Okej. Det går ju inte att börja det nya året med en årsbästalista. Så mycket bättre att avsluta det gamla med en istället. Även om jag säkert kommer titta på den om några veckor och tycka att den var överilad och ogenomtänkt.

Årets bästa skivor:
Reminder Feist
This is who I am Salem al Fakir

Årets bästa tv
The wire
Kobra
Dexter

Årets bästa video
Feist 1,2,3,4

Annars kan jag väl inte annat än tillstå att 2007 inte kommer kommas ihåg som något särskilt speciellt år. Det har inte hänt något särskilt speciellt överhuvudtaget, det har varit ett väldigt typiskt mellanår, vilket väl kan vara nog så bra. Eller i alla fall att föredra framför ett år som bara är jobbigt och tragiskt och sorgligt. Jag har tusen mål och löften om att 2008 kommer bli fantatiskt och tänker ägna morgondagen åt att planera precis hur det ska gå till.

- Ja hej det är Eveliina.
- Hej. Har jag kommit till Eveliina?
- Ja.
- Ja, jag ringer från Svenska dagbladet, för jag vill berätta för dig om vår nya tidning.
- Jag tycker inte om eran tidning.
- Får jag fråga varför?
- Ni har inte Rocky, ni har inte Fredrik Strage, ni har inte Karolina Ramqvist. Räcker det eller ska jag räkna upp några fler som ni inte har?
- Näe, jag tror det räcker så.
- Hejdå.
- Hejdå.

Det här är filmen som Clas Ohlsson så här i efterhand önskar att dom hade gjort. Den är ren och skär julmagi!

Den nya människan

Okej att filmen egentligen inte kan vara uppbyggt på så många olika sätt, utan att de flesta följer ungefär samma dramturgiska modell. Men varför är det så att vissa filmer, och då just filmer som ska skildrar kvinnors utsatthet så väl idag som i historien, väljer att kopiera varandra på ett sätt som får dem att lika väl kunna vara en och samma?

Magdalenasystrarna är en svart och mycket tragisk film om tre kvinnor med ett gemensamt. De döms av samhället, på grund av sin lättfothet, ut som skökor och samlas därför i ett kloster där de får arbeta sig till förlåtelse. Där sysselsätts de med att tvätta lakan och textilier åt byn som ligger i anslutning till klostret. Filmen är gripande och väldigt tragisk. Men den har också kommit att fungera som inspiration till Den nya människan. Oavsett om det är medvetet eller inte har de bägge filmerna väldigt mycket gemensamt, och då inte bara ämnet, utan också rent dramturgiskt. Men där den första filmen verkligen känns angelägen blir den andra inte alls det, utan känns snarare som något av en axelryckning. Berättandet sätter sig inte, på ett som att Gertruds öde skulle angå mig. Och Maria Lundkvists sätt att agera på håller sig till den form av sätt som vi har blivit vana att se henne på. Gestiken och kroppspråket är nästintill identiskt med det hon visar i Den bästa av mödrar. Samma typ av roll spelad på ett alltför välbekant sätt.

Jag har precis börjat läsa Naken av Dave Sedaris. Och senast igår fick jag ett hysteriskt skrattanfall. Då tyckte jag den var lite rolig. Efter att återigen ha fallit i skratt, och den där befriande typen av skratt om följer på något djupt tragikomiskt som väl egentligen är så typiskt finskt att finna underhållande, så tycker jag att den är mycket rolig. Så, från mig till er, ett boktips i jul. Naken av Dave Sedaris.

Tv 3 skrotade The Riches för att den inte fick den tittaruppslutning som man hoppats på. Vilket väl vem som helst kunnat berätta för vem som helst på Tv 3 som velat lyssna., då någon utan förmåga till framförhållning kom på den alldeles lysande idén att visa serien klockan 19.55 på fredagar. En svartsynt serie om en familj full av klåare med Minnie Driver och Eddie Izzard, skulle alltså ta upp kampen mot Dobbido och Idol. Hur tänkte ni då?

Tv 3 saknar framförhållning på många sätt och vis, men har inte hemfallit åt Kanal 5:s sätt att lägga serier som inte går så bra i malpåse. Trean väljer att stuva om och kan därför nu se hur Sjukhuset, som då serien först sändes 19.30 och inte hade några tittare, på en senare tid lyckats locka tittare till den grad att till och med Filip och Fredrik i Boston Tea Party lanserade en av läkarna som ett begrepp, som om det vore något etablerat. Vilket jag förstås lyckats missa. Det här visar väl framför allt att man måste ge serier lite tid. Att obönhörligt tro att en serie redan efter 3-5 avsnitt ska lyckas ro hem publiken är lite väl nainvt. det är först med denna säsong som Lyxfällan verkligen lyckats, för att illustrera med ännu ett exmpel. Detta medan Kanal 5 bordlagt Emma Anderssons kommande program, kanske lika mycket för att minimera exponeringen av antalet tuttlisor i kanalens utbud, men också gömt undan Peking Express och ID i programarkivet.

Sex med Victor, som sedan länge slutat synas i rutan, upplevde jag som ett visserligen intressant men lika irriterande program.Framförallt framgick det väldigt tydligt att Svt ville försöka ge den del av befolkningen som inte alls fann Böglobbyn fängslande, något i samma stuk. Och då pratar jag inte om män alls. För reportage efter reportage och inslag på inslag handlade om tjejer som ville ha sex, gillade sex, pratade om sx. Budskapet till de som kritiserade Böglobbyn för att endast vända sig till män som gillar att ha sex med män var väldigt övertydligt: Här får ni lite kvinnor som har sex och förlustar sig. Är ni nöjda nu? Eh näe. Faktum är att det är så in i banken pinsamt att Svt inte slogs av kvinnors frånvaro redan från första början. Det är just detta som får Sex med Victor att framstå som så andefattigt, oavsett hur goda intentioner programmet än hade.

Jag sitter här och försöker bestämma mig för om jag ska gå på bio, eller stanna hemma och se någon av de tre, som vanligt övermåttan tunga, filmerna jag i fredags hyrde på Solna Bibliotek, eller om jag ska låta minsta motståndets lag råda och istället irritera mig på Shia LeBoeuf i I,Robot som trean visar klockan 21.00. Jag tycker filmen i övrigt är rätt bra, Shannon Moynahan är ju mer för bövelen, typ bara Famke Jensen slår henne på att vara snygg på det där onaturligt snygga sättet. Sen grubblar jag hårt på vad mamma och pappa ska få i julklapp. Även om tanken är god vet jag att dom skulle besvikna om jag höll mig till planen att ge dem träd i Viskogen, för det ger jag till alla andra och ingen annan present ger folk så dåligt samvete, även om deras tillkämpade leende när dom säger att det var en fin present försöker inbilla mig annat. Ju mer tiden går, desto större är risken att jag lyckas lägga de få slantar jag nu har kvar på helt andra saker. Som en väska, en klänning, strumpbyxor, you name it. Inte lägger jag dem på DN i alla fall. Den fortsätter jag i vanlig ordning att stjäla från mina glatt ovetande grannar. Om man nu kan kalla det stjäla, ligger tidningen kvar orörd en söndag klockan 14.00, då jag behagade stiga upp så är det lite tveksamt om det överhuvudtaget kommer komma någon och göra anspråk på den. Men när jag väl ögnat igenom den i jakt på dagens Rockyinjektion så upptäckte jag till min fasa att Rocky var utbytt mot Pondus. Det är tamefan skandal! Jag vet inte om jag kommer överleva till morgondagen, men jag finner tröst i mitt lilla Rockyaltare, det hjälper för stunden.....

Senaste numret av Nöjesguiden är precis lika vasst som det var när det var som bäst för kanske fem år sedan. Jag har i ett chocktillstånd beskådat tidningens förvandling från en bitsk orädd samhällskommentator till en lam och tillrättalagd åsiktsmaskin. Jag saknar den finess som tidigare präglat de otal sågninar som tidningen mer eller mindre alltid är fylld med.Istället finns där plumpa förolämpningar som snarare handlar om att kränka människors dåliga smak, snarare än på ett roligt sätt förklara varför vad de lyssnar till är trist och tråkigt. Just detta har gjort tidningen förutsägbar, vilket kommer innebära döden, och gjort den lika feg och betydelselös som På stan.

På stan som också var bättre förr, på Viggos tid. Tidningarna har bägge haft rykte om sig att emellanåt ge plats för reportage och analyser varseko hörts långt efter det att bladen bleknat. Men nu är de som två trista pösmunkar.

Det har givetvis till stor del att göra med att nya tidningar, med samma målgrupp, skådat dagens linje. Men där Rodeo är välgjord på ett sätt som nu känns fjärran från Nöjesguiden rums inte hela sanningen. Tidningen är tråkig och oinspirerad kanske just för att så många flåsar dem i hasonra, men lever kanske på än i villfarelsen att vi läsare kommer fortsätta läsa trots att produkten kraftigt försämrats. Jag är inte lika säker.

Sex och stan

Att Tv 3 runt midnatt vardagar visar säsong på säsong av Sex and the city har för mig kommit att bli en minst sagt vuxen godnattsaga. Men så dyker de där avsnitten jag hatar så innerligt upp och jag räcker mig efter skämskudden. Jag verkligen avskyr som sättet som Carrie gör sig till på, oavsett om det är för den där jazzkillen med koncentrationssvårigheter, Aidan eller Big. Det är töntigt och så fruktansvärt ovärdigt. Okej att jag säkert själv har betett mig minst lika absurt i killars närhet men dessa relationer har aldrig blivit särskilt långvariga. Och kanske är det just för att jag känner igen mig själv som jag skäms så mycket. För jag tycker att vi borde ha kommit lite längre, än att man som kvinna fortfarande håller på och spelar rollen av vilken slags kvinna man tror att mannen vill ha, snarare än att känna sig trygg med att man duger och att mannen inte är något att ha om han inte har vett att fatta det.Men så blir ju Carrie också ihop med ryssen, en man som helt och hållet lyckas dupera henne, det är väl bara tur att hon undkommer ett liv i fullkomlig misär som den trofé han ville ha henne som. Eller så kanske det är sättet som SJP spelar ett sjåp som är jobbigt. Hur det övergår i ett tragiskt överspel som inte känns det minsta genuint och äkta, och detta inte för att det är så det ska kännas, utan för att hon inte kan. Igår var det avsnittet där Miranda får nackspärr, Charlotte slutar jobba och Big råkar ringa mitt i Aidan och Carries samlag. Och efteråt så får inte Carrie krypa upp i armhålans som det så oromantiskt heter på svenska. Och så tassar hon på tå och försöker GOTTGÖRA honom genom att köpa juice, försöka få honom att inse hur hon offrat sitt nikotinberoende för honom, går ut med hans hund. Det är outhärdligt att kolla på. Okej att hela avsnittet är uppbyggt på att Carrie ska vara så där äckligt konflikträdd som somliga är men när hon väl ska till att söka förlåtelse hos Aidan så blir det rent ut sagt patetiskt. Det är då hon kanske tio femton gånger upprepar orden" You have to forgive me" och aldrig förr har det i seriens historia skådats sådant överspel. Jag bytte kanal bara för en sekund, så äckligt är det.

I jakt på en vettig och prisvärd franskakurs som om möjligt skulle föra mig närmare till ett liv som hjälparbetare i Afrika ( vilken töntig idealist jag är )så surfar jag för fullt på Studieförbundet Vuxenskolans hemsida. Och bland kurser som Väv din egen trasmatta, kan jag inte låta bli att applådera Studieförbundet för sin idérikedom vad gäller benämningen av vissa kurser. I ett urval finns en kurs som heter Data för skräckslagna, och en annan med namnet Hur får man ihop sitt vardagsliv ( jag kan se kursdeltagarna framför mig, även om jag vet att det är fördomsfullt av mig) .

