Gymmet och jag

Eftersom jag är lika neurotisk som George i Seinfeld är det en bedrift att jag överhuvudtaget orkar ta mig till gymmet. För det är som tickande bomb. Där finns så många människor att irritera sig över, fälla tysta omdömande över, att om det inte vore för att jag ständigt har på mig MD:n så skulle mitt huvud sprängas.

Till att börja med har vi gamlingarna. I synnerhet en av dem retar mig något fruktansvärt. Hon är typ 75 bast och vi brukade spinna tillsammans förr men inte nu längre. Innan varje pass sitter hon och stretchar tio minuter i en korgstol i tjejernas omklädningsrum. Hon sitter med bena rakt upp i luften, lika mycket för att tänja som för att göra sig märkvärdig över att hon är 75+ och rörlig. Och så hälsar hon. Varför då? Vi har aldrig talats vid, varför börja nu? är en kommentar som dyker upp i mitt huvud mina sämre dagar.

Sedan har vi dom jag nu går på gruppass med. För dom gruppass jag går på drar till sig samma gäng vecka ut och vecka in. Där finns det en kvinna, eller en kvinna som jag tror skulle kalla sig själv tjejkvinna fick hon chansen. Hon är VÄLDIGT högljudd. Hon sjunger med i låtarna trots att hon varken kan texten, är totalt tondöv och tydligen inte är helt bekant med melodin. Hon slaktar villigt varje Florence Valentin låt som spinncoachen sätter på, och det är synd för ingen låt ger mig så mycket ork som just Pokerkväll i Vårby Gård. Vidare så svettas hon såna enorma mängder, detta till ackompanjemang av glada tillrop och hurranden som kan skrämma den mest härdade. Och när hon svettats tillräckligt så tar hon givetvis av sig tröjan för att fortsätta träningen i bara träningsbh:n. Vad ska man säga om det? Det är väl inget annat en ett utmärkt exempel på hur det är dåligt att vara ohämmad.Hon har en partner in crime som nästan slår henne på fingrarna i det här avseendet, det är en albinokvinna på runt 30. Hon strippar hon med för glada livet. Och visar i samma veva sitt stora intresse för delfiner för alla som är i närheten. Hon har en gigantisk delfin mitt emellan skuldrorna. Kanske är dom två. Dom är på tok för stora och helt sjukt utsuddade så det går inte annat än begråta det hela.

Vidare alla dessa kvinnor runt 50+ som inte tar i utan mesar runt termin efter termin efter termin med 1 kg:s hantlar. Vem försöker dom lura? Dom lägger alltså tusentals kronor per år på att träna men har inte vett att ställa upp realistiska mål där dom faktiskt kan få se resultat. Det är ju bara så provocerande. Ungefär lika provocerande som när dom tar med sig sina tonårsdöttrar som inget annat gör än använder fel teknik ständigt och jämt och blänger på allt och alla.

Så där går då jag och irriterar mig på alla dessa stackars satar som måste dela gym med mig. I gymmet, där jag mest står på en åka skidor maskin och åmar mig till takten av Diwalirythm så dömer jag ut hälften av killarna som bögar och den andra halvan som dopade. Och skakar lite sorglöst på huvet över killarna som inte tränar ben utan fokuserar på armar så till den milda grad att de är löjligt hur oproptionerliga de ser ut. Och efter varje runda bicepscurls går dom fram till spegeln för att beskåda underverket ( dem själva) och nickar alltid lika belåtet till spegelbilden mittemot. Så som dom stönar när dom lyfter tungt vill man helst bara försvinna från jordens yta.

Jag blänger inte nödvändigtvis på folk, bara på äckliga killar som stirrar lite för länge på mig eller på mina bröst. Och dom brukar ha vett att sluta, inte alla men i alla fall dom flesta. Feta människor kollar jag med dolt förakt och jag vet att jag borde skämmas över det men jag tycker uppriktigt nog bara riktigt synd om dom. Ändå är jag glad att dom finns där för dom får mig att orka bränna ytterligare tio minuter, får mig att avstå den där cheeseburgaren, får mig att slinka in i en affär och prova kläder som är för små bara för att sätta mig i deras sits för någon minut. Dom är liksom min hare. Dom springer förbi mig för att påminna mig om vad jag varit och vad jag alltid kommer att förbli om jag inte aktar mig. I gymmet finns det en tjej som sedan dag ett surmulet blängt på mig varje gång jag kommit ens i närheten av henne. Och i veckor har jag gått och grubblat över just varför, vad hos mig som provocerar henne så. Tills jag alldeles nyligen insåg att jag nog är en sån där fet människa som hon använder för att sporra sig själv. Cirkeln är sluten.