Medan vi sitter i våra tv-soffor och låter oss charmas av Tony Soprano, samtidigt som vi är brutalt medvetna om hans dubbelnatur, lever Roberto Saviano i en verklighet där hans liv står under ständigt hot från Tonys själsbröder i den napolitanska camorran.Där vi fängslas av Tonys charm, har Saviano i sin bok tagit på sig uppgiften att montera ner just denna charm, få oss att se bortom faschinationen för glamouren och försöka få oss att förstå att vi alla ger den organiserade brottsligheten möjlighet att fortleva just för att vi aldrig stöter på den, och då vi stöter på den gör det med ögon av häpnad över något svårbegripbart. Som när han berättar om ett möte med en ung pojke som inget hellre vill än att ansluta sig till camorran för att de kan ge honom makt, kvinnor och pengar för att sedan " dö som en riktig man dör, bli mördad". En företagsrörelse som omsätter tusentals miljarder, som ger dem möjlighet att efter eget huvud leva upp till omvärldens förväntningar av dem, om det så är att bo i en replika av Tony Montanas palats.

Maffian gör sig bra på film och tv för att politiker och företagare saknar den karisma som omger bossarna, tror Saviano. Att han skulle sväva i livsfara slog honom aldrig. Men han ångrar sig inte även om han lider med sina nära och kära som drabbats i nästan samma utsträckning som han själv. Hade inte boken blivit en sådan framgång hade maffian förmodligen aldrig brytt sig om att hota honom men med över en miljon sålda exemplar ökar medvetenheten för vad camorran egentligen är, och vad den står för hos oss alla, och i samma stund som vi nås av insikten att detta inte alls är några smågangstrar utan målmedvetna företagare, då blir också Saviano som författare och journalist farlig, och bossarna i Neapel rädda, där de desperat sökt skydd i de bunkrar som de tvingas leva sina liv i.

När jag senare i förra veckan såg American Gangster så var det förstås inte helt oväntat att vad Saviano vittnat om skulle poppa upp så snart Frank Lucas, spelad av Denzel Washington, langade upp den första sedelbunten till bankiren. För just vad American Gangster gestaltar, hur kriminell verksamhet drivs som ett multinationellt företag, är vad Saviano försöker göra oss medvetna om, men ockå vad bossarna är så rädda för att vi ska inse. Så länge vi ser dem som småganstrar, snarare än entrepenörer, finns det inget att frukta.

Filmen, som jag haft orimliga förväntningar på, är tidstrogen på ett sätt som får mig att undra varför forna tider alltid blir så snyggt på tv och film. Lasermannen fick 90-talet att kännas fräscht, medan det känns deprimerande att gå omkring i den glaskuliss som Stockholm 2007 är här och nu. Där finns många underbara biroller, som så klart känns igen från en rad andra sammanhang, Deadwood, Cityakuten, The Wire och Wu Tang Clan för att nämna några ( RZA!!!!!!!). Där finns två catchfrases som väl inte kan undgå någon, och om du missat dem har du helt enkelt sett en annan film, för både Denzel och Russel säger sina respektivt till döddagar. Där finns en familj som precis som idag, precis som i Sverige, blundar för var pengarna kommer ifrån, trots att de så klart är plågsamt medvetna om vad livet de lever kostar i mänskligt lidande, så gott som dagligen, men som de inte frågar om eftersom de inte vill höra de platta lögnerna. Där finns en vacker kvinna som inte bara en men två gånger är den som utsätter Frank för vara, först när hon köper honom en chinchillapäls som gör att ingen kan undgå honom, och som sedan vill sitta kvar som måltavla i bilen i väntan på hämtmaten( det är väl bara en envis feminist som jag som ser detta som en metafor,eller?).

Den inledande avrättningen som undvikligen för tankarna till Maffiabröder, ter sig efter två timmar obegriplig. Och det är just detta ständiga flackande, att filmen inte hålls ihop av annat än en vilja att föra handlingen framåt som gör den mindre bra. Det är över två timmar av väntan på en spännande upplösning. Under den tiden är det två olika filmer, en om Frank Lucas uppgång och fall, och en om Richies kamp mot en korrumperad vänkår.