Jericho, som går på tiden då det i mina ögon verkligen inte finns något annat att se, duger en torsdagkväll men skulle om det tävlade mot Heroes, Weeds eller någon annan serie bli tvunget att se sig självt besegrat. Serien är en räcka upprepningar, där det uppstår problem på problem på problem och där Skeet springer runt med en ständigt allvarsm min och gör de mest dråpliga saker och sen får en utskällning av sin mamma ( " hur tänkte du?"), och sin pappas tysta medgivande. Hans extjej, vars pappa är skurken som sitter på all el, visar tåga då alla andra står handfallna och försöker göra sina beslut moraliskt försvarbara. Och det är väl detta som är seriens premiss, att vi som tittare ska börja ifrågasätta exakt hur långt vi själva skulle kunna gå, skulle vi stjäla, döda, plundra om omständigheterna krävde det? Att allt skulle vara en enda stor konspiration känns, postlost, inte särskilt nytt. Istället tenderar just denna intrig ge utrymme åt skådespelarna att spela över å de grövsta. Underhållande visserligen, men det dödar spänningen fullkomligt.