Det är mycket möjligt att jag hatar barn. Och så hyser jag ingen som helst beundran för dem som tar åt sig äran för att passa de små liven, det vill säga dagispersonalen heller, för dom gör ju uppenbarligen inte sitt jobb. Hur ