Trist utan tidning

Att leva utan DN är som att leva i en fullkomlig kunskapsöken. Jag känner ig fullkomligt dum i huvet. Jag vet ingeting om någonting. Förra veckans skottdrama i Finland passerade mig helt obemärkt. Det måste vara så här det känns att vara dum i huvudet.

Skämt å sido.Jag läser faktiskt gratistidningarna och det är när jag inte har Dn som komplement jag inser hur fullkomligt andefattiga dom är på djupare mening, sammanhang och fördjupning. Där finns vem, när,och var. På sin höjd kanske ett hur men aldrig någonsin utrymme för det där så fänslande varför. Det är sorgligt när man betänker att det främst är mindre bemedlade som läser tidnignarna. Och visst, Metro kan komma och klappa sig själv på axeln och säga att dom i alla fall ger människor möjlighet att läsa en tidning alls och folk tack vare dem får nyheterna i sin hand. Ja men till vilket pris, vad är det för slags värld som förmedlas? Ger den verkligen svar på det man verkligen vill veta eller är det ständiga upprepningar av förenklade förklaringsmodeller?

Jag har själv inte prenumerarat på DN på flera månader. Istället har jag som av en Guds försyn hamnat på en korridor där någon utflyttad människa glömt att göra flyttanmälan, varpå tidningen morgon efter annan blivit liggande kvar alldeles ensam och övergiven i korridoren. Och då har jag helt oblygt tagit den, eller som min arbetskamrat så fint uttryckte det, tagit vara på den. Nu är den dock försvunnen och jag har den senaste veckan levt helt utan tidningen, utom de dagar då jag tagit en latte på Waynes där man kan få Dn på köpet. Något man nog bör undersöka innnan man köpt latten för den kan vara slut. Detta erbjudanden nappar jag främst på på torsdagar och fredagar. Då är det mervärde i DN. På stan, även om den är absurt ojämn, och på fredagar helt oumbärliga filmrecensioner, Ramqvist eller Stragekrönika och fredagsrocky. För alla andra dagar är tidningen som ett tärningsspel. Ena stunden superintressant kulturkritik, i nästa sida upp och sida ner med teater, teater, teater.

Då säger människor att jag borde läsa den på nätet. Men jag är en äckligt konservativ puritan som inte förstår hur man gör. Med en tidning på tröskeln tar jag den i min famn, bär den till min säng, låtsas läsa Sportbilagan fast jag i själva verket bara bläddrar igenom den och lämnar den åt sitt öde i pappersinsamlingen, tar sedan Kulturen om jag har bråttom och läser Rocky och viker sedan försiktigt ihop bägge två och låter dom vänta på bättre tider. Tider då jag är lämnad åt mitt öde i tunnelbanan då näst tåg, som ska ta mig ynka två hållplatser är försenat tio minuter. Till någon minut i rulltrappan då man måste speedläsa för att hinna klart innan man är ute i mörkret på Västra Skogens torg. Sällan har jag sinnesro att lägga mig ner och läsa tidningen. Den åtnjuts helt enkelt allra bäst på väg, där tiden ändå bara är en rymd som av en rastlös själ som mig själv måste fyllas med mening, annan än att som så många andra sitta och stirra in i medpassageraren mittemot.

Av samma anledning kan jag inte läsa den på nätet. För nätet är oändligt stort och jag är för rastlös för att kunna finna mig. Jag finner förtröstan i att läsa DN blad för blad, det ger mig en förvissning om att jag inte går miste om något, att jag där kunnat välja mellan de artiklar jag velat läsa, och låta bli dem jag vill undvika. På nätet saknar jag detta, att kunna se vilken ordning jag ska läsa dem, vad som borde vara intressant och fängslande och fascinerande. Det förvirrar mig istället så jag låter bli. Med internet är jag också alltid på väg, där finns inte ro att sätta sig in i en arm moders lidande, eller för den delen skänka tillräckligt med uppmärksamhet för att begripa sig på hur andra människor verkligen resonerar.

Men ändå är jag för snål för att se till att den alltid ligger där i hallen när jag vaknar. Trots att dom ringer och försöker muta mig med att dom bjuder på tidningen måndag till fredag. Under förevändningen att jag betalar 231 för att helgerna. Vilket ju landar på en nätt summa av 700 kronor för tre månader. Vilket ingenstans i min värld är det samma som att faktiskt bjuda på något. Jag kan gott ta tidningen måndagar till och med fredagar men utan helgerna.Ge mig den bara. Så jag slipper fortsätta vandra i denna öken av okunskap.