hekto eller upp fem kilo, från en dag till en annan kan det bero på tusen olika saker. Och då är det väldigt onödigt att utsätta sig själv för den typen av stress som det innebär att behöva mötas av fel siffror om man nu vågar sig på att ställa sig på vågen. Ska man väga sig, så ska man på sin höjd göra det en gång i veckan, men allra helst inte oftare än en gång i månaden. Varför inte det? Därför att det inte finns en chans i helvetet att man kan gå ner ens det minsta fett över natten. Visst, man ska aldrig säga aldrig, men sannolikheten att det lika gärna är vatten, muskler, eller att du helt enkelt bajsat ut rejält mycket är överhängande. Och att gå ner muskler är aldrig bra. Såvida man inte vill det. Men tjockisar vill väl i allra flesta fall gå ner fett, tror jag.

Enda gången jag tycker det är befogat att väga sig dagligen, är om man är väldigt överviktig. Om man lider av fetma, eller ligger precis på gränsen till fetma. För dessa människor går, när de väl satt igång att jobba mot sin övervikt, oftast till en början ner i ett raskt tempo. Men som sagt, även där avstannar ju viktnedgången efter ett tag, och att då fortsätta väga sig dagligen när man tappat tio, femton kilo är ganska onödigt. Jag kan också förstå att man väger sig dagligen i början av en diet av precis samma anledning, och att man då kommer se en snabb viktminskning beror ju på precis samma sak. Men risken att man då blir besviken efter att ha tappat de första fem, som nog med allra största säkerhet var vatten kroppen bundit, är ju överhängande. Helst ska man aldrig ens börja väga sig dagligen, för precis som med det mesta annat utvecklar man snart en vana. Men om man nu ändå gör det ska man ju, vilket väl borde vara självklart, väga sig vid samma tillfälle varje gång. Före eller efter frukost, med eller utan kläder, före eller efter frukosttoaletten. Typ så.

Anledningen till att jag slutade väga mig varje dag var att det blev så avgörande för hur resten av dagen skulle bli, hur resten av veckan skulle utveckla sig. Hade jag gått upp var den dagen förstörd, och inget kunde få mig på bra humör. Hade jag gått ner blev jag alldeles för glad för vad som är rimligt, om man går ner i vikt borde verkligen inte vara en sådan humörhöjare, bara det är ett tecken på att något är lite tvistat. Nu känner jag efter om jag vill väga mig eller inte, för jag har lärt känna min kropp tillräckligt väl för att veta om jag är lite lättare än igår. Och då tar jag allt som oftast i beaktande hur jag ätit den senaste tiden. Då är jag desto bättre förberedd på vad vågen faktiskt visar, och världen står inte och faller med vad visaren pekar på.

Det finns personer jag inte känner, som jag träffat på min höjd en eller två gånger, som tycker sig ha anledning att hata mig. Detta får jag alltid höra på avvägar, genom gemensamma vänner. Jo, den typen av vänner har jag, att om de i sin tur har vänner som hatar mig, så berättar dom det. Och inte mig emot, det är ganska befriande och veta var man har människorna ifråga. All typ av eventuell interaktion blir då så fasligt mycket enklare. Då är jag mentalt förberedd när eller om dom nu mot förmodan skulle få för sig att konfrontera mig, eller slå ner mig, vilket varit på tal ett par gånger.
Självgod som jag är spinner mitt ego genast i väg i sin egen lilla värld och tänker på allra största allvar att det måste vara så här det känns att vara kändis. Att vara hatad utan att egentligen veta varför, eller bara vara hatad för den man är. För att någon ogillar ens person, vad man utstrålar, står för och gjort sig känd för. Jag känner verkligen inte att det är hela världen. Man kan inte vara älskad av alla och om det då finns dem som känner ett behov av att hata mig, so be it. Det är som i den där dikten av Söderberg, och det kan jag leva med.

Dagens Youtubeklipp - Smokey Robinson & The miracles The tears of a clown

Jag övervägde faktiskt att sjunga denna på Idolaudtionen (?) jag gick på för två år sedan. Det blev dock en annan låt men eftersom jag inte gick vidare är det väl lika bra jag låter bli att berätta vilken.

Det här funkar inte. I alla fall inte de tre första försöken. För tro mig, jag har försökt. Och vad är det dom brukar säga , en gång är ingen gång, två gånger är en vana!

Dagens Youtubeklipp - Goldfrapp Oh la la la

Om någon har tips på grupper eller artister som påminner om Goldfrapp eller Scissors Sisters till soundet, please let me know. Jag behöver lite porrig glampop i mitt liv nu. Ut med världsmusiken, in med glampopen!

Jag tror barn överhuvudtaget har föräldrar som spelar mycket musik, inte bara invandrarföräldrar. :P

Men vad jag menade var en artist från hemlandet som de hjärntvättar ungarna med. Ska det vara så svårt att förstå?

Gammal gubbe

Jag är lite kär i den här gubben. Varje gång reklamen visas blir jag alldeles varm inombords! Jag skulle gissa på att de som gjort den, om inte var involverade i Klass 9 A, så i alla fall närstuderade programmet.

Dagens Youtubeklipp - Lutricia McNeal Aint that just the way

En fängelseblogg, finally!

Här har jag gått och trott att svenska fångar glider på en räkmacka inne på kåken. Har tillgång till telefon och dator och sånt där. För det såg jag på någon dokumentär för många många år sedan. Men regeringenreinfeldt kanske sparar genom att dra in datorer och internet. Och utan någon bra fängelseblogg blir jag. Fram tills nu då. Då Sanna Bråding åkt in för att avtjäna de där tre månaderna hon dömts till, för vad det nu var hon åkte dit för. Genom att skriva brev till sin kompis som sedan publicerar det på hennes blogg kan man som läsare ta del av hur tiden i ett fängelse ter sig. Det är sånt här bloggar är bra för, känner jag själv. Bra för att man verkligen lär känna världar, tar del av andra människors levnadsöden, på ett lagomt sätt. Utan att det är någon mellanhand där och tallar på vinkel. Som sätter någon slags roll på personen ifråga. Ingen blir bara offer, ingen blir bara förövare. Visserligen väljer man själv hur man vill framstå, men var och en av oss läsare får själva bestämma vad vill ta för sant och inte. Precis som det ska vara.

Bruce D Ego

Mitt ego får sig verkligen en ordentligt törn varenda gång någon jag redan träffat otaliga gånger inte känner igen mig. Här har jag gått och intalat mig själv att jag är en färgstark person, en sån man inte glömmer bort i första taget. Men uppenbarligen inte. Mitt ego vill ursäkta pajasen med att han var full första gången, och att det den andra gången var i en stor folksamling och att han den dagen säkert hälsat på hundratals människor. Men ändå? Så färgstark som folk påstår att jag är borde omständigheterna inte ha någon som helst betydelse. Min färgstarka person borde etsa sig så djupt fast i folks minne att de aldrig glömmer mig, hur den än vill och försöker.

Jag frågar mig om jag borde sätta in någon slags åtgärder, för att det aldrig ska inträffa igen, men tvivlar på om jag kan vara så jäkla mycket färgstarkare, utan att bli det på det där sättet som människor, även jag, finner högst påfrestande. Får väl nöja mig med att vara mig själv antar jag.

Sugardaddy

Länge har jag på avstånd närmast förbluffad betraktat de människor i min omgivning som låter sig överrösas med presenter och gåvor av älskare, dejter och partners. Utan att känna ens det minsta sting av avundsjuka. Till saken hör nämligen att jag har ett obotligt kontrollbehov och inte står ut med tanke på att få presenter i fel färg, modell eller storlek. Eller helt enkelt saker jag varken kommer ha tid eller lust att uppskatta. Kalla mig otacksam, jag är van!

Men nu har jag insett att där jag skulle kunna leva utan skor, byxor eller vad det nu man kan förvänta sig av någon man har lite mer än bra sex gemensamt med, skulle jag inte tacka nej till någon som kan bjuda mig konsert. I min budget finns det sällan utrymme för konserter, i alla fall inte utan noggrann planering. Och då skiter det sig alltid i slutändan för att jag är för sent ute och biljetterna hunnit ta slut. Det är då jag tänker att han jag för tillfället dejtar ( nej jag dejtar ingen för tillfället) ska dyka upp som en räddande ängel och en vecka innan konserten släppa bomben om att han lyckats komma över två biljetter till Chris Brown / Beyonce / Stevie Wonder.

Just Chris Brown sörjer jag något så oerhört att jag inte kommer få se. Jag borde väl ha haft lite bättre framförhållning och spanat efter någon som kunde bjudit mig på den kommande konserten redan i november antar jag, kanske då jag gick på Rock the Bells, men man lär så länge man lever. Nu gäller det alltså att hitta någon som gillar Beyan, och som inte har någon annan att gå med, och som behöver ett kuttersmycke till sällskap. Det borde väl inte vara så svårt, med tanke på hur jäkla populär hon verkar vara hos den manliga delen av jordens befolkning?

För någon så besatt av tv-tittande som jag, är torsdagar en veritabel katastrof. Criminal Minds, The Office och Vad blir det för mat krockar. Det är ju helt förskräckligt! Visst att Criminal Minds och Vad blir det för mat går i repris, men ändå! Det görs helt enkelt för många bra tv-program. Det måste få ett slut. Det håller inte. Jag håller på att bli tokig. Kan inte alla tv-kanaler ta ett årligt möte om vad som ska krocka och då se till att det blir program som inte delar samma målgrupp som gör så? Vore prima.

Om jag nu mot förmodan har några läsare som har Spotify, och som gillar rytmdriven reggae så klicka här. Min alldeles första spellista! Bara bra låtar! Lovar!

Dr Ross

Här har folk gått och sagt att George Clooney minsann inte alls kommer dyka upp i sista säsongen av Cityakuten. Jag är den enda som verkligen, verkligen trott att han kommer dyka upp, och det för att jag känt det på mig. Han kommer komma tillbaka, så är det bara. Och jag har alltid rätt. Kom ihåg var ni läste det först.

Bradley Cooper är het

Första gången jag såg honom var i Jack & Bobby, där han spelade pojkvän till mamman i serien. Han var väl snygg men karaktären han spelade var rätt intetsägande. Men sen såg jag honom igen i Kitchen confidential, en serie som Tv 6 slarvade bort genom att sända den på söndagar runt tolvtiden för mer än två år sedan, blev jag helt hooked. Där spelar han en lagom kaxig köksmästare som ska försöka hålla koll på så väl personal, som privatliv. Kitchen confidential är, om du råkat missa den de otal gånger som sexan visat den i repris på samma dåliga sändningstid, klart sevärd. Den är rolig, träffande och underhållande. Förutom Bradley Cooper gästas serien av John Francis Daley, mer känd som lillebrorsan i Nollor och nördar, men också från Bones, samt Andrea Parker, som spelade Lydia Weston i Less then perfect, samt en hel drös andra duktiga b-skådisar på gränsen till genombrott.

Men tillbaka till Bradley. I söndags såg jag honom som allra hastigast i Nip/Tuck och blev återigen överförtjust. Han förtjänar verkligen det här. Han är en tokgrym skådis med utstrålning och charm, och som inte bara lever på att se snygg ut. Han kan faktiskt leverera, även om det säkert finns dom som tvivlar.

Dagens Youtubeklipp - Brandy ft Kanye West The more they talk about our love

Shit pomfritt! Den rödhåriga bruden har nog den i särklass jobbbigaste rösten i Hells Kitchens historia. Utan tvekan. Det blöder ur öronen!

I luv Kirka!

Spotify var det här! Och efter att ha rotat runt bland de jag lyssnat till de senaste veckorna hittar jag min barndomsfavorit Kirka. Kirka! Asså jag vet inte om det går att förklara men jag ska försöka förklara. Jag skulle gissa på att alla invandrarbarn har någon artist som deras föräldrar spelade sönder och samman där hemma, och för mig var det Kirka. Kirka kan bäst beskrivas som Finlands motsvarighet till Körberg, med lite Santanakomplex.

Vi hade en kasett med Kirka och det var nog utan överdrifter det mesta spelade kasettbandet i hemmet. Och så här mer än tio år efteråt kan jag fortfarande alla låtar från bandet helt utantill. Lite läskigt, men ändå lite berusande på det där sättet som nostalgiska barndomsminnen kan vara. Och lite förvirrande. För även om jag kan varje ord förstår jag på min höjd hälften av det jag sjunger. Det gör inte musiken särskilt mycket sämre, faktum är att jag nog om jag lärt känna Kirka idag tyckt att det lät för mycket Dire Straits för att lägga någon som helst tid på. Men nu är det som att barnet i mig bestämt att det här är bra, det här gillar vi, och så är det inte så mycket mer med det. Vilket är så skönt. Jag borde låta barnet i mig bestämma lite oftare.

Made in Sweden

Ikväll sänder Tv 4 andra avsnittet av Made in Sweden, serien som jag antar ska ge en unik inblick i hur en popstjärna blir till. För det har vi ju aldrig sett förut, eller hur var det nu?

I förra veckans avsnitt fick vi lära känna de två adepterna, den väldigt sorgfria Janet som mest tyckte allt var superbra och toppen, och den desto mer tillbakadragna Kim, som på sin höjd sa en mening eller två och mest såg bekymrad ut. Detta speglar väldigt väl de bägges respektive musikstilar, så någon slump tror jag inte att det är, att de porträtteras som de gör. För föga förvånade spelar Kim grubbelrock a la singer songwriter stuk, och Janet mer dansant rnbpop.

Som idé gillar jag programmet, det finns ändå något intressant i att se hur Bagge och co jobbar, även om man får se väldigt lite av det. Men även om inspelningen av en skiva i verkligheten kanske i de allra flesta fall är mer eller mindre problemfri, skulle ju en sådan serie inte bli särskilt bra. Så vad gör man? Man kastar in Desmond Child, som av hur han agerar inte tycks vara så mycket mer än en jättebäbis, och låter honom gå lös på Kimpans låttexter, så till den milda grad att Kim i ett svagt ögonblick överväger att hoppa av hela serien. Ingenstans finns det några pekpinnar. Anders Bagge himself tar så illa vid sig att han inte ens vill se spektaklet, och som tittare ska man antagligen tycka assynd om Kim. Vilket i alla fall inte jag gör. Jag förstår inte hur man kan kalla sig artist eller för den delen låtskrivare, utan att vid det här laget ha vant sig vid att få kritik. Eller inte ens ha vant sig vid tanken på att man nog i sin karriär kommer bli så väl älskad som hatad. Sen kan man tycka vad man vill om Desmond Child och att han kanske drar fram som en ångvält, och verkligen tar chansen att påpeka hur framgångsrik han är i jämförelse med Kimpan. Men att Kim verkar vara lite väl överkänslig, och borde veta bättre än att ge sig i lag med någon av Desmond Childs storlek framgångsmässigt, det står ganska klart.

Man kan tycka vad som helst om artisterna i sig, och det faktum att såväl Baggarna som Andreas Carlson verkligen gör sitt yttersta för att hajpa dem sönder och samman, så till den milda grad att det inte finns en chans i världen att de någonsin kan leva upp till förväntningarna, men som småputtrig tv-serie om vad som ska föreställa svensk musikindustri funkar detta drama i alla fall rätt bra.

Made in Sweden
Tv 4 21.00 Onsdagar

Dagens Youtubeklipp - Rob n Raz ft Lutricia McNeal In Command

Man tycker att jag borde veta bättre än att lyssna till texterna. Då jag otaliga gånger tidigare helt tappat respekten för artister och låtskrivare, då jag insett vad låten egentligen handlar om. Men icke. Här har jag gått och i en och halv dag älskat Baby med LL Cool J, tills jag vid en närmare granskning av låten inser att han rappar om en jävla hora. Gaaaaah! Hade han inte bara kunnat skippa den där sista förbannande textraden? Jag frågar mig det. Om inte annat, så för min skull?

Hur är det möjligt, att det idag, detta nådens år 2009, finns företag som inte tar emot arbetsansökningar via mejl? Som alltså vill ha dem utskrivna och postade? Hur?
I mina ögon säger den typen av ovilja till teknisk utveckling ganska mycket om en arbetsplats, inte sant? Om man inte ens kan skicka in sin ansökan via mejl, och detta understryks å det bestämdaste i platsannonsen, hur flexibla kommer företaget då vara i andra kanske mer allvarliga spörsmål? Typ om man vill sluta tidigare för att gå till käftis? Faktum är att det är sånt här som skrämmer folk (läs mig) från att överhuvudtaget ens tänka tanken att söka tjänsten.

Top Model Australia

Okej. Så nu har Tv 3 repriserat varenda säsong av ANTM. På vardagarna då alltså. Så att alla hårt arbetande människor missat det. Men man kan ju ändå fråga sig vad trean då tänker dra upp ur reprislådan, som ju vid det här laget måste vara gigantisk. Blir det månne Top Chef? Ännu mer Project Runway? Eller kanske ännu mer Melrose Place? Naj, det blir andra säsongen av Top Model Australia! Och jag som sett första säsongen, som jag tyckte var rätt bra, är superpepp. Verkligen superpepp. Top Model Australia är minst lika bra som ANTM, även om det inte är lika påkostat. Framförallt vinner serien på att ha yngre deltagaren än sin amerikanska förlaga, för då känns det som att tjejerna faktiskt har en sportslig chans att om inte bli toppmodeller så kanske i alla fall modeller. I första säsongen förekom det otaliga gräl mellan deltagarna, och det var högkvalitativ dokusåpa när det är som bäst. I synnerhet om de grälande är självmedvetna, osäkra modeller i övre tonåren som bitchar om kort sagt vad som helst. Typ att någon lånat en borste, ett par byxor, sedan snackat liiiite för mycket skit för sitt eget bästa, och nu helt sonika står med brallorna nere.
Min favorit var till en början Paloma, hon på bilden ovan, men hon blev snart helt jäkla bindgalen, och förtjänade ingen som helst respekt. Jag hann aldrig riktigt återhämta mig för att orka heja på någon annan, men serien var klart sevärd ändå.
Nu är det dock andra säsongen som trean väljer att visa, och det gör ju det hela ännu mer spännande.

Top Model Australia
Tv 3 16.00

Dagens Youtubeklipp - Daze Superherolover

Bara en dag

Eftersom jag var upp över öronen förälskad i Ethan Hawke när jag var liten, har jag sett Bara en natt kanske en siljon gånger. Inspelad på vhs var den nog det mest sedda i filmväg under en viss period av min tidiga tonår. Sen blev Ethan ihop med Uma, som med sin långa, smala kropp var min diametrala motsats, och jag började istället innerligt hata både honom och Uma. Tills han gick och var otrogen mot henne, som nu lärt mig att älska, och nu hatar jag honom desto mer, medan jag inte hyser något annat än beundran för Uma. Så det kan gå.

Ikväll visas i alla fall uppföljaren till Bara en natt, Bara en dag. Och oavsett hur mycket jag hatar och har älskat Ethan, och hur mycket filmen ändå var klart godkänd, har jag inte lyckats ta mig för att faktiskt se filmen. Den står uppskriven på den mycket långa listan av filmer jag gärna vill se, så ikväll finns det nog inga som helst ursäkter. Även om jag inser att det kan bli svårt att bortse från att Ethan inte är lika snygg som då det begav sig, att Julie Delpy överträffar honom som skådespelare, och att han ju är ett ärkesvin, så ser jag faktiskt fram emot det.

Om Pamela Anderson Girl on the loose

Igår visades andra avsnittet av Girl on the loose, som ska föreställa någon slags dokumentärserie om Pamela Anderson, på femman. Något från det programmet, som verkligen lyckats etsa sig fast i mitt minne, är när hennes manager förklarar att Pamelas storhet vilar på att hon är den typ av kvinna som män åtrår, men kvinnor ändå inte hatar. Det har aldrig slagit mig förut, men han har verkligen så rätt i det han säger. Det finns hur många tuttlisor som helst därute som jag verkligen avskyr, mest för att jag inbillar mig att dom är helt blåsta i pallet, men Pamela är och har aldrig varit en av dem. Jag kan inte sätta fingret på varför, men i och med att jag nu sett två avsnitt av Girl on the loose, har jag insett det nog måste ha något att göra med hennes älskvärda sätt. Hon är befriande choosefri, och även om hon emellanåt blir överdrivet vampig, till exempel då hon ligger i badet och av vad jag förstår ska berätta hemlighet om sig själv, så gör hon det alltid med glimten i ögat. Hon tycks ha väldigt nära till skratt, utan att för den skull framstå som pantad. Eller så är hon bara medveten om att hon framstår som lite korkad, men har inte så mycket emot det.

Girl on the loose
Kanal 5 söndagar 22.00

Snålfinnegenen aint nothing to fuck with

Ett par tights jag glömt bort, men som jag sedan hittade när jag rotade i mitt förråd efter kläder jag nu minus femton kilo kan ha igen, blev under helgen som gick så trasiga att jag bestämde mig för att slänga dem. Och slängde dem gjorde jag. Förra paret tights gjorde jag nämligen trasor av, men jag orkar fasen inte hålla på. Då skulle jag efter en månad eller tre bara ha skåp efter skåp med trasor, då jag bara köper kläder i någon taskig trikåblandning, som på sin höjd håller tre tvättar.

Men så är det med snålfinnegenen. Allt ska återanvändas. Om man inte gör trasor av grejerna, och då menar jag i stort sett allt av tyg, typ lakan, örngott, påslakan, kalsonger, sockar, t-tröjor och liknande, blir det mattrasor istället. Why not? Man sätter någon i nedre tonåren på att klippa sönder jeans och förbrukade collegetröjor till lagom långa och breda mattrasor som sedan någon redig kvinna i släkten trollar ihop till en trasmatta som sedan får tjäna klanen för tid och evighet. Eller tills mannen i huset träffar en ny inredningsarikitekt som ju faktiskt inte uppskattar skogsfinnestilen, och som, tro det eller ej, slänger eller skänker bort trasmattorna till bättre behövande.

Och vems kläder är det som finner sitt öde i en trasmatta? Jo en mycket traumatiserad fyraårings, thats what. Jag hade ett par väldigt snygga, spexiga byxor i svart och lilarosa, rutiga till på köpet, som jag antar att jag växte ur. Sagt och gjort, mattrasor nästa! Och som plåster på såren fick jag mattan i födelsedagspresent. Man tackar.

Dagens Youtubeklipp - Crossfire Lady

Jag vill vara smal, solbränd, full och dansa till den här. Helst nu.

Tipset: United 93

Terroristerna i United 93 är på vissa ställen ganska skrattretande. Skrattretande på det där sättet som gör att om man någonsin ställdes inför liknande terrorister skulle man börja skratta av chock över hur tragikomiskt dom beter sig.

Utöver det är United 93 en utmärkt film. Missa inte! Själv har ju redan sett den och kollar på Mad Men istället. Men om jag inte sett den hade jag nog sett den igen.

Dagens Youtubeklipp - Drömhus Stjärna på himlen

Dagens Youtubeklipp - PP Arnold The first cut is the deepest

Jag vill ha någon att skylla på för att jag lyckats undgå PP Arnold. Pappa, du borde du tagit ditt ansvar!

"Alla"

Håhåjaja. Jag funderar på hur upprörd jag ska orka vara över det jag nu ska skriva om. Om det har någon som helst betydelse. Eller om det är slöseri med tid och energi. Men jag ger det i alla fall ett försök.

Katrin ( Zytomierska om det nu är någon som undrar) skriver idag på sin blogg att alla vill bli smala. Hon skriver om detta för att hon blivit påhoppad av Blondinbella som i sin tur tycker det är så löjligt att alla håller på och bantar.

Min första invändning är användandet av ordet alla. Vilka är alla? Är det alla som Katrin känner? Alla som Blondinbella känner? Alla som är någonting? Alla som betyder någonting? I och med att jag vet i alla fall en eller två eller kanske till och med tre som inte bryr sin hjärna det minsta med bantning, eller huruvida dom anses vara tjocka eller smala, måste detta vara ett högst tillfälligt och situationellt alla som får fungera som någon slags synonym för "Katrins umgängeskrets" och "Blondinbellas nätverk". Alla sa man när man gick på högstadiet och ville ge intryck av att vara kool och utöva grupptryck på folk och få dem att må dåligt. Då sa man saker som " Alla var på skoldiscot i fredags" till någon som istället hälsat på sin mamma. Hur svårt kan det vara att precisera sig? Skriva " Alla som jag känner vill vara smala"? Tar väl på sin höjd någon sekund extra, och det är det fan värt, för det är fan inte underförstått vem Katrin syftar på. Eller Blondinbella heller för den delen.

Sen undrar jag givetvis vad Katrin menar med smal. De flesta har nog en väldigt personlig uppfattning om vad smal är, som allt som oftast går att sätta i samband till hur de ser på sina egna kroppar. Även jag som läst Katrins blogg ett tag och vet att hon tränar rätt mycket och på det stora hela har en rätt sund livsstil är tveksam på om hon pratar om smal som smal enligt BMI, smal som smal enligt modeindustrin, eller smal som smal efter hur hon ser ut, vilka mått hon lever efter.
Vad menar hon egentligen? Det är skillnad på att vara smal och sund exempelvis. De flesta jag känner vill nog vara sunda, hälsosamma och nyttiga människor. Samma människor kanske inte är smala, faktum är att om man är väldigt vältränad är man enligt vissa sätt att mäta att betrakta som överviktig, till och med i vissa fall som fet. Att vissa människor inte är smala, betyder inte automatiskt att dom är tjocka, och inte heller att dom hellre skulle vara smala.

Jag antar att Radio förr eller senare kommer släppas som singel. Allt annat vore närmast obegripligt. Det betyder dock inte att den är bra. Den bara låter som en typisk singel. Den låter som en obskyr blandning av Umbrella, A milli, Dragostea din tei och Janelle Monaes Violet Stars Happy Hunter. Bara så du vet.

Snorkelmän och rökdykare

Att simma längder en timme är helt okej. Jag har köpt det här med att jag måste träna för att gå ner i vikt och gjort så med ro. Men att simma längder en timme till Bandit rock är däremot inte lika okej. Att simma ska vara rogivande men jobbigt. Nu blir det stressigt på ett sätt som gör att jag inte är tillräckligt rofylld för att kunna simma så att det faktiskt blir fysiskt jobbigt. Istället sölade. Så jag tvivlar på att jag simmade mer än 1500 meter. Visserligen inte så bara men ändå. Håller jag tempo blir det lätt två kilometer.

Inte nog med att Bandit Rock var där och störde. Det dök också upp ett gäng män i åldern 30 - 50 som skulle snorkla. Att döma av hur de betedde sig i grupp är jag dock böjd att tro att dom mentalt låg på någonstans mellan tio och sjutton.Ingen av dem var snygg. Men alla trodde att dom var det. Eller att dom var snyggare än dom inte är. Dom tävlade om vem som kunde kränga sig upp på trampolinen från bassängen. Skrek och tjoade som om dom var lite lätt salongsberusade. Flåsade, stönade och visslade till och med bara för att påkalla omgivningens uppmärksamhet. I synnerhet en, den äldsta av dem, var speciellt jobbig. Varje gång man vände sig om för att han utstötte något slags läte sken han upp som en sol. Ja, men jag kollar för att se om du är lika ful som sist. Få inte för dig något ditt lilla mongo!

Jag vet inte hur, men eftersom han höll benkoll på en walkietalkieaktig mojäng med sig och killade snorklade gjorde jag kopplingen rökdykare-brandmän. Vilket visade sig stämma. För mitt i villervallan av vem kan kränga sig upp på trampolinen tävlingen kom chefenchefen in och skrek kom igen gubbar det är uttryckning. Själv hann jag inte ens reagera innan alla hoppat upp ur bassängen, sprungit och hämtat sina handdukar och lämnat hallen. Ensam var jag kvar med Bandit Rock, men i jämförelse med hur gänget levde om kändes det nästan som himmelriket.

Dagens Youtubeklipp - Bachelor Girl Buses and trains

Lagen om allts jävlighet och hur man förekommer den

Att gå ner i vikt har blivit som en besatthet. Men en rätt så sund sådan för jag är inte besatt av att väga mig flera gånger varje dag, och gör jag det är det inte hela världen om den visar lite upp ena dagen. Det som räknas är vad den visar i slutet av månaden.

Men i min iver att motivera mig själv tog jag det ödesdigra beslutet att inte köpa några nya kläder innan jag kommer i en 38:a. Nog för att mina rattar aldrig kommer komma i en 38:a, men i övrigt bara ska det gå. Ska. Och det helst lagom till sommaren. För att motivera mig själv ännu lite mer började jag drömma en bikini. En bikini jag med min beach 2009 kropp så klart skulle se helt fantastisk ut i. Men eftersom det är mitt i vintern är det svårt att hitta något snyggt. Tills jag ramlade in på Victorias Secret. Inte för att jag någonsin kommer köpa en bikini för mer än på sin höjd 500 kronor, men jag har i alla fall låtit mig inspireras.

Nu hittade jag dessvärre inte bara en bikini när jag snurrade runt på nätet. Utan också typ tre klänningar. Och då klänningar som finns ute i butik nu. Som bara skriker om att bli inhandlade och burna av mig. Självklart bara för att jag lovat mig själv att inte shoppa mer. Bara därför.

Det här vore ju verkligen superjobbigt. För i normala fall brukar jag gå omkring och sukta och sukta och sukta och tycka assynd om mig själv som inte får köpa ännu en klänning att bära högst tre gånger som sedan blir en noppig liten hög och bara går att använda som nattlinne. Men nu har jag gått steget längre. Det är ju sjukt jävla onödigt att gå omkring och sukta efter något som kanske inte ens passar dig. För då kanske du gör det helt i onödan. Okej att det alltid finns en överhängande risk att det bara blir jobbigare om det råkar var så att plagget faktiskt passar men det är sånt man får ta. Så idag provade jag klänningarna och alla satt skitilla! Lucky me! Jag kommer verkligen inte köpa något förutom trosor och strumpbyxor i vår. Tack och lov shoppar jag inte så mycket så om ekonomin inte lyckas återhämta sig är det inte mitt fel.

Mina grannar. Mina grannar får mig att vilja sälja mina ägg och göra min sommarstuga till ett permanent boende så jag slipper människor åtta av årets tolv månader. För det här med att byta sopppåse är verkligen inte deras starka sida. " Det är inte min tur". Aldrig förr har lusten att faktiskt slå någon på käften varit så stor som den var när den här suggan som sa det hävde ur sig det. Asså det handlar inte om vems förbannade tur det är. Det är fullkomligt oväsentligt. Det handlar om vilken typ av hemmiljö vi vill ha. Vill vi ha ett hem där soporna forsar ut så snart man öppnar köksskåpen? Vill vi ha ett hem där det stinker lika illa som i ett soprum? Hur svårt kan det vara att ta lite ansvar? Eller handlar det om att mina grannar helt enkelt äcklas av tanken på att byta sopppåse så mycket att dom hellre bara packar de redan överfyllda påsarna ännu fullare? Jag förstår verkligen inte.

Dagens Youtubeklipp - N*E*R*D ft Jay Z Just frontin

En före detta kompis har förlängt håret på sin tvååring. Vilket väl till att börja med är lite konstigt i sig, men när sen resultatet är skrämmande blir det ju än värre. Jag förstår verkligen inte hur hon tänkte. Eller om hon överhuvudtaget gjorde det.

Mesar

En annan triggerpunkt för mig är mesar. Då kanske jag måste inleda med att definera en mes. En mes är en person som inte tar för sig, är blyg och inte vågar komma med egna initiativ och förslag, samt som ständigt ber om ursäkt för sin blotta existens, eller ifrågasätter sitt exitensberättigande. Vad är det för fel på er? Även om jag vissa fall önskar att min pappa kanske läst en annan bok om barnuppfostran kan jag inte vara mer tacksam över att han i alla fall inte uppfostrade mig till att bli någon trist liten tönt som smälter in bakgrunden och helst hoppas på att aldrig bli tilltalad. Ibland överväger jag att ge min pappas nummer till att töntar och mesar jag möter så att dom får gå i hans skola för självsäkra.

Men brist på självsäkerhet är verkligen så provocerande. Och vad som gör det hela än värre är ju att den där osäkerheten gör det stört omöjligt för mig att kritisera personen ifråga. För att ta ett exempel. Imorse när jag låg och snoosade knackade någon på dörren. Jag trodde först det var något slags skämt men gick och öppnade. Utanför stod min granne som förklarade att hon glömt sina nycklar i köket och därför behövde låna mina ( jag bor på korridor och delar kök med tio andra hyresgäster). Jag gick och la mig igen och väntade på att hon skulle komma tillbaka med nycklarna. Vilket hon också gjorde bara ett par minuter senare. Och knackade även då. Varpå jag öppnade och förklarade att det var smartare att ringa på, visade hur, och sa också att hon ju ändå väckt mig. Varpå hon förklarade att hon tyckte det väsnades så att ringa på. Men din förbannade tönt. Du har ju väckt mig oavsett, jag bryr mig inte om hur du gör det? Sluta vara så förbannat ängslig! Gaaaah.

School of Rock är verkligen en helt underbar feelgoodfilm, som gör mig lika tårögd varenda gång! Jack Black, bra musik och mysiga, charmiga barn. Att Tv 4 sen visade den på min födelsedag, som verkligen inte skulle bli annat än en slappardag utan dess like, gjorde inte saken sämre.

Rebound

Just för att jag vet att den första killen jag dejtar i år inte kommer vara något annat än en rebound drar jag mig verkligen för att ge mig ut i leken. Det är så förbannat elakt att dejta någon med vetskap om att man ändå kommer dumpa honom fortare än illa kvickt. Att han bara är en simpel egoboost. Jag vill inte vara sån. Samtidigt börjar min crush så sakta rubba av, och jag börjar bli i alla fall lite, om inte ens tillnärmelsevis lika, nyfiken på de intressenter som i alla fall hovrar runt mig. Som vill att jag ska spela pingis, lyssna på direktimporterade reggaesjuor, eller bara ha mig i hasorna för att slippa erkänna att dom går ut på klubb ensamma. I vanliga fall skulle jag tycka att det var superspännande. Nu är jag bara yttepyttelite nyfiken. Och det bara för att ta reda på om jag överhuvudtaget kommer kunna glömma Mannen. Det är en vecka sen jag slutade gråta mig själv till sömns. Men jag ältar fortfarande så gott som dagligen varför det gick som det gick, utan att komma någon vidare vart. En del av mig tror att en rebound skulle hjälpa mig lite på traven. Ta mig ur mitt hjälplösa tillstånd. Den delen orkar inte heller ta hänsyn till vad pingisspelaren, dj:n och ensamvargen egentligen tror att jag är ute efter. Orkar inte bry sig om i fall jag missleder dem. Nu ber vi hårt för att ingen av vederbörande råkar läsa dethär, för då är det nog kört hur som haver.

Dagens Youtubeklipp - N*E*R*D Provider

Besatthet av bilar

I somras sträckläste jag George Pelecanos böcker om privatdetektiven Derek Strange. Jag ogillar vanligtvis deckare, men Pelecanos lyckades verkligen fängsla mig med historien han målade upp. Språket var fylligt och intressant och karaktärsbyggena mycket genomtänkta. Vissa av karaktärerna lärde jag mig verkligen att älska, andra att hata. Men när jag läste dessa böcker fanns det en detalj som gjorde mig lite irriterad, och det var Pelecanos besatthet med bilar och bilmärken. Av vad jag har förstått är de flesta amerikaner helt besatta av vad bilen säger om personen som kör den, men det måste väl ändå finnas undantag som bekräftar regeln? Människor som faktiskt bara köper en bil och inte tänker nämnvärt över vad den symboliserar eller förmedlar? Någon som helt enkelt resonerar lite som jag? Tydligen inte. För med så gott som varje karaktär följde en lång beskrivning över hur människan resonerade vid valet av bil. Modell och märke. Alla hade tankar och funderingar kring det här med bilen som statussymbol. Faktum är att det ibland blev avgörande för vissa av dem. Jag vill minnas att polisen i en av böckerna hann ifatt en langare bara för att han varit lite för kräsen när han skulle stjäla en bil, och därför blivit sinkad. Men eftersom jag gillade böckerna i övrigt, hade jag överseende med just detta eftersom jag trodde att det var något som inte gick att förbise från i Usa.

I helgen slog jag upp Aldrig fucka upp av Jens Lapidus. Det har pratats mycket om han som författare låtit sig inspireras av James Ellroy. Hur det är med den saken har jag svårt att säga då jag aldrig läst något av Ellroy. Men om det nu inte är så att även Ellroy hyser en för amerikaner typisk besatthet för bilar så skulle jag vilja påstå att Lapidus även läst en hel del av Pelecanos. För även om det i Aldrig fucka upp aldrig går så långt att allas preferenser vad gäller bilar kommer på tal, nämns Bentley, Bmw och Cadillac mer än bara i förbifarten. Jag vet att det finns valda delar av den svenska befolkningen som gillar att meka. Att det finns dom som runkar med en Vi bilägare i handen. Men att de är tillräckligt för att rättfärdiga de långa och ibland ganska tradiga stycken om bilar och bilmärken, som förekommer i boken, vägrar jag tro.

Snabba cash var om inte så bra eller särskilt välskriven, i alla fall underhållande. Tyvärr verkar Lapidus haft väl bråttom när han skrev Aldrig fucka upp. För språket är svårt att ta sig till. Där han i förra boken i alla fall ansträngts något för att ge de olika karaktärerna olika röster, är det i Aldrig fucka upp alltför lika. Personporträtten är dessutom rätt platta och förutsägbara. Det är självklart spännande, men inte lika underhållande som sist. Vilket är väldigt synd.

Americas next låtsas top model

ANTM fortsätter att irritera mig. Jag vet att jag tar det på alldeles för blodigt allvar men ett program som heter Americas next top model borde väl i alla fall försöka göra skäl för sitt namn? Efter elva säsonger har ingen av de deltagande blivit ens lite supermodell. I bästa fall harvar dom runt som reportrar på E! eller något liknande, eller försörjer sig på att dyka upp i serien som gäster av olika slag, för att lära tjejerna posa med djur, med skor, med väskor, lära dem klä sig, sminka sig eller sätta upp håret på ett sätt som Tyra tycker är snyggt.

Egentligen faller en serie som ANTM redan på idéstadiet. För de som idag är, eller någonsin har varit topmodeller började förmodligen i väldigt unga år, och nästan aldrig efter att ha passerat 20. I serien är nästan majoriteten av de deltagande runt 18. Då är det inte så konstigt att de inte blir några supermodeller av dem. Modeller kanske, men inte utomjordiska sådana. Jag antar att det vore för mycket begärt att låta fjortisar tävla i tv om vem som är snyggast. Även om det är vad som i själva verket sker.

Sen är ju tjejerna inte på långt när så snygga som dom skulle kunna vara. Jag kan inte låta bli att fråga mig om Tyra medvetet låter för snygga tjejer passera. Hon vill ha någon som är snygg som hon kan göra ännu snyggare. Någon som är en tia redan från början är ingen utmaning. Och inte heller något hot.

Seriöst! Det är verkligen helt katastrofalt att Shear Genius krockar med ANTM. Det och att mina grannar vägrar byta soppåse utan bara fortsätter proppa en redan överfull soppåse ännu fullare är nog lätt i-landsproblem of the day.

Tipset: Jazmine Sullivan

Jazmine Sullivan tycks vara en i Sverige än så länge väl bevarad hemlighet. Hennes skiva Fearless kom redan i början på hösten, men det är först nu hennes låtar fått ordentligt med speltid i radio, och då främst i nischade kanaler som ofta är ledande i att föra fram ny musik. Och även om jag är övertygad om att allt fler med tiden kommer låta sig förföras av Jazmines ljuva stämma, kan jag inte låta bli att fråga mig varför det tar sådan tid för somliga att upptäcka artister som just henne.

För Jazmine är verkligen tokgrym. Från den dagen då jag först hörde Bust your windows, har det varit svårt för mig att inte lyssna på någon av de andra låtarna från skivan, bara för att texterna skänker sådan tröst. Hennes röst påminner mig om att jag inte är ensam om att känna som jag gör, inte nu, och aldrig har varit. Samtidigt som soundet är lika retro som mycket annan nutida soul och rnb känns det spännande och fräscht på ett sätt som jag vägrar tro har att göra med att hon är totalt okänd. Där vissa röster är för späda för att verkligen säga något med det minst tyngd vilar det bakom Jazmine Sullivans fraser ett allvar, en uppriktigthet, som gör att det inte går att ta miste på vem som faktiskt skrivit texterna.

Det vore så lätt att kalla henne brådmogen, och det finns säkert dem som vägrar bortse från hennes uppenbara talang för att hon tycks sakna livserfarenhet. Men det är ju just hur hon sin unga ålder till trots lyckas uppbåda sådan kraft bakom orden som gör henne så mycket mer intressant.

Från skivan gillar jag utöver de två singlarna också Lions, tigers and bears, samt After the hurricane, även om den sistnämnda saknar det souliga sound som är så genomgående på de flesta andra av låtarna. Å andra sidan är det en mycket grym ballad, som säkert gjort både Brandy och Jennifer Hudson mycket avundsjuka.

Det är så dåligt att det blir bra. Och den illustrerar verkligen hur det enkla ibland är det svåra. Vem hade kunnat ana att man kunde variera huvud, axlar, knä och tå i sådan utsträckning?

Points

Det här håller sakta men säkert på att utvecklas till en renodlad bantarblogg, och så länge mina gamla läsare återkommer i hopp om att få läsa mina bittra inlägg om dålig tv-underhållning, eller vad det nu må vara som lockar dem att återvända, så ser i alla fall jag inte något fel i det. För just nu upptas stor del av mitt liv av just min vikt och min vilja att gå ner i vikt, och hur jag på bästa sätt ska lyckas göra det. Och då är det väl inte mer än rimligt att jag också skriver om det.

Efter att ha dammsugit nätet i jakt på bra bantarbloggar, och faktiskt lyckats ramla över ett antal ganska underhållande sådana, har jag förstått att eoner unga kvinnor där ute räknar points. Som är med i vad jag här väljer att kalla en sekt vid namn Viktväktarna. För att räkna points är enligt mig inget annat än ren och skär hjärntvätt. Det är nästan precis som vilken annan diet som helst och det är helt självklart att man ser resultat, men jag tror att många av dem som räknar points har större problem än att bara hålla vikten. Som matmissbruk exempelvis. Att då räkna points hjälper föga. I synnerhet eftersom vv tillåter att man sparar på poäng genom att mindre vissa dagar, och man genom träning kan tjäna poäng för att kunna äta mer. Det är helt nuts i min värld. Är man sockerberoende, vilket jag kan svära på nästan alla gravt överviktiga är, behöver man komma till botten med varför, och därför utöva total nolltolerans mot socker. Men men. Jag ska inte hålla på och döma. Jag har själv varit väldigt deep in denial om mitt matmissbruk och vet på sätt och vis exakt hur somliga av dom här tjejerna tänker. Jag kan bara inte låta bli.

Jag räknar nämligen kalorier istället. Och tycker att alla borde göra precis som jag. Till att börja med för att det inte handlar om något tillfälligt. Har man problem med vikten är det bara att finna sig i det och lägga om sin livsstil. Okej om du vill gå ner ett par kilo, då kan du ju hoppa på en kur i två veckor och sen är det inte så mycket mer med det. Men om du vill gå ner tio kilo eller mer och hålla vikten handlar det inte om att äta bra i en månad och sen hoppas på det bästa, det handlar om att lägga om livsstil helt och hållet. Jag kommer vara tvungen att se upp med vad jag äter hela mitt liv, och jag tror situationen är den samma för ganska många andra överviktiga. Och där tycker jag att Viktväktarna förlorar i förtroende. Dom utger sig för att vara en quick fix. Men när det kommer till vitminskning är det svårast aldrig att gå ner i vikt, utan att faktiskt hålla den. Och om man då börjar räkna points kommer man tvingas göra det hela sitt liv.

Jag tycker inte heller om Viktväktarna för att jag upplever att dom krånglar till saker och ting. Viktminskning är i teorin väldigt enkelt. Du kan inte äta mer än du kommer förbränna, för gör du det kommer du gå upp i vikt. Väldigt enkel grundläggande princip. Att då omvandla maten du äter från den energi dom är, i kalorier, till points, är enligt mig sjukt onödigt. Att räkna kalorier är lika enkelt, om inte enklare än att räkna points. Så varför någon ger sig in i att göra det är för mig fullständigt obegripligt.

Det gör mig lite frustrerad att Viktväktarna är så stora. Jag sitter ju liksom på lösningen här, men alla andra bara envisas med att räkna points. Jag antar att det är det som egentligen irriterar mig. Eller så är bara det där med points helt sjukt fjantigt.

Dagens Youtubeklipp - Snoop Dogg ft Pharell Beautiful

När jag får det minsta lust att ens kolla på en vaniljmunk brukar jag kolla på den här videon och sötsuget försvinner omedelbart.

It´s a heartache

Efter att jag och vad jag fortfarande, på ett högst naivt sätt, tror är mannen i mitt liv kom överrens om att aldrig mer ses, då han fann något jag skrivit här på bloggen så olämpligt att han inte ens ville vara vänner på fejan, och bara kunde erbjuda mig vänskap, gick jag in i den där dimman av hjärtesorg. Hela förra helgen gick i stort ut på att ligga och gråta och tycka synd mig själv, för mig själv mumla förolämpningar till mannen ifråga, och räcka fuck you åt hela världen. Oavsett hur jobbigt det varit är jag glad över att se hur jag utvecklats. För ett år sedan hade jag nämligen klamrat mig fast vid varenda ord han sagt som kunde tolkats som genuint intresse för att inleda något, och försökt övertala honom till att ge mig en andra chans. Jag hade köpt den där rösten i mitt huvud som försökte intala mig att han kanske spelar hard to get, som förväntade sig att jag skulle kämpa hårdare. Nu har jag lyckats hålla mig från att lyssna på den där rösten och istället gett den svar på tal. Det genom att för mig själv upprepa det han faktiskt sa, det han faktiskt gjorde.

Han är ändå en av de fegaste män jag någonsin träffat. Han bara pratar och pratar om vad jag känner, vad jag sagt, utan att ens fråga sig vad han vill, lämna ut sig själv det minsta. Hatar sånt. Samtidigt som jag önskar att han kunde ge mig en lektion i den typ av självförsvar den där typen av beteende är.

Nu är det återigen dags för Tv 3 att reprisera SATC. Om någon nu har missat serien någon av de andra eoner gånger trean repriserat den. Jag vet att jag själv nog missat ett och annat avsnitt, så jag borde väl inte klaga. Det är bara det att vissa avsnitt är töntiga, fjantiga, och framförallt känns så daterade, att jag inte kan annat än ha skämskudden inom armlängds avstånd.

Allas vår Dr Phil. Visste ni att han förlorat rätten att jobba som psykolog i Florida? At han alltså funnit vara olämplig att ge folk rådgivning? Men vad är det han gör i tv dagligen? Om inte behandlar och rådgiver människor? Det är tydligen tillåtet. Men lite one on one time med honom i ett mottagningsrum skulle alltså inte vara okej. Då skulle han begå tjänstefel. Att han med teknikens hjälp kanske skadar desto fler genom sina påhitt, än vad han skulle göra om han höll sig till en privat praktik, verkar inte ha slagit någon. Förutom mig då.

Men om Dr Phil inte sändes skulle jag vara en triggerpunkt mindre. För det är vad Dr Phil är och förblir. Det finns nog inte ett enklare sätt att göra mig upprörd på. Då ska man helst slå på något avsnitt där han pratar med en ungdomspastor om sex och samlevnadsundervisningen. Eftersom det ju finns skolor i USA som inte har det. Där ungdomar inte vet vad en kondom är till för, och inte heller vet hur man sätter på den, eller var. Där antalet ungdomsgraviditeter är förvånansvärt höga, och där kondylom och gonorré ändå sprids för vinden. Så jag borde väl egentligen vara tacksam. Tack Dr Phil.