Det här hade också kunnat bli en sommarhit. Men icke sa nicke. Låt den skvala runt i novembermörkret istället helt utan mål och mening. Jag vet att Wyclef är superkomersiell och att många rynkar på näsan åt honom av just den anledningen, och det provocerar mig ganska mycket. Lyssna på hans låtar istället. Blunda och föreställ er att ni inte visste att det var Wyclef som skrivit den. Hade ni hatat lika mycket då?

Nu lever ju just den här låten sitt eget lilla liv för att Wyclef, förmodligen medvetet, lånat en rad eller två ur Wu Tang Clans C.R.E.A.M, men det är jag väl förmodligen den enda som tycker. För när man betraktar de bägge låtarna närmare inser man att de inte delar några som helst likheter. Vilket väl också det visar att Wyclef lyckats. Eller så är det bara jag som är skadad. Förmodligen är det ingen som gillade Wu Tang då som bryr sig om komersiell dynga som bara spelas på The Voice idag. Och de som tycker låten är grym är förmodligen för unga för att någonsin ha hört Wu Tang Clan, eller för den delen Fugees. Bara så sent som för några dagar sedan var det några 13-åringar som lyssnade på Mary J i t-banan. Det gjorde mig lika irrterad som glad. Irriterad för att jag hatar just det fenomenet i sig, att ungdomar sitter och besudlar vårt offentliga rum med musik. Men ändå glad för att de också kunde känna gläjde och förmodligen också hitta styrka i Mary J:s försök att göra slut på allt drama i sitt liv.