Stockholms alla surfittor del 2

Men så är och har jag ju själv varit serviceslav och har så gott som dagligen i ganska många års tid mött bitterfittor i alla möjliga åldrar, som väl, om man tillåts att generalisera lite, egentligen borde vara glada att de lever i ett av världens bästa länder. Jag upplever dessa människor som ofantligt bortskämda, otrevliga och som personer som fullkomligt saknar självinsikt. Jag vet att jobbar man inom ett serviceyrke som exempelvis servitris eller butiksbiträde ska man vara tillmötesgående och jag har verkligen respekt för dem som i mina ögon tycks ha ett helt magiskt tålamod då det gäller dessa människor. För samtidigt är de så att det finns människor, som bara för att de köper en tjänst, en vara, ställer orimliga krav. Det finns människor som tror sig ha rätt att i form av kund ha rätt att behandla mig som servitris eller expedit som om jag vore deras tjänare eller slav. Vilket jag inte är. Jag är här för att hjälpa dessa och försöker verkligen göra det i den största möjliga mån men när kraven dessa kunder ställer är orimliga är de också lika omöjliga att tillgodose. Vad är det som ger er rätt att förödmjuka mig, förolämpa mig, dumförklara och visa ett så genuint akt för mitt människovärde?

Var har vanligt sunt förnuft och respekt för alla människors lika värde tagit världen om vi inte ens kan behandla varandra med ett uns av respekt ens i de mest vardagliga sammanhang? Tror du verkligen att du bara för att du betalar min lön också har rätt att kränka mig som människa? Du vägrar lyssna på vad jag som anställd försöker göra klart för dig, eller vägrar helt sonika ta till dig vad jag försöker förmedla. Och du saknar fullkomligt förmåga att ens föreställa dig under vilka villkor jag arbetar, vilka förutsättningar jag jobbar under. Att då kalla mig lilla gumman,försöka muta mig, eller bara visa mig ett allmänt förakt, då du redan från början haft en minst sagt avvog attityd till hela min person, gör inte dina möjligheter att mötas av god service särskilt mycket större. Man kan inte alltid få så man vill, det är den första läxan du måste lära dig. Börja med att banna den dagen då du fick uppfattningen om att så var fallet och du har kommit en bra bit på väg. Men innan dess så ber jag om att få slippa dig,du lilla bittra människa.

Ännu en snuskig sång

Även om låttiteln är föga lockande så är låten i sig självt ett bedårande stycke självutlämnande, nästintill självutplånande poesi. Här ligger tjejen hemma och sover och så dyker killen upp först klockan fem på morgonen. Avundsjukan vet så klart inte några som helst gränser, i synnerhet inte då ju hennes väninnor vittnar om killens förehavanden. Så vad göra? Smell yo dick !

Jag älskar hur produktionen osar Perfect Gentleman och egentligen bäst hör hemma någonstans i slutet av 90-talet, eller att Riskay uttalar dick med samma kolugn som om hon sjöng en kyrkpsalm. Redan spelat låten på repeat än tio gånger ikväll, kommer väl spelas på repeat all vaken tid resten av veckan!

Fler av Riskays alster hittar du här.

Stockholms alla surfittor del 1

Ibland känns det som om jag bor i världens mest ogästvänliga stad. Därför var det så intressant på vilket sätt DN, för några månader gav uttryck för två diametralt sett helt olika synpunkter vad gäller just detta. I en artikelserie på Insidan fick utrikeskorrarna kommit till tals om hur de upplevde flytten tillbaka till Sverige efter år utomlands och omdömet var svidande. Stockholmare var otrevliga, otacksamma och fruktansvärt bortskämda. Flera av korrarna skrev om hur vänligt de bemötts av befolkningen i de städer de tillfälligt tjänstgjort, vilket genuint intresse de mött för sin egen person. Vilket så klar tinte hade något alls att göra med att de representerade en kultur som dem de kom i kontakt med aldrig tidigare hade träffat. De hade å andra sidan allt att göra med att alla andra folkslag utom de nordiska är trevliga gladlynta och intresserade vänliga människor som bryr sig om varandra. Chocken av att upptäcka att ingen i tunnelbanan bryr sig om att man ser lite ledsen ut verkade uppriktigt jobbig.

Å andra sidan så gav de turister som ungefär samtidigt som denna artikelserie rullade som bäst fick komma till tals i en artikel om camping på Långholmen i På Stan uttryck för hur genuint tillmötesgående alla stockholmare de stött på under sina få dagar i Nordens Venedig var, som om de var förvånade över att ett folk så långt upp i de kalla norr överhuvudtaget var kapabla att via känslor. Hjälpsamheten där dessa turister stod med sina kartor visste inga gränser.

Även om jag gott och väl förstår att det så klart finns trevliga stockholmare, och att jag emellanåt gör mitt bästa för att sälla mig till denna skara, så blir jag så gott som dagligen bekant med det lika surmulna Stockholm som utrikeskorrarna så grymt förfasade sig över. För det är emellanåt som om kvoten av bitterfittor är större i Stockholm än någon annanstans. Som att frustrationen över höga matpriser, ett hutlöst dyrt SLkort och bristen på vettiga hyresrätter gjort oss alla till småaktiga subbor.

Den man kommer i kontakt med allra oftast och mest är Serviceslaven. Hon är också den som på allra bäst sätt vet att förstöra ens dag fullkomligt. Och jag säger hon, för hon är ofta kvinna, mellan 25 - 40 och jobbar som benämningen antyder i servicebranschen. Kanske på pressbyrån, där hon gör en stor sak av att dumförklara kunderna lite mellan raderna för att de inte har vett att köa åt rätt håll, eller på café, där hon suckar när man inte har växel, eller möter alla önskemål med en livstrött gäspning. Just denna livströtthet bottnar i en enorm bitterhet över att livet inte blev som hon tänkt sig. Istället är hon ett offer för omständigheterna, vilket hon just genom sitt bitterhet, som hon själv hävdar sig ha rätt att uttrycka, tar ut på alla i sin närhet. Hon tar varje chans hon får att å det mildaste förudmjuka kunderna. Hon blänger rejält elakt och hånfullt på ett sätt som gör att man som kund, när man väl fått sin ockerdyra macka börjar leta febrilt efter snorkusar bland osten då man vet att man vredgat någon som inte har vett att kontrollera sin ilska. Jag tycker synd om dessa stackars satar men försöker att inte låta mig uppröras över deras enfald för att detta bara skulle rendera i att Stockholm fick ännu en bitterfitta, och i en stad redan fylld på dessa, vad skulle det vara till för nytta ?

Jag missar Eternal Sunshine of the Spotless Mind på Svt ikväll klockan 22.05. Och bara därför kommenderar jag alla andra att se den.

När jag såg Smala Sussie på bio tyckte jag den var superbra. Det känns nu som väldigt länge sedan, därför är det med stora reservationer jag tipsar om att Svt visar den ikväll klockan 22.00. Jag är rädd för att jag har vuxit ifrån den typen av spetsfundiga humor som präglar filmen. Men det behöver ju inte betyda att någon av er inte skulle finna den underhållande.

Medan vi sitter i våra tv-soffor och låter oss charmas av Tony Soprano, samtidigt som vi är brutalt medvetna om hans dubbelnatur, lever Roberto Saviano i en verklighet där hans liv står under ständigt hot från Tonys själsbröder i den napolitanska camorran.Där vi fängslas av Tonys charm, har Saviano i sin bok tagit på sig uppgiften att montera ner just denna charm, få oss att se bortom faschinationen för glamouren och försöka få oss att förstå att vi alla ger den organiserade brottsligheten möjlighet att fortleva just för att vi aldrig stöter på den, och då vi stöter på den gör det med ögon av häpnad över något svårbegripbart. Som när han berättar om ett möte med en ung pojke som inget hellre vill än att ansluta sig till camorran för att de kan ge honom makt, kvinnor och pengar för att sedan " dö som en riktig man dör, bli mördad". En företagsrörelse som omsätter tusentals miljarder, som ger dem möjlighet att efter eget huvud leva upp till omvärldens förväntningar av dem, om det så är att bo i en replika av Tony Montanas palats.

Maffian gör sig bra på film och tv för att politiker och företagare saknar den karisma som omger bossarna, tror Saviano. Att han skulle sväva i livsfara slog honom aldrig. Men han ångrar sig inte även om han lider med sina nära och kära som drabbats i nästan samma utsträckning som han själv. Hade inte boken blivit en sådan framgång hade maffian förmodligen aldrig brytt sig om att hota honom men med över en miljon sålda exemplar ökar medvetenheten för vad camorran egentligen är, och vad den står för hos oss alla, och i samma stund som vi nås av insikten att detta inte alls är några smågangstrar utan målmedvetna företagare, då blir också Saviano som författare och journalist farlig, och bossarna i Neapel rädda, där de desperat sökt skydd i de bunkrar som de tvingas leva sina liv i.

När jag senare i förra veckan såg American Gangster så var det förstås inte helt oväntat att vad Saviano vittnat om skulle poppa upp så snart Frank Lucas, spelad av Denzel Washington, langade upp den första sedelbunten till bankiren. För just vad American Gangster gestaltar, hur kriminell verksamhet drivs som ett multinationellt företag, är vad Saviano försöker göra oss medvetna om, men ockå vad bossarna är så rädda för att vi ska inse. Så länge vi ser dem som småganstrar, snarare än entrepenörer, finns det inget att frukta.

Filmen, som jag haft orimliga förväntningar på, är tidstrogen på ett sätt som får mig att undra varför forna tider alltid blir så snyggt på tv och film. Lasermannen fick 90-talet att kännas fräscht, medan det känns deprimerande att gå omkring i den glaskuliss som Stockholm 2007 är här och nu. Där finns många underbara biroller, som så klart känns igen från en rad andra sammanhang, Deadwood, Cityakuten, The Wire och Wu Tang Clan för att nämna några ( RZA!!!!!!!). Där finns två catchfrases som väl inte kan undgå någon, och om du missat dem har du helt enkelt sett en annan film, för både Denzel och Russel säger sina respektivt till döddagar. Där finns en familj som precis som idag, precis som i Sverige, blundar för var pengarna kommer ifrån, trots att de så klart är plågsamt medvetna om vad livet de lever kostar i mänskligt lidande, så gott som dagligen, men som de inte frågar om eftersom de inte vill höra de platta lögnerna. Där finns en vacker kvinna som inte bara en men två gånger är den som utsätter Frank för vara, först när hon köper honom en chinchillapäls som gör att ingen kan undgå honom, och som sedan vill sitta kvar som måltavla i bilen i väntan på hämtmaten( det är väl bara en envis feminist som jag som ser detta som en metafor,eller?).

Den inledande avrättningen som undvikligen för tankarna till Maffiabröder, ter sig efter två timmar obegriplig. Och det är just detta ständiga flackande, att filmen inte hålls ihop av annat än en vilja att föra handlingen framåt som gör den mindre bra. Det är över två timmar av väntan på en spännande upplösning. Under den tiden är det två olika filmer, en om Frank Lucas uppgång och fall, och en om Richies kamp mot en korrumperad vänkår.

I samma sekund som Filip och Fredrik langade upp den där hunden på slaktbänken bytte jag kanal. Men dokumentären som Svt visade levde inte upp till mina förväntningar.Den var inte helt oväntat väldigt amerikansk i sin naivitet och världsförbättrariver. Killen ville göra omvärlden, eller snarare USA, uppmärksamma på de illdåd som befolkningen i Sudan stått ut med, och det med en barnslig förhoppning om att hemlandet skulle ta på sig uppgiften att leka världspolis. Hans enfald är rörande men samtidigt lite skrattretande. Någon har sagt att vi europeer är cyniska men jag skulle snarare se oss som sunt realistiska. Visst kan en man försätta berg men att den här killen skulle väcka världssamvetet med några bilder är övermåttan naivt. Ändå är dokumentären nödvändigt och minst sagt angelägen. Det enda som är mer upprörande än illdåd som dokumentären vill göra omvärlden uppmärksam på är omvärldens ointresse kring de samma.

UPPDATERING:

Nu finns Djävulen kom till häst att se på Svt Play.

Tisdagar är en öken i tv-sammanhang. Medan programmen hopar sig riktigt rejält på måndagar så är tisdagar en tom och händelselös tv-dag. Och nej, jag hör inte till de DHfrälstas skara och kommer så aldrig göra.

Nu så finns det dock ett litet ljus i mörkret. Där det tidigare inte funnits något att hålla fast vid så har nu Tv 4 + tagit på sig uppgiften att fylla min annars så innehållslösa tisdagkväll med vad jag tror är den väldigt informativa dokumentärserien "Små i stora världen", en serie som skildrar det småväxta paret Roloffs umbäranden i en värld där allt ter sig som så väldigt mycket större. Det här är precis den typ av tv-serie som min pappa föraktar med all den kraft han kan uppbringa, genom bitska syrliga små kommentarer om att man där tv-serien går in rinner förnuftet ut. Själv så är jag ytterst kluven men kan, med samma obehagskänsla som man betraktar en bilolycka, så klart inte hålla mig själv från att beskåda detta verk som gränsar till lyteskomik.

Små i stora världen Tv 4+ 21.00

Seriöst. Med alla jävla skitprogram som Svt sänder i repris dagarna i ända så skulle man kanske kunna förvänta sig att en dokumentär om Darfur och folkmordet i Sudan skulle repriseras även det. Men som av en Guds försyn så gör det inte det. Detta enligt lagen om allts jävlighet då jag ju måste välja mellan säsongsavslutningen av Boston Tea Party, eller nyss nämnda dokumentär.Och näe, den kommer inte finnas tillgänglig på Svt Play heller, då skulle jag öht inte ta mig tid att skriva detta klagobrev.

Jag pushade för Mitt stora feta grekiska bröllop så sent som för bara några månader sedan. Nu visar trean den igen, imorgon klockan 21.00. Se den igen då.

Varför i hela friden la Tv 4 ner Kockduellen? I retrospektiv, med alla outhärdliga ordlekar som så gott som dagligen plågar tittare timma ut och timma in så skulle nog vem som helst föredra repriser av Kockduellen när som helst. Programmet var roligt, underhållande och kanske till och med informativt. Och sedan det las ner har den svenska kändisskaran ökat, på så väl gott som ont, så deltagare skulle man nog inte behöva leta med lykta efter. Faktum är att många är så kändisskåta att dom nog skulle göra sitt yttersta för att få tillfälle att laga mat samtidigt som de får chansen att pråmåta sin senaste skiva/bok/film/pjäs, detta genom att ta med egen odlad palsternacka från sitt lantställe på västkusten.

Jag har funderat på vad jag skulle ta med mig till Kockduellen och jag är väldigt tråkig och förutsägbar men jag kan inte låta bli att tillstå att senap, ren och hjortron med största sannolikhet skulle finnas i den där fina lilla papperskassen, som ju inte fick kosta mer än 80 kronor.

Bäst just nu

Inte nog med att jag missar Kalla fakta.Svt visar Whale Rider. Som ju är mer än lovligt pretto och som man absoultu inte ska se om man är bakis eller allmänt rastlös men som om man är sugen på ett berörande drama är klart sevärd.

Svt 2 klockan 22.25 om jag inte missminner mig.

Ikväll missar jag Kalla Fakta. Jag kollar aldrig på Kalla Fakta, jag är för rastlös och börja leta efter fjärrkontrollen efter fem minuter. Men ikväll tänker de ta upp ett minst sagt osynliggjort ämne, nämligen manlig prostitution. Bara trailern lovar ett anläget program som satt ribban rätt högt och jag hoppas att jag lyckas fånga reprisen, om det nu går i repris.

My Heritage

På Facebook finns en applikation kallad My Heritage. Vad som väl var tänkt att göra det lättare att hitta sina landsmän har istället förvandlats till något som gör att vi ickesvenskar nu kan återerövra alla de skällsord vi fått leva, och i viss mån fortfarande lever med. Och där råder ingen brist på fantasi. För i samma ögonlick som användarna själva ges chansen att definera sin etniska tillhörighet vet fantasin inga gränser. Där man tidigare blivit placerad i skaran av svenskar med ett "annat etniskt ursprung än svensk" har man nu möjligheten att frivilligt låta sig kallas, eller bli kallad, juggejävel, finnvandrare, mumintroll eller cykeltjyv. Den politiskt korrekte har givetvis inte varit sen att dra sitt strå till stacken med floskler som världsmedborgare, globalist, komsopolit, jordbo, men detta är ju prov på att indelningarna finns där, hur gärna somliga än vill intala sig själva att vi alla är barn av samma jord. Att vara svensk kan vara att vara mer än bara det, och kanske är det just det som är svenskt i sig. My Heritage illustrerar detta bättre än något integrationsprogram någonsin kommer att göra.

Kvinnor offside

Vad jag trodde skulle vara en sorglig, tung dokumentär visar sig vara en vass rolig dramedi med dokumentära inslag. Just de dokumentära inslagen gör mig osäker och emellanåt lite irriterad, hur kan dom överhuvudtaget tillåtas göra en sån är film om det nu är som filmen vill påvisa att det är?
Det finns dock aldrig utrymme att bli verklig arg eller upprörd, då tjejerna i filmen har vett att sätta saker och ting i perspektiv. Och vinner gehör hos sina medmänniskor, samma personer satta att vakta dem.Lojaliteten som växer fram mellan den ansvarige kaptenen, hans kluvenhet inför uppdraget, men också inför hela situationen som sådan, och hur han tar ställning för tjejerna och deras öden, är charmig och gripande. Med hjälp av komedi dissikerar man en politisk fråga som är absurd på gränsen till det skrattretande, på ett ytterst förtjänstfullt sätt.

Jackie Brown 21.00 Tv 6

Missa inte Jackie Brown på Tv 6 ikväll klockan 21.00. Det är en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider. Pam Grier är en förebild av rang i så många avseenden att jag inte vet var jag ska börja. Jag vågar inte säga att den är bättre än Pulp Fiction för då kommer somliga av er helt tappa förtroendet för mig. Men det tycker jag. Musiken är fullkomligt underbar, vissa av låtarna är helt oförglömlliga. Själv kommer jag sitta på jobbet och kan alltså inte se filmen, därför beordrar jag alla som kan att göra det, då kommer det inte kännas fullt lika bittert. I synnerhet då det så gott som aldrig kommer något bra på tv på tisdagar och det är just därför jag tagit på mig det här arbetspasset.

Gymmet och jag

Eftersom jag är lika neurotisk som George i Seinfeld är det en bedrift att jag överhuvudtaget orkar ta mig till gymmet. För det är som tickande bomb. Där finns så många människor att irritera sig över, fälla tysta omdömande över, att om det inte vore för att jag ständigt har på mig MD:n så skulle mitt huvud sprängas.

Till att börja med har vi gamlingarna. I synnerhet en av dem retar mig något fruktansvärt. Hon är typ 75 bast och vi brukade spinna tillsammans förr men inte nu längre. Innan varje pass sitter hon och stretchar tio minuter i en korgstol i tjejernas omklädningsrum. Hon sitter med bena rakt upp i luften, lika mycket för att tänja som för att göra sig märkvärdig över att hon är 75+ och rörlig. Och så hälsar hon. Varför då? Vi har aldrig talats vid, varför börja nu? är en kommentar som dyker upp i mitt huvud mina sämre dagar.

Sedan har vi dom jag nu går på gruppass med. För dom gruppass jag går på drar till sig samma gäng vecka ut och vecka in. Där finns det en kvinna, eller en kvinna som jag tror skulle kalla sig själv tjejkvinna fick hon chansen. Hon är VÄLDIGT högljudd. Hon sjunger med i låtarna trots att hon varken kan texten, är totalt tondöv och tydligen inte är helt bekant med melodin. Hon slaktar villigt varje Florence Valentin låt som spinncoachen sätter på, och det är synd för ingen låt ger mig så mycket ork som just Pokerkväll i Vårby Gård. Vidare så svettas hon såna enorma mängder, detta till ackompanjemang av glada tillrop och hurranden som kan skrämma den mest härdade. Och när hon svettats tillräckligt så tar hon givetvis av sig tröjan för att fortsätta träningen i bara träningsbh:n. Vad ska man säga om det? Det är väl inget annat en ett utmärkt exempel på hur det är dåligt att vara ohämmad.Hon har en partner in crime som nästan slår henne på fingrarna i det här avseendet, det är en albinokvinna på runt 30. Hon strippar hon med för glada livet. Och visar i samma veva sitt stora intresse för delfiner för alla som är i närheten. Hon har en gigantisk delfin mitt emellan skuldrorna. Kanske är dom två. Dom är på tok för stora och helt sjukt utsuddade så det går inte annat än begråta det hela.

Vidare alla dessa kvinnor runt 50+ som inte tar i utan mesar runt termin efter termin efter termin med 1 kg:s hantlar. Vem försöker dom lura? Dom lägger alltså tusentals kronor per år på att träna men har inte vett att ställa upp realistiska mål där dom faktiskt kan få se resultat. Det är ju bara så provocerande. Ungefär lika provocerande som när dom tar med sig sina tonårsdöttrar som inget annat gör än använder fel teknik ständigt och jämt och blänger på allt och alla.

Så där går då jag och irriterar mig på alla dessa stackars satar som måste dela gym med mig. I gymmet, där jag mest står på en åka skidor maskin och åmar mig till takten av Diwalirythm så dömer jag ut hälften av killarna som bögar och den andra halvan som dopade. Och skakar lite sorglöst på huvet över killarna som inte tränar ben utan fokuserar på armar så till den milda grad att de är löjligt hur oproptionerliga de ser ut. Och efter varje runda bicepscurls går dom fram till spegeln för att beskåda underverket ( dem själva) och nickar alltid lika belåtet till spegelbilden mittemot. Så som dom stönar när dom lyfter tungt vill man helst bara försvinna från jordens yta.

Jag blänger inte nödvändigtvis på folk, bara på äckliga killar som stirrar lite för länge på mig eller på mina bröst. Och dom brukar ha vett att sluta, inte alla men i alla fall dom flesta. Feta människor kollar jag med dolt förakt och jag vet att jag borde skämmas över det men jag tycker uppriktigt nog bara riktigt synd om dom. Ändå är jag glad att dom finns där för dom får mig att orka bränna ytterligare tio minuter, får mig att avstå den där cheeseburgaren, får mig att slinka in i en affär och prova kläder som är för små bara för att sätta mig i deras sits för någon minut. Dom är liksom min hare. Dom springer förbi mig för att påminna mig om vad jag varit och vad jag alltid kommer att förbli om jag inte aktar mig. I gymmet finns det en tjej som sedan dag ett surmulet blängt på mig varje gång jag kommit ens i närheten av henne. Och i veckor har jag gått och grubblat över just varför, vad hos mig som provocerar henne så. Tills jag alldeles nyligen insåg att jag nog är en sån där fet människa som hon använder för att sporra sig själv. Cirkeln är sluten.

Varför inte alla älskar Kid Svensk har jag väldigt svårt att förstå. Själv rörs jag till tårar över hur exakt och precist allt är, in i minsta lilla detalj. Filmen är tidstrogen på ett sätt som fullkomligt överrumplar beskådaren, igenkänningsfaktorn är så väl för mig, som är finne själv, som för mellanstadieklassen jag ser filmen tillsammans med, att döma av deras återkommande fnitter, mycket stor.

Ändå är den bitvis också mycket allvarlig, och sorglig. Det finns något väldigt tragiskt över relationen mellan Kirsi och hennes mamma,en sorgsenhet som gör mig och förmodligen också en del andra obekväma. Ett obehag som är ständigt närvarande, men som alla kämpar så hårt för att få att försvinna.

Kirsi vill att hennes pappa, som på något sätt förolyckats, ska komma och lära hennes mamma att bli svensk. Men exakt hur han ska lära henne det, vad och på vilket sätt får vi inte veta. Jag kan känna igen mig i känslan av att leva med det ständiga utanförskapet, som emellanåt förstärks ytterligare av föräldrar som vill visa på en stolthet, men som bara får utanförskapet att bli större.

Filmen skildrar mycket bra den typ av självförakt som inte kommer av ålder, men av skam. Hos Kirsi i form av utanförskapet som sådant, och hos hennes mor i form av det misslyckande hon känner som arbetslös.

Min pappa brukade hota med att flytta tillbaka till Finland bara då jag och min bror inte de bästa av barn, och det resulterade i en sällan skådad tandagnisslan. Vi såg Finland som ett kulturellt u-land fullt av inget annat än bärskog, och skogstv. Ett u-land som var okej att nödgat besöka två veckor om året, en resa man gjorde oavsett om man ville eller inte, men inte ett land man för evigt kunde tänka sig att bosätta sig i. Men som man med ålderns rätt kommit att älska.

Med exempel på människor som fallit offer för omständigheterna illustrerar Michael Moore i sin senaste film Usa:s sjuka sjukvårdspolitik.En sjukvårdspolitik som sorgligt sällan gör sig påmind i de otaliga sjukhusserier som visas på tv.

Som underhållning kan jag verkligen uppskatta den, även om första timmen är väl seg, och ger mer av det dokumentära än filmen i övrigt. Få andra gör idag humor av politik som Moore. Men det som kanske provocerar de flesta är hur han låter detta förvanldas till fånigt effektsökeri, allt i jakt på ett skratt. För tidvis kommer han helt ifrån filmens tema och verkar ha som motto att med upprepningens mantra få sina landsmän att förstå hur mycket bättre välrden utanför landets gränser är. Vilket är lika mycket propaganda som något annat, men dock något Moore försökt kamofluera som en kul komedi.

Ingenting irriterar mig så mycket som när jag sträcker mig efter en mandarin i fruktkorgen och får en otrevlig överraskning av rutten frukt i handen. Och då är det väl egentligen inte det att frukten är rutten som gör mig så arg utan det faktum att folk inte tänker längre än till sitt eget väl och ve, utan låter frukten ligga kvar där och sprida den där söta doften av skämd frukt. Och jag hatar att vara den, som trots att jag vet att jag inte borde, som också tar bort frukten. Efter år i restaurangbranschen så går det inte att gå förbi en skämd tomat utan att låta den förpassas till närmaste papperskorg.

Men vi som är dom som alltid gör sånt här måste sluta vara dom som är dom. Bara sluta cold turkey, och se på fanskapet när vi alla druknar i rutten frukt. Även om jag är tveksam till om det alls skulle starta några som helst väckarklockor.

Dagens bakgrundslåt

Intressant intervju med Ken i senaste numret av Rodeo.(Artikeln finns i nuläget inte utlagd på nätet så länken går till pdf:n, intervjun finner du på sidan 22.)

Roligast är när han helt oblygt påpekar att han garanterat är den mest spelade artisten i Sveriges alla förorter. Med undantag för, och jag citerar , " kanske värsta stora iranska popstjärnan". Men det är också det mest bestående med hela intervjun. Den får mig att vilja få någon att göra en relevant kompartiv studie mellan hur medierna valt att behandla Ken respektive Zlatan. En jämförelse som jag är väl medveten om är väldigt uttjatad, men inte desto mindre relevant. De är bägge samma andas barn, och har av fullkomligt olika anledningar, men av samma orsaker, ofrivilligt blivit utsedda till bad boys. Ännu intressantare blir det när man betänker att mediernas förhållande i relation till bägge ständigt förändras. De är nyckfulla på ett sätt som gör etablissemanget kring dem bägge så där änsliga och osäkra som bara svenskar och journalister kan bli.

Vidare hävdar Rodeo som ju bilden illustrerar att det skulle råda kritikerkonsensus kring Ken, och det gör det väl mer eller mindre kring Zlatan också. Men jag håller verkligen inte med om detta. Detta är något som Rodeo tar sig tillfälle att klappa sig själva på axeln för, just för att de varit smarta nog att knyta Ken till sig med sin blogg. Vilket man så klart ska applådera dem för. Jag gillar Rodeo men just det här visar på ett väldigt tydligt sätt hur väldigt liten den här världen är, en värld där alla känner alla och där det mer eller mindre råder konsensus hela tiden och när det inte gör det så råder det konsensus om att det inte gör det. Självbedrägeri kallas det visst tror jag.

Det Rodeo väljer att kalla kritikerkonsenus är i mina ögon inte något annat än ren och skär rundgång. Något som var och varje artist, skådespelare och författare i Sverige upplever så fort de är aktuella med en ny skiva, pjäs, film eller bok. Då går dom från noll till hundra snabbare än snabbast. Och som mediekonsument vill man efter att ha sett, och kanske till och med ögnat igenom den femte eller sjätte intervjun med människan ifråga, och detta utan att journalisten lyckats tillföra något av det minsta värde till vad människan redan sagt i de tidigare intervjuerna, spy på helveteskapet. Eller åtminstone ta en paus från allt.

Tomten läser min blogg! Jag skulle inte kunna vara lyckligare. Jag vill passa på att därför offentliggöra min önskelista.

Presentkort på Blic( till nya glasögon eller linser) men bara en delsumma.

Presentkort på Clas Ohlsson ( till en digitalvåg) men bara en delsumma.

Presentkort på Ikea ( till allt jag behöver till sommarstugan).

Men alltså inte DN. Jag lider enorma kval. Vill inte betala för något som är gratis på nätet men orka inte läsa på nätet heller.

Hurra!

Jag har gått här och verkligen sörjt att Kullenberg varken hörs eller syns i svensk media. Jag har verkligen saknat henne. Så detta gör mig verkligen helt löjligt glad.

Bortsett från att jag de senaste dagarna titt som kännt ett gigantiskt sug efter ketchup, alltså ett sånt där sug som får en att vilja gå in på Konsum och köpa en flaska och sen sitta och skeda i sig, så har jag under morgonen helt utan förvarning fått munchies på kinakål, senapspanerad wienerschnitzel och mjölkchoklad.Jobbigast är att det är ett sånt där övermänskligt sug som inte går att förklara för att man blir lika överrumplad varje gång.

Trist utan tidning

Att leva utan DN är som att leva i en fullkomlig kunskapsöken. Jag känner ig fullkomligt dum i huvet. Jag vet ingeting om någonting. Förra veckans skottdrama i Finland passerade mig helt obemärkt. Det måste vara så här det känns att vara dum i huvudet.

Skämt å sido.Jag läser faktiskt gratistidningarna och det är när jag inte har Dn som komplement jag inser hur fullkomligt andefattiga dom är på djupare mening, sammanhang och fördjupning. Där finns vem, när,och var. På sin höjd kanske ett hur men aldrig någonsin utrymme för det där så fänslande varför. Det är sorgligt när man betänker att det främst är mindre bemedlade som läser tidnignarna. Och visst, Metro kan komma och klappa sig själv på axeln och säga att dom i alla fall ger människor möjlighet att läsa en tidning alls och folk tack vare dem får nyheterna i sin hand. Ja men till vilket pris, vad är det för slags värld som förmedlas? Ger den verkligen svar på det man verkligen vill veta eller är det ständiga upprepningar av förenklade förklaringsmodeller?

Jag har själv inte prenumerarat på DN på flera månader. Istället har jag som av en Guds försyn hamnat på en korridor där någon utflyttad människa glömt att göra flyttanmälan, varpå tidningen morgon efter annan blivit liggande kvar alldeles ensam och övergiven i korridoren. Och då har jag helt oblygt tagit den, eller som min arbetskamrat så fint uttryckte det, tagit vara på den. Nu är den dock försvunnen och jag har den senaste veckan levt helt utan tidningen, utom de dagar då jag tagit en latte på Waynes där man kan få Dn på köpet. Något man nog bör undersöka innnan man köpt latten för den kan vara slut. Detta erbjudanden nappar jag främst på på torsdagar och fredagar. Då är det mervärde i DN. På stan, även om den är absurt ojämn, och på fredagar helt oumbärliga filmrecensioner, Ramqvist eller Stragekrönika och fredagsrocky. För alla andra dagar är tidningen som ett tärningsspel. Ena stunden superintressant kulturkritik, i nästa sida upp och sida ner med teater, teater, teater.

Då säger människor att jag borde läsa den på nätet. Men jag är en äckligt konservativ puritan som inte förstår hur man gör. Med en tidning på tröskeln tar jag den i min famn, bär den till min säng, låtsas läsa Sportbilagan fast jag i själva verket bara bläddrar igenom den och lämnar den åt sitt öde i pappersinsamlingen, tar sedan Kulturen om jag har bråttom och läser Rocky och viker sedan försiktigt ihop bägge två och låter dom vänta på bättre tider. Tider då jag är lämnad åt mitt öde i tunnelbanan då näst tåg, som ska ta mig ynka två hållplatser är försenat tio minuter. Till någon minut i rulltrappan då man måste speedläsa för att hinna klart innan man är ute i mörkret på Västra Skogens torg. Sällan har jag sinnesro att lägga mig ner och läsa tidningen. Den åtnjuts helt enkelt allra bäst på väg, där tiden ändå bara är en rymd som av en rastlös själ som mig själv måste fyllas med mening, annan än att som så många andra sitta och stirra in i medpassageraren mittemot.

Av samma anledning kan jag inte läsa den på nätet. För nätet är oändligt stort och jag är för rastlös för att kunna finna mig. Jag finner förtröstan i att läsa DN blad för blad, det ger mig en förvissning om att jag inte går miste om något, att jag där kunnat välja mellan de artiklar jag velat läsa, och låta bli dem jag vill undvika. På nätet saknar jag detta, att kunna se vilken ordning jag ska läsa dem, vad som borde vara intressant och fängslande och fascinerande. Det förvirrar mig istället så jag låter bli. Med internet är jag också alltid på väg, där finns inte ro att sätta sig in i en arm moders lidande, eller för den delen skänka tillräckligt med uppmärksamhet för att begripa sig på hur andra människor verkligen resonerar.

Men ändå är jag för snål för att se till att den alltid ligger där i hallen när jag vaknar. Trots att dom ringer och försöker muta mig med att dom bjuder på tidningen måndag till fredag. Under förevändningen att jag betalar 231 för att helgerna. Vilket ju landar på en nätt summa av 700 kronor för tre månader. Vilket ingenstans i min värld är det samma som att faktiskt bjuda på något. Jag kan gott ta tidningen måndagar till och med fredagar men utan helgerna.Ge mig den bara. Så jag slipper fortsätta vandra i denna öken av okunskap.

Jag brukar tycka det är lite töntigt när fans känner med sina idoler. Typ sörjer med dem och sånt. Pubertalt på något sätt. Och därför vet jag inte vad jag ska säga till mitt försvar nu när jag känner precis likadant som dom jag annars ser ner på. För stackars Kanye West,hans mamma har dött. Det är inte mer synd om honom än någon annan vars närstående dött, ändå gör det liksom ont i mig. Jag känner honom inte personligen, men hans musik och texter har betytt enormt mycket för mig och det är väl en av förklaringarna till att jag nu känner som jag gör, även om delar av mig vill bortfärda dessa känslor som löjliga. Vad spelar det för roll att jag sitter här och tycker synd om honom? Men om inte annat får detta mig att värdesätta mina nära och kära ännu mer, något som även andra händelser i min direkta närhet fått mig att inse hur lyckligt lottad jag är, och gjort mig mer uppmärksam på att just detta.

Sitt inte och tror att svenska reklambyråer är nytänkande och idérika. För de är dom ju uppenbarligen inte. Istället sitter de och dammsuger nätet och snor redan väl beprövade recept som dom tror att vi svenskar inte ska kunna nosa reda på är karbonkopierade, och sedan inte orkar hitta på en vettig ursäkt för att dom tagit. Den evighetslånga idén att låta svenskar hälsa på i framtiden, var tydligen australiensisk från början. Och som jag här illustrerar är Clas Ohlsson senaste reklamfilm en exakt kopia av Fatboy slims video. Originalet är bättre för att det är otvättat, och luktar så mycket mer hemmavideo än vad reklamen för Clas Ohlsson någonsin kommer göra.

I åter till Cold Mountain befäster Philip Seymour Hoffman sin nästintill ohotade position som min absoluta favorit birollsinnehavare. För trots att han är en väldigt bra skådespelare så är han i mitt tycke som allra bäst i de många biroller han gjort. Dessa är desto fler, men han agerar då också på ett sätt som får i alla fall mig att undra om det är just för att en biroll ger så lite utrymme och tid att göra ett bestående intryck som gör att Hoffman alltid tycks vara i sitt esse. Han är oförglömmlig i en annan av mina favoritfilmer, Almost Famous, men också i Boogie nights och Happiness.

Om jag nu så innerligt hatar Average Joe, varför älskar då jag, och vad det verkar hela Sveriges befolkning, Gustav Svensson ? Egentligen borde hans självsäkerhet, och irriterande ovana att ständigt prata om sitt yrke, Björn Borg och överhuvudtaget bara andas en enorm övetro på sin egen förmåga, få oss alla att stänga av. Är det för att Susanne Reuter står där och lite mer syrligt och sarkastiskt tar ner Gustav på jorden, än vad hennes amerikanska likar gör? För min del är Gustav lite rolig mest för att han är hanterbar och en lite mer underhållande version av min pappa. I verkligheten blir medelsvensson grinig när han inte får mat( läs när kvinnan måste göra ett ärende i stan och kommer hem sent och hänvisar till någon av de hundra matlådorna hon så omsorgsfullt gjort i ordning), han gnäller på kort sagt allt som finns att gnälla på. Är det inte tv-programmet man kollar på, så är det trasorna man vågar kallar kläder, hur man kryddat maten (" hungern är bästa kryddan"), eller vilken frisyr man har. Han har inte själddisciplin nog att låta bli att äta godis, men sen förebrår han sin sambo för att hon köpte godiset, och påpekar att han ju blir så sur när hon låter bli att köpa godis till honom på hans egen inrådan. Gustav, och min pappa, är två livs levande självmotsägelser, den ena skrattar jag gott åt, medan den andra kan vara lite jobbig att leva med i längden. Hoppas du fick en fin fars dag!

Idag läste jag ut boken Pervers, skriven av Anna Bäsén och Niklas Långström. Det är en väldigt läsvärd bok, som jag verkligen kan rekommendera. Visst höjer man på ögonbrynet både en och två gånger. Det finns avsnitt som är väldigt provocerande, och det av vitt skilda anledningar. Som när en kille förklarar att 11-åringar visst skulle vara mogna att ha sex och att det är okej att som vuxen ha sex med barn om bägge samtycker. Eller intervjun med killen som väntar på att hans schäfertik tänker ta initiativet. Trädälskaren som alla kritiker pratade så mycket om när boken kom, var inte det jag reagerade starkast på, men hennes historia var likväl intresseväckande.

Boken är bra för att författarna verkligen strävat efter att göra sina intervjupersoner rättvisa, oavsett vilken sexualitet dessa haft. Sådant är verkligen beundransvärt, själv skulle jag ha svårt att låta bli att uppröras alldeles för mycket, och inte kunna göra dem samma rättvisa. Det är också bra att författarna ständigt betonar att boken inte på något sätt är representativ och att det är vanligare än vad vi tror att man har en ovanlig sexualitet.En rolig detalj är att Freud verkar övertygad om att så gott som alla sexuella preferenser, som anses ovanliga, har sin grund i kastrationsånget. En, två, tre ja till och med fem gånger får man läsa om kastrationångest. Efter ett tag sitter man och väntar på namnet Freud, kastrationsångest, psykoanalys. Och när de inte kommer tror man att författarna mer eller mindre skämtar med en.

Att Svt lyfte ur Elephant ur tablån har väl inte undgått någon vid det här laget. Vad som nu diskuteras är huruvida detta var rätt eller inte. Även om jag kan förstå hur de som tycker beslutet var riktigt resonerade så finns det i mina ögon lika många anledningar att visa filmen. Just för att ta upp ämnet till diskussion. Överallt har skottdramat diskuterats, med experter som fått svara på frågor från läsare och tittare. Men den största frågan av dem alla, varför, kvartstår. Att då visa en film som Elephant ser jag inte som ett problem, filmen ger en väldigt vettig utgångspunkt för just den frågan.

Det var tänkt att jag skulle illustrera detta inlägg med en helt idiotisk reklam från tunnelbanan. Men det var för mycket folk i tuben för att jag skulle våga hala fram min kamera.Reklamen, som riktar sig till ungdomar som vill plugga utomlands, ska locka dessa till en mässa med representanter från olika skolor och universitet närvarande. Detta med orden " En mässa för DEG som funderar på att studera utomlands" eller något i den stilen. DEG. Inte dej eller dig. DEG. Skulle lätt kunna misstolkas som ett försök att vilja kommunicera med ungdomarna på deras villkor och slänga sig med koola fräcka slangord för pengar. Att man kan ansöka om DEG för att få plugga utomlands. Att det kostar väldigt mycket DEG att plugga utomlands. Vad vet jag. Helt galet att ingen rättat till detta misstag är det hur som helst. Och framförallt väldigt pinsamt.

När jag åkte tbanan idag så satt det ett äldre par i fyran bredvid. Dessa två satt snett mittemot varandra och yttrade inte ett ord på två hållplatser, jag förstod inte ens att de var i sällskap med varandra förrän mannen, efter rätt många minuter frågar kvinnan om hon kan sy fast ett kardborreband på hans morgonrockskärp. Jag fann hela situationen minst sagt absurd. Just för att jag inte förstod att dom var i sällskap, och jag därmed antog att han där och då helt plötsligt uppmanade en vilt främmande människa att sy hans morgonrock. Situationen blev än mer underhålllande då kvinnan inte verkade särskilt road av att prata om huruvida hon kunde sy dit ett kardborreband eller inte, utan så snabbt som möjligt försökte byta samtalsämne. Detta medan mannen envisades och undrade var man kunde få tag på kardborre och om han, eftersom att kvinnan visade sådan motvilja till att hjälpa honom med detta, kunde hitta ett hos den skräddare han tänkte antlita för uppdraget.

Jag är satt med en förbannelse. En förbannelse som gör att varje konsert jag köper biljett till, eller ens tänker tanke att se, kommer bli inställd. Detta hände med den första Bone thugs konserten i somras, den andra förra månaden och nu också Gentlemankonserten jag tänkt besöka i lördags. Gentleman har turnerat för flitigt och åkt på en infektion. Så går det när man överanstränger sig och inte ägnar sig tillräckligt åt röstvård. Så nu är jag visserligen 300 kronor rikare, men också vad jag hade hoppats på kunde bli höstens bästa konsertupplevelse fattigare. Frågan är vad jag ska lägga pengarna på istället. Ett par nya jeans, skor eller bara en redig fylla ?

Det här hade också kunnat bli en sommarhit. Men icke sa nicke. Låt den skvala runt i novembermörkret istället helt utan mål och mening. Jag vet att Wyclef är superkomersiell och att många rynkar på näsan åt honom av just den anledningen, och det provocerar mig ganska mycket. Lyssna på hans låtar istället. Blunda och föreställ er att ni inte visste att det var Wyclef som skrivit den. Hade ni hatat lika mycket då?

Nu lever ju just den här låten sitt eget lilla liv för att Wyclef, förmodligen medvetet, lånat en rad eller två ur Wu Tang Clans C.R.E.A.M, men det är jag väl förmodligen den enda som tycker. För när man betraktar de bägge låtarna närmare inser man att de inte delar några som helst likheter. Vilket väl också det visar att Wyclef lyckats. Eller så är det bara jag som är skadad. Förmodligen är det ingen som gillade Wu Tang då som bryr sig om komersiell dynga som bara spelas på The Voice idag. Och de som tycker låten är grym är förmodligen för unga för att någonsin ha hört Wu Tang Clan, eller för den delen Fugees. Bara så sent som för några dagar sedan var det några 13-åringar som lyssnade på Mary J i t-banan. Det gjorde mig lika irrterad som glad. Irriterad för att jag hatar just det fenomenet i sig, att ungdomar sitter och besudlar vårt offentliga rum med musik. Men ändå glad för att de också kunde känna gläjde och förmodligen också hitta styrka i Mary J:s försök att göra slut på allt drama i sitt liv.

Nu mejlade jag precis Plus. Det känns genast mycket bättre.

Ticnet har ändrat proceduren för hur man köper biljett och det irriterar mig å det grövsta. Tidigare kunde man gå in på hemsidan och boka en biljett. Då blev man tilldelad ett bokningsnummer som man uppgav när man sedan köpte biljetten på uthämtningsstället. Detta gav utrymme för kunden att ändra sig utan att behöva vara orolig över om eller när man kan förvänta sig att få tillbaka pengarna. Vilket jag tycker är mycket bra. Att Ticnet nu insett att detta gör att folk inte hämtar ut sina biljetter utan bara fortsätter och boka och boka om och boka om in i det sista borde väl inte förvåna någon. Faktum är att man undrar varför det dröjt så länge. För nu måste man som kunde köpa biljetten istället. Detta via Internetbank av något slag. Jag gillart inte kan jag säga. Inte bara för att det innebär att jag inte kan ångra mig, det blir också krångligare att lösa tillbaka biljetten, faktum är att det inte går eftersom ångerrätt inte gäller. Detta är fullkomligt avskyvärt. Sjukt odemokratiskt att bara låta dem med tillgång till Internetbank kunna köpa biljetter, men sedan inte ge konsumenterna rätt att byta tillbaka biljetten. Seriöst.

Det är mycket möjligt att jag hatar barn. Och så hyser jag ingen som helst beundran för dem som tar åt sig äran för att passa de små liven, det vill säga dagispersonalen heller, för dom gör ju uppenbarligen inte sitt jobb. Hur ska man annars förklara att jag på Solna Bibiliotek idag fick bevittna hur en hel buffelhjord klampade sig upp för trapporna mellan våningarna? En buffelhjord som gjorde en poäng av att provocera med sitt klampande. Delar av samma buffelhjord skrek under denna vandring en ramsa. Seriöst, jag har tappat tron på framtiden, och det verkar alla skolpersonal i Solna kommun också ha gjort för det var ingen som tog hänföraren av ramsan i örat. Det är provocerande så det förslår och jag vet inte vad jag ska göra med denna ilska, hur jag ska kanalisera den utan att framstå som en bitter och sur gammal kärring som hatar livet. Dom är ju bara barn, dom vet inte bättre. Nä men se där ännu en anledning att lära dom veta hut då? Det kan väl ändå inte vara så svårt. Om jag, barn till två invandrare, uppvuxen med skilda föräldrar som bägge varit arbetslösa har vett att förstå att hur man ska bete sig, då borde det väl ändå inte vara så svårt?

Jag vill härmed passa på att varna alla neurotiska stockholmare för att de den närmaste veckan eller två, med allra största säkerhet kommer ramla över någon praoande högstadieungdom. Jag är väl medveten om att Stockholms skolor är så många att dom säkert har praoveckor mest hela tiden men ny tycks det som om praoeleverna i synnerhet letat sig till Stockholms innerstad. Och jag skulle önska att jag hade ork och tålamod att låta dem pröva sin servicemindedness på mig men då tålamod är något varken jag eller min far har något övermått av, så hemfaller jag ganska snart i att sucka djupt åt eländet istället.

Gårdagen var med andra ord en pärs. Jag fick börja med att stå i kö på SF Sergel i vad som kändes hundra år, då det bara fanns två öppna kassor och biträdet jag valt inte var den vassaste kniven i lådan. Sedan följde ett besök på Wedins då jag åskådade en praoelev som ordinarie personal mest lämnat åt sitt öde och som bäst stod och försökte gömma sig i ett hörn. Och på Kulturhuset, där fick jag den blaskigaste latten i stada,serverad av en försynt och mycket blyg tonårsmus. Henne kamrat stod mest i vägen och visste inte vad han skulle göra. Ja, men så låtsas i alla fall att du vet vad du håller på med, då invaggar du folk i en falsk trygghet. Det har jag gjort sen första dagen jag gav mig in i leken, och ingen har synat min bluff så här långt.

Ska det verkligen vara så att vi vanliga döda ska vara beredda att pröjsa 33 kronor för en latte som är vedvärdig bara för att någon snorunge ska få tillfälle att läras upp till vad som kommer vara hennes eller hans extrajobb för resten av grundskolan?

Vadå antiklimax?

Kvinnan som vi på jobbet sitter och älskar att hata, allas vår kära Singelmamma Susanne, valde alltså bort mannen i sitt liv. Hon, som väl tar priset för årets mest självutlämnande människa, någon som berättat allt , och då menar jag verkligen allt, om sig själv, oavsett om vi velat läsa det eller inte, valde alltså att fortsätta livet som ensamstående mamma.Hon motiverar till och med sitt beslut med anledningen till att hon ens satte sig i karusellen till att böjra med, nämligen barnen. Och om detta inte är det slutgiltiga beviset på att hon är just precis den typen av hemska attention whore som svenska folket med dokusåpornas framfart lärt sig att älska, så vet jag inte vad. Sen kommer det säkert vara experter som uttalar sig och säger att just det oförutsägbara är vad som gör dokusåpaformatet så tilltalande. Men allra tydligast visar det ju att dokusåprna inte skiljer sig det minsta från övriga tv-dramer. Karaktärerna är utbytbara och skiftar från säsong till säsong och dom är bara där för att underhålla oss, och detta med en inbillad känsla av autencitet, i jakten på kärlek, pengar eller framgång. Varken något mer eller mindre.

Missa inte Sandor / Ida ikväll. På Kanal om en timme. Själv har jag redan sett den och kommer nog zappa mellan den och Wimbledon, trots att jag starkt ogillar Kirsten Dunst. Men filmen finns på min att se lista, detta trots att den inte fick så bra kritik. Man måste se på skitfilm också bara för att lära sig skilja agnarna från vetet. Och så är ju Paul Bettany med.Han är ju så sööööööt. Senaste dagarna har blivit lite av en lite Kirsten Dunst overload då jag redan förra söndagen satt och hatade hennes rollfigur i Monas Lisas leende och igår såg Marie Antoniette. Den är ju inte så pratig överhuvudtaget så det var det uthärdligt. Tillsammans med Jennifer Garner måste hon vara två av de mest överskattade skådespelerskorna just nu.Och visst, jag kan medge att dom ser bra ut, men det är också de enda de har att komma med.

Dagens bakgrundslåt

Så du tror att du kan dansa

Kanal 5 ska samproducera en nordisk version av So you think you can dance.Och med risk, om inte särskilt stor, för att få äta upp mina ord, så tror jag inte att Kanal 5 är tillräckligt bra på att snurra sina lurviga för att få den här produktionen att leva upp till förlagans rykte. Till att börja med så kommer programmet få leva med att jämföras med originalet, och när det kommer till egenproducerat så finns det bara två stora produktioner som lyckats, Robinson och Let´s dance. Desto fler är misslyckanden som ingen ser, eller som är så skrattretande dåliga att folk beskådar dem för att få sig ett skratt eller två. Top Model är väl det allra bästa exemplet på detta. Jag vidhåller att man, om man vill ta sig an en produktion av detta slag måste försöka göra sin egen grej, just för att komma ifrån jämförelserna. När Floofiller gjordes så var kraven och reglerna så väldigt mycket lägre, där fanns inte en enda deltagare som hade överlevt genom den amerikanska förlagan. Och jag tror inte att de verkligt talangfulla skandinaver, som den nordiska produtkionen är i så desperat behov av, kommer söka sig till programmet. Dessa dansare har funnit andra vägar till en framgångsrik karriär, detta genom att förmodligen flytta utomlands för att utvecklas som dansare och artister. Men som underhållning tror jag säkert att serien kan ha vissa behållningar, även om jag tvekar på om talangerna kommer räcka ända fram.

Jericho, som går på tiden då det i mina ögon verkligen inte finns något annat att se, duger en torsdagkväll men skulle om det tävlade mot Heroes, Weeds eller någon annan serie bli tvunget att se sig självt besegrat. Serien är en räcka upprepningar, där det uppstår problem på problem på problem och där Skeet springer runt med en ständigt allvarsm min och gör de mest dråpliga saker och sen får en utskällning av sin mamma ( " hur tänkte du?"), och sin pappas tysta medgivande. Hans extjej, vars pappa är skurken som sitter på all el, visar tåga då alla andra står handfallna och försöker göra sina beslut moraliskt försvarbara. Och det är väl detta som är seriens premiss, att vi som tittare ska börja ifrågasätta exakt hur långt vi själva skulle kunna gå, skulle vi stjäla, döda, plundra om omständigheterna krävde det? Att allt skulle vara en enda stor konspiration känns, postlost, inte särskilt nytt. Istället tenderar just denna intrig ge utrymme åt skådespelarna att spela över å de grövsta. Underhållande visserligen, men det dödar spänningen fullkomligt.

Men det är intressant hur Facebook lockar fram folks sanna jag. Ett jag som saknar självinsikt, humor och självdistans.

Boston Tea Party fortsätter att underhålla på ett i svensk tv just nu oöverträffat sätt, Babben har inte så mycket att komma med i jämförelse oavsett vad alla andra tv-kritiker försöker intala mig och resten av befolkningen.

Men,som alltid så kan man ha invändningar. Och det är emellanåt väldigt pubertalt. Om det är något man måste köpa, och kanske ska se som det roliga i sammanhanget är jag rädd för att jag kommer tröttna på F&F snart. Det är kuk, snopp och knulla i varje program, oavsett vad det handlar om. Sjukt tråkigt. Och då har jag inte ens tagit upp underrepresentationen av kvinnor. Rio ska representera halva befolkningen. Och hon blir avbruten HELA tiden. Annars har det bara varit män. Hur män är, hur män gör, vad män gör, och varför män gör så. De enda fall man pratat om kvinnor är då man sett dem som en paria, som de där livstidsdömda kvinnorna Leif GW pratade om, och som han så klart tog tillfället i akt att fälla ett omdöme baserat på deras utseende om. Kalla mig ful och sur feminist, det är jag van vid vid det här laget.

Jag kan egentligen inte förstå varför programmet heter Videokväll hos Luuk. Hos mig konnoterar det långfilm, inte musikvideos. Och att gäst efter gäst väljer låtar som dom inte ens gillar, och låtar där dom gillar låten men inte videon tycker jag gör att programmet fallit. När jag hörde idén trodde jag att gästerna skulle prata om videon, inte om tusen andra saker. Kom igen, var jag verkligen så fel ute hela tiden?

Närbild med Fredrik Sahlin är hur mycket försök att göra James Lipton på svenska? Typ 100 procent? Kan väl lyckas men publiken är alldeles för liten och jag tror inte det är elever från Scenskolan, eller att dom får ställa frågor.

Det är kul att läsa om hur alla förfasar sig mot Micke Persbrandt. Alla utom han själv. Detta samtidigt som 150 000 människor tvingats fly i Kongo av rädsla för sitt eget liv.

Om jag nu så innerligt hatar Average Joe, varför älskar då jag, och vad det verkar hela Sveriges befolkning, Gustav Svensson ? Egentligen borde hans självsäkerhet, och irriterande ovana att ständigt prata om sitt yrke, Björn Borg och överhuvudtaget bara andas en enorm övetro på sin egen förmåga, få oss alla att stänga av. Är det för att Susanne Reuter står där och lite mer syrligt och sarkastiskt tar ner Gustav på jorden, än vad hennes amerikanska likar gör? För min del är Gustav lite rolig mest för att han är hanterbar och en lite mer underhållande version av min pappa. I verkligheten blir medelsvensson grinig när han inte får mat( läs när kvinnan måste göra ett ärende i stan och kommer hem sent och hänvisar till någon av de hundra matlådorna hon så omsorgsfullt gjort i ordning), han gnäller på kort sagt allt som finns att gnälla på. Är det inte tv-programmet man kollar på, så är det trasorna man vågar kallar kläder, hur man kryddat maten (" hungern är bästa kryddan"), eller vilken frisyr man har. Han har inte själddisciplin nog att låta bli att äta godis, men sen förebrår han sin sambo för att hon köpte godiset, och påpekar att han ju blir så sur när hon låter bli att köpa godis till honom på hans egen inrådan. Gustav, och min pappa, är två livs levande självmotsägelser, den ena skrattar jag gott åt, medan den andra kan vara lite jobbig att leva med i längden. Hoppas du fick en fin fars dag!

Fuck Facebook

För att jag inte orkar se hur mina plågoandar är smalare, snyggare och fan så mycket mer lyckade än vad jag är. För att jag inte står ut med att behöva medge att jag inte åstadkommit någonting överhuvudtaget de senaste fem till tio åren utan bara har 200 000 i studieskulder,noll framtidsutsikter, är århundraden från förstahandskontrakt och dessutom har svårt för att binda mig. För att mitt alltid lika dåliga självförtroende gör att jag inte vågar fråga folk om dom vill bli kompis med mig, av rädsla för att dom ska nobba mig, vilket ju vore helt förståeligt eftersom jag är så misslyckad. Eller för att jag är en av dom där plågoandarna dom gör sitt yttersta för att undvika. För att jag påminns om att jag varit en lika stor plågoande för vissa. För att jag inte orkar med skulden och skammen av att ha varit det utan också måste leva med det faktum att mina offer har förlåtit mig medan jag fortfarnande vill hämnas på mina (plågoandar). För att det bakom varje knapptryckning lurar en olycklig tonårsförälskelse som man inte vill bli påmind om. För att folk hycklar om hur goa och glada vi var på 90-talet, när vi i själva verket inget annat gör än snackar skit och hatar varandra innerligt. För att det kort sagt känns som att vara tillbaka i grundskolan, på både gott och ont.

Känns som jag bombar med en massa musikvideos och det är väl långt ifrån tanken med den här bloggen. Denna video, som mest får mig att tänka på Disneyfilmer från 90-talet, visar att Mary J Blige är och förblir en levande självmotsägelse. Det är drama på drama på drama på drama, och sen en låt om hur det är slut på dramat där texten ändå talar om hur mycket drama det varit och förmodligen alltid kommer vara runt henne för att hon alltid lyckas hamna mitt i allt drama. Men det här är en uppåtlåt, bara upptakten får att bli så där fånigt uppspelt och förväntansfullt, som liksom bara får en att bli så där tokgglad och lämna allt som varit bakom sig. Och kanske orka ta itu med det man har framför sig.

Dagens Youtubeklipp - Mange Schmidt Jag talar ut

Bäst just nu: Rilo Kiley Silver lining

Ska man skratta eller gråta?

När jag läser Catharina Grünbaums senaste språkspalt blir jag så väl full i skratt som fullkomligt förfärad. Dagens unga kan på största allvar inte stava till Carl von Linné. Vid rättningen av årets nutidsorientering fann DN:s rättare att en del av de deltagande eleverna hade tendenser att skriva blomsterkungens namn fonetiskt, som Kal fån Lene. Visst är det lustigt till en början, men på vems bekostnad? Skrattar jag med denna arma 14-åring eller åt honom? Jag vill kunna skratta åt det och hoppas att barnen väl efter ytterligare några år i skolan kommer kunna stava till blomsterkungen, eller någon annan känd svensks namn, men samtidigt tappar jag fullkomligt tron på framtiden. Dagens ungdom måste vara bortom all räddning om dom på fullaste allvar ser rådjur som det största hotet mot villaträdgården, och som något vissa börja dränka i öl för att råda bot på. Jag är mycket väl medveten om att vissa underpresterande elever, som inte kan svaren, sitter och hittar på ur eget huvud, det gjorde dom när jag gick i högstadiet, men det är samtidigt sorgligt ur så många aspekter att jag helst av allt vill sätta barnen i ett arbetsläger som koncentrerar sig på nutidshistoria, läsning och stavning.Hur kan dom vara så jävla korkade? Har dom inte vett att blädda igenom morgontidningen, eller passa på och läsa någon tidning på webben där dom sitter, dom där latmaskarna? Har dom ingen som helst intresse för omvärlden? Förstår dom inte vidden av att inte kunna stava och hur handikappade dom för alltid kommer vara om dom inte nu faktiskt försöker lära sig? Sätt dom på en popkulturell svältkost och låt dom bara läsa DN, Fokus och Kp, bara lyssna på Studio 1, Konflikt, bara titta på Aktuellt, Rapport och Agenda så kanske det blir någon ändring på fanskapet.

På www.celebheights.com kan man kolla hur långa alla kändisar är.Egentligen intresserar det inte mig så mycket.Jag har dock en besatthet.Att så fort jag ser en medelkort artist eller skådespelare,som alltså kan vara lika kort som jag, på tv raskt som bara attan gå in på imdb.com för att vaska fram personen ifrågas längd. So far vet jag, att jag, och min mamma, är lika korta som Brittany Snow, Britney Spears, Pink, Lisa Weil ( nästan koolast av allt, hon är ju trots allt Paris Geller, hallå liksom), Carmen Electra, Madonna, Jamie Pressly och Mena Suvari. Vad det är som gör att jag kan spotta någon och konstatera att vi nog är lika långa har jag inte orka fundera vidare länge på men kanske är det bara en god uppfattning om mina,och deras, tillkortakommanden.

Den här reklamfilmen är den i särklass bästa som går på tv just nu. För mig som för tillfället läser socialantropologi illustrerar den väldigt mycket vad många av de teoritiker jag just nu sitter och sliter mitt hår för att förstå försöker säga att globalisering är. I den här filmen illustrerat genom dessa turister som väl inte direkt är några kosmopoliter men väl uppskattar vad de tror är genuin västkaribisk kultur.

Snipp snappp snut, så var Sopranossagan slut

Och om det inte vore för att Tv 3, otroligt nog, kommer in som en räddande ängel med senaste säsongen av Cityakuten så har jag svårt att föreställa mig hur jag skulle klara mig. Även om jag sedan länge accepterat faktum så känns det så jobbigt. Jag kan till och med leva med att slutet var abrupt, men känslan av att det fattas något är ändå så svår att skaka av sig.

I Rodeo skrev Caroline Ringskog Ferrada Noli för ett tag sedan om hur , och på vilka grunder,olika tv-kritiker valt att kritisera Sopranos. Och det var igår när jag såg det sista avsnittet jag till fullo förstod hur Emily Nussbaum menade när hon hävdar att det i själva verket är vi tittare som är Melfi och att vi i våra analyser av honom och det sublima i serien projicerar våra terorier på honom. Just det faktum att jag i min enfald tolkade AJ:s brinnande SUV och den skrikande turistguiden i Little Italy som symboler för en svunnen tid och att det i det moderna amerika inte finns plats för en förlegad hierarki med monopol på spel, skulder och våld, visar att Sopranos, och också Six feet under väckt ett behov hos tittarna att teoritisera och analysera kring detaljer i serien som förmodligen helt saknar någon djupare mening.

När jag förra sommaren hyrde sista säsongen av Six feet under och såg avsnittet med Nathans födelsedag med kommentatorspår, där det av någon outgrundlig anledning flög in en fågel, så sa Alan Ball att han fått så många frågor om den där fågeln men att det bara var en fågel. Kanske ett rätt väntat svar från mannen bakom skapelsen, i ett försök att blidka alla blidkar han inte någon, men samtidigt skriker man som åskådare efter svar på att man fattat det rätt och att den där fågeln väl skulle representera Lisa, precis som den där duvan skulle på Nathan och Brendas bröllop.

Jamen okej. Hela Jeremy Pivens spelstil går väl måhända ut på att spela över å det grövsta, vilket han gör med bravur i rollen som Ari Gold, men också gör att hela hans karaktärsbygge kan falla minst sagt platt om det inte stämmer i övrigt. Just som är fallet med hans biroll i The Kingdom. Och också något jag tyckte ännu visade sig än tydligare då jag i såg Piven gästa Seinfeld i avsnittet The Pilot som sändes i veckan. Där skulle han provspela till rollen som George i tv-serien som George och Seinfeld som bäst håller på att sälja in till tv-bolaget. Där George är intensiv och neurotisk blir George i Pivens händer intensiv men snarare suicidal och inte alls cynisk på det där underhållande sättet. Det här illustrerar väl just hur olika roller kan ta sig, beroende på helt och hållet vem som tar sig an dem om inte annat.

How i hate you Average Joe

Vart jag mig än i tv-världen vänder, så står han där, han som vi i svenskt tal väljer att kalla medelsvensson, och som i USA går under epitet Average Joe. Han är ofta tunnhårig, överviktig med ett okej jobb som inte betalar honom tillräckligt, en ofattbart snygg fru och några ungar, inte sällan tonårsdöttrar som han ständigt oroar sig för, och som kronan på verket, ett nästintill sjukligt intresse för fet mat och någon typisk amerikansk nationalsport som baseball eller amerikansk fotboll.

Ständigt hotas hans världsbild av den fullkomligt oförstående omgivningen. Endera går han omkring och oroar sig för att sonen är bög( som i Jims värld) , eller så låtsas han vara hipp för att vinna tonårsdotters gunst( som i Listen Up, Jason Alexanders tappra försök till ett liv efter Seinfeld, där man också kan skymta en ex-Huxtable).

När det kommer till vad jag irriterar mig allra mest så finns det bara så mycket att jag har svårt att bestämma mig. Men allt bottnar väl framför allt i att Average Joe, porträtterad i serier och på film, står för en drömtillvaro, och en väldigt manlig sådan. En snygg fru, underbara barn, och detta utan att behöva rannsaka sig själv det minsta. Average Joe är egocentrisk och konseravativ, utan minsta antydan till att inse sina egna brister. Han lever i den verklighet som tydligen lockar tillräckligt många manusförfattare för att vi tittare ska riskera att drunka i floden av serier som porträtterar dessa män.

Och där Average joes världsuppfattning krockar med omgivningens så ska det enligt tv-branschen uppstå humor? Jag finner det inte underhållande att se James Belushi gå omkring och oroa sig över att sonen är bög, för det i sig är inget jag tycker att man ska oroa sig över, inte heller är det underhållande att han på allvar gör det. Och därför är serier som dessa så sorgliga. I verkligheten, den jag vistas i all min vakna tid, där förekommer dessa par aldrig i en så komisk tillvaro som det där burkade skrattet vill inbilla mig. Istället ser jag tillbakahållna tårar hos dessa trofefruar då det sitter i Dr Phils fåtölj och förklarar varför de vill lämna den där manschavunisten i stolen bredvid.

Fergies nya singel Clumsy är jobbig på så många plan att jag inte vet var jag ska börja. Men mest irriterande av allt är hur låten verkligen gör det fullkomligt uppenbart att, för den som möjligen kan ha undgått detta, Fergie är den största bajtaren på jordklotet. I den där fabriken som tillverkar poplåtar på ett löpande band bara genom att lått Will.I.Am sätta upp ett finger i luften och känna vartåt vinden blåser har Fergie spenderat otaliga timmar. Hur kan man annars förklara att hon började med en låt som alla förväxlade med Pussycat Dolls? Fortsatte med en som skulle vara en blink till M.I.A och nu senast försöka se ut som Carrie Bradshaw i videon till Big girls dont cry? I Clumsy, som är så förskräcklig att jag härmed vill utfärda en varning till den som känner sig lockad att leta reda på odågan i fråga, så har Fergie nappat på Christina Agulieras 60-tals fix, kanske medvetet eller med viss ironi, men det är varken bra eller särskilt roande. Istället blir det bara platt, tråkigt och inte alls så där småfräckt som det skulle kunna vara.

Jag tycker det är så tråkigt att framförallt kvinnliga artister måste göra album efter album med tio låtar som har tio olika sound bara för att kunna tilltala så många som möjligt. Det blir som allra sorgligast för såna som Fergie, för där Christina Aguliera och Pink kanske har attityd eller röst så har Fergie inget annat än vad hon tror är sexighet, men som är för sexigt för att vara sexigt och istället bara blir mest porrigt.

Döda dagar

Vissa dagar kommer det ingenting på tv. Men av någon outgrundlig anledning så står burken ändå på, och av någon lika outgrundlig anledning ligger jag i sängen och zappar, fullkomligt medveten om att det inte kommer någonting på tv. Idag är en sådan dag. Men jag tänkte för en gång skull bryta trenden och faktiskt försöka se Moulin Rouge, som börjar på trean klockan nio. Ännu en sån där trevlig överraskning som man kan behöva efter att behövt lyssna på en lat bibliotikarie försöka att på enklast möjliga vis bli av med en invandrarman +50 som ville låna körkortsboken och inte ens föreslog att han skulle att han skulle ställa sig i kö utan bara sa att flera redan gjorde det. Det gjorde väldigt ont i mig att se det. En dag då jag gått och funderat på om det är bisarrt eller mest coolt att min farmor skalade färskpotatisen genom att lägga ner alla i en hink och snurra runt med en pinne. En dag då jag slagits av att min lillebror kallade de få och mycket sällsynta röda potatisarna från landet för lilapottoja när han var mycket mindre än han är nu. En dag då jag bedrövats över hur långt borta snön verkar vara, vilket känns så underligt då det så sent som i fredags till och med luktade snö. Men så är ju de gulnade löven i rönnen utanför mitt fönster väldigt fina.

Pappa, som idag ringde sitt veckosamtal, vill passa på och påpeka att det, vad jag än må säga, inte är något tillfällighet att tre judar precis blivit tilldelade Nobelpriset i ekonomi. Dessa tre har helt enkelt sina föräldrar, som såg till att de inte läste serier, lyssnade på popmusik och kollade på tv att tacka för sina framgångar, och sina prismiljoner.

Jag kommer gå som på nålar hela veckan. Veckan kommer vara som en enda lång nedräkning till sista avsnittet av Sopranos. Bara därför kommer jag råka hamna bredvid någon storkäftad kickers från Akalla som så klart ska avslöja upplösningen för alla sina 100 kickerspolare som tagit över vagnen helt och hållet med sina fullkomligt vidriga modestatements, där killarna har kungfuskor, mjukisbyxor, JÄTTEMYCKET hårspray, tjejerna mjukisbyxor, flipflops fast det är typ tjäle, JÄTTEMYCKET smink, och väldigt jobbiga Jambasignaler. Där kommer jag sitta helt utan något som helst försvar och inte våga säga ifrån och istället höra precis hur sagan Sopranos slutar. Så föreställer jag mig det i alla fall. Men så har jag ju också en tendens att var mer än lovligt dysotopisk ibland.

Se inte The Kingdom. Ingen, jag säger ingen, i den filmen kommer undan med hedern i behåll. Faktum är att det är svårt att förstå om filmen verkligen är ett actiondrama eller bara en väldigt påkostad parodi på ett actiondrama. Jennifer Garner, som jag aldrig gillat, och förmodligen aldrig kommer att gilla, springer runt och lipar och är det kvinnliga alibit, som så klart drivs av hämndbegär för att hennes mentor blivit sprängd i bitar av någon fundamentalistiskt arab. Jamie Fox är alfahannen som gör vad hans chef tycker är irrationella val, av precis samma anledning som Jennifer Garner. Allt detta kryddas av ett manus som är helt vedervärdigt där replik efter replik faller totalt platt, och där de repliker som är tänkta att vara roliga och driva med kulturella och språkliga missförstånd mellan araber och amerikaner, eller om man så vill öst och väst, blir bara sjukt plumpa. Chris Cooper är bombexperten från Södern, han från Arrested Development lite nörden som inte kan hantera vapen och som så klart blir kidnappad( vilket ju är tur för hade saudierna kidnappat någon annan i superfemman hade man varit tvungen att släpa på en kille som ju inte kan hantera vapen lika bra som säg Cooper, Garner eller Fox kan).

Än värre blir det då Jeremy Piven dyker upp och spelar den vidrigaste arketypen everseen on the big screen, med en frippa som osökt för tankarna till Russel Crowes rollfigur i The insider. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att Piven är så svårt att ta på allvar men just det faktum att han spelar över och han med tiden kommit att BLI Ari Gold är nog två anledningar.

Ska man nödvändigtvis se en film där saker sprängs och människor skjuts ihjäl så vänta tills Shot em up har premiär, när nu det är. Eller gå och se Hairspray, Råttatoullie, Min bästa vän, Sicko. Det finns kort sagt en rad andra filmer som är väldigt mycket bättre än The Kingdom. Så se den inte.

Dagens Youtubeklipp- Smack the pony

Har gått och längtat, trängtat och verkligen sett fram emot den första snön hela veckan. Det har varit svinkallt, till och med med mina måntt mätt. Så min besvikelse över att vädret gjort värsta vändningen nu och det är typ "varmt" och regnar får mig att vilja gråta i kapp med dropparna som faller.

När jag alldeles nyligen röjde i min bokhylla, där jag av någon fåfäng anledning sorterat pocketböckerna efter färg och nyans, ramlade över Strages Mikrofonkåt och såg bilderna så väcktes en stilla undran om var alla dom där rapparna som släppte en skiva och sen inte hörts av egentligen har tagit vägen. Var är Ayo och Feven? Var har dom tagit vägen?

På gymmet har spinningtränaren valt Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård som en av låtarna att flåsa till. Vilket väl är kul, nu när jag börjat komma över min ilska över att gruppen bara gör Clash på svensk, men är det kul också när det sitter en tjejkvinna i 55 årsåldern bredvid och sjunger fel i refrängen?

Videokväll med Luuk får ikväll storfrämmat som man säger i mina hemtrakter. Allas vår favoritprofessor Leif Gustav Willy Persson gästar programmet. Det börjar likna något.

Och som om inte det vore nog så gästar den samma Boston Tea Party imorgon. Vilken underbar start på en ny vecka!

Favorit i repris

Kitchen confidential, mina kära små vänner, som bygger på boken med samma namn av Antony Bourdain, där huvudrollen spelas av Bradley Cooper som sägs dejta trollungen Cameron Diaz, visas nu för eonde gången på tv, på en lika usel sändningstid som varenda gång tidigare.Nämligen lördag från 12.50 på Tv 3 och 14.35 på Tv 6, och söndag klockan 14.35 på Tv 6. Alltså de där så avgörande timmarna då man endera kan välja mellan att fastna i sängen hela resten av dagen, eller få arselt ur vagnen och faktiskt hitta på något.

Ikväll visar Svt en konsert med Salem Al Fakir. Se den! Och imorgon visar Tv4 Collateral, den får man heller inte missa. Jag gillar varken Jamie Fox eller Tom Cruise men Michael Mann är ett geni!

Ken Ring gästbloggar på Rodeos hemsida.Om man gillar att läsa om utdragna vårdnadstvister, gnäll om dåligt betalda klubbspelningar och annat jidder.

Vad blir det för mat?

Ja, så som Morberg flänger fram och tilbaka framför kameran så är väl frågan minst sagt berättigad. Jag har under den senaste tiden, då hajpen kring Morberg och hans kokkonster vuxit i kapp med tittarsiffrorna, försökt förstå just vad det är med Per som lockar så. Kanske främst för att jag upplever honom som överdriven och pinsam i sättet som han tar sig an matlagningen på. Men kanske är det just det som lockar. Att han lite lagar mat som folk gör mest. Där jag ser någon som är överdriven ser andra någon som låter bli att vara käck och tillrättalagd. Han spiller, smakar och låter oss veta det. Vad som är dne allra tydligaste skillnaden mellan Morberg och dom andra matmänniskorna i tv är att man inte bara får se hur han lagar maten. Resultatet blir ett notalnörderi där Morberg styckar gris på bästa sändningstid och gör sitt eget ströbröd.Något som undanhållits publiken tidigare och därför lämnar dem helt hänförda. Även om det är en kvalificierad gissning så har jag själv erfarenheter från att ha delat med mig mina egna bästa tips till matlagningsnoviser och lämnat dem totalt mållösa.Lite blir det som om man som tittare får följa med bakom kulisserna och därför ökar också känslan av autencitet. Han lagar mat åt sin familj, sina vänner, inte redaktionen som sitter i rummet intill. Barnen blir utsjasade för att dom är i vägen, ställer jobbiga frågor eller för maten helt enkelt inte är till dem, istället får dom göra chokladbollar. Och där någonstans, i försöken att få privatlivet att gå ihop, lyckas folk identifiera sig med Per, även om han verkar mer än lovligt galen emellanåt.

När man i media nu slår på stora trumman om att Jihde och Kirschsteiger väljer Tv 4 framför Svt så känns det som om det vore något fullkomligt nytt att folk faktiskt byter arbetsplats, och då i synnerhet vara första gången som någon inom tvbranschen gör det. Lever man kvar i föreställlningen att programledare och tvprofiler ska arbeta på samma företag hela sitt yrkesverksamma liv? Förstärks denna föreställning av att man lever i en liten bubbla där Svt och Tv 4 tycks vara de enda två kanalerna som räknas? I så fall kanske man borde ta sig en kalldusch för det är knappast första gången någon byter arbetsplats, eller för den skull uppdragsgivare.

Alice Bah var bland dom första i mitten av 90-talet som bytte från Svt till Tv 4. Under en föreläsning med henne som jag besökte under min gymnasietid berättade hon också att hon var en av väldigt många idag rätt stora och etablerade profiler som utbildades på Svt i allt från ljus till ljud, och att Svt som plantskola var oöverträffad, medan man på Tv 4 förväntades fokusera på sitt jobb och bara sitt jobb. Två av de andra som också lärdes upp på det här sättet var Clas Runheim, som idag jobbar åt Tv 3 och Tv 6, och Kattis Ahlström, som ju är redaktör för Ica Kuriren.
Men vad som förvånar mig allra mest är att folk helt verkar ha glömt att Jihde faktiskt började på Tv 4 sporten och gick över till Svt för att, vad jag förstått, fick bättre betalt.Och nu är han alltså tillbaka där han började, men med erfarenhet från Svt och med fokus på något helt annat än sport, om än med ett inbyggt tävlingsmoment.

Till vad som förmodligen är mn pappas enorma förtret så fullkomligt älskar jag Boston Tea Party. Och jag önskar att pappa också kunde göra det. Eller åtminstone ge Filip och Fredrik, superfemman och husbandet skuggan av en chans.

Pappa ogilar den dynamiska duon för att han tycker dom fjantar runt och mest ägnar sig åt skrönor. Han tror också att lejonparten av F& F:s fans tillhör unga män och kvinnor hemmahörande i den demografiska subgruppering kallad whitetrash. Och att jag, som ju är högutbildad, akademiker, inte borde nedlåta mig till att titta på skiten. Men saken är den att Filip & Fredrik i och med Boston Tea Party nu en gång för alla tagit steget fult ut och blivit reklamtv:s eget svar på Svt:s Anders och Måns, de två rödlätta übernördarna man kunnat höra i P3. Och det med lite kredd och trovärdighet dom inte kunnat få om dom inte gjort allt det där som får min pappa att vilja slå över till någon annan kanal och börja muttra om att judiska barn ( som vi ju alla vet hålls ifrån skräptv och istället spelar schack och därför i vuxen ålder förräras nobelpriset) minsann inte kollar på dem.

Där Anders och Måns går till överdrifter och emellanåt hittar på svar till de gåtor de i programmet är ämnade att lösa väljer F&F att istället skriva till det ytterligare och istället skämta kring det hela. Bägge paren lyckas på det här sättet förta allvaret från ämnet, på ett sätt som lämnar en del tillfrågade experter mållösa.

Även om jag kan retat mig på att Hammar och Wikingsson blir mer än lovligt pubertala, på gränsen till plumpa och då främst i sina kommentarer som för det mesta kretsar kring snoppar, förhud och onani, så kan jag inte låta bli att tycka att deras sätt att göra folkbildnng ; om kanske nte särskilt djuplodande sådan, till underhållning ändå är beundransvärt. Och med gäster som Kjell A Nordström, som jag är säker på att du pappa haft vett att uppskatta, är det svårt att misslyckas. Nu är måndagkvällar klockan tio ingen bra tid för dig pappa, jag vet, men det går i repris på fredagkvällar, vid sjusnåret.

Det här däremot, det är riktigt, riktigt roligt.

Jag förstår inte hur Babbens program är tänkt att vara roligt. På det där pinsamma sättet eller? Jag har gett det både två och fyra chanser men det slutar med att jag byter knal för att inte ens skämskudden hjälper. Och så finns det folk som på allvar tycker att det är underhållande. Det är det som får mig att undra om det vid 40årsåldern sker en hjärnblödning på alla människro som gör att man helt plötsligt blir folklig och vill se på bred underhållning, och hur jag fasar över vad jag själv kommer titta på då, till vilka nivåer jag då har sjunkit.

Det är minst sagt provocerande att Stockholms stad använder skattepengar och polisens resurser för att bli kvitt vad dom anser är olaglig affischering. Provocerande för att polisen väl, i alla fall i mina ögon, har långt mycket större problem att ta itu med. Provocerande för att metoderna för att motverka vad man betekcnar som skadegörelse är så skrattretande. Tipstelefon? Smstjänst?

Stockholms stad har i ett avtal med JC Decaux nu satt upp tavlor ämnade för vad de valt att kalla "fri affischering", där de affischörer som de senaste månaderna fått affischer runt om i stan nerrivna, nu under en del villkor kommer få informera om arrangemang. På vilket sätt affischeringen är fri, som ju sker på givna villkor, framgår inte.

Jag tycker det är löjligt, för att inte säga befängt. På det här sättet kommer man lyckas vända affischörerna emot varandra, då de tavlor som införskaffats inte på något sätt hindrar att affischörerna försöker täcka varandra. Snarare kommer de göra just det därför att utrymmet är så begränsat.
En annan aspekt som jag tror gör hela projektet verkningslöst är att stora delar av den marknadsföring som blivit nedriven har haft större företag som avsändare, företag som på det här sättet, trots stora summor att röra sig med i marknadsföringsbudget, ändå väljer en kanal som i Stockholms stads ögon inte är acceptabel. Dessa företag misstänker jag, kommer att fortsätta affischera just för att de kan ta konsekvenserna av sitt agerande, böta, eller helt slå sig fria från anklagelserna under förevändning att deras medarbetare affischerat utan företaget medgivande.

Jag kan inte förstå hur en affisch fäst på ett träd kan drabba någon. Hur kan det överhuvudtaget räknas som skadegörelse? Vem äger trädet? Och är det då ägaren till trädet som har rätt att sälja rätten att affischera på det? Man kan också fråga sig var gränsen mellan affischering och utsmyckning går.För om man så tydligt vill ta avstånd från affischering från klubb och konsertarrangörer är jag rädd att nästa steg blir ett krafttag mot den utsmyckning av vår offentliga miljö vi valt att kall streetart. Och detta gör det hela till en fråga om makt. Om vem som har rätt att uttrycka sig, var och på vilka villkor.

Videokväll med Luuk

Andra omgången av Videokväll med Luuk var visserligen väldigt mycket bättre än förra men jag kan inte komma ifrån känslan av att det inte kännts genuint. Frågorna Luuk ställer känns repeterade och inövade. Och att han ställer dem på ett sätt där han lindar in svaret i frågan och på så sätt egentligen bara fiskar efter en kommentar tycker jag blir lite lätt plågsamt efter ett tag.

Jag tycker Svt gjorde ett misstag i att låta satsningen börja med Sahlin som gäst, och det för att hennes program bara tog upp sorg. Sorgen över hennes son, sorgen över Anna. Jag försöker inte på något sätt förringa hennes känslor i sammanhanget, men det skickar väldigt konstiga signaler kring vad man vill säga med programmet, vad man vill att det ska vara. Med Fredrik Lindström blev det annorlunda, men bisarrt på ett helt annat sätt då man ju vet att han och Luuk har en gemensam historia och väl nog känner varandra väldigt mycket bättre än vad de där och då låtsades om. Istället har Luuk tagit på sig rollen av programledare som inget vet, istället för att ta utgångspunkt i deras gemesamma erfarenheter. Det blir lite platt och inte alls så underhållande som jag tror att man hade hoppats på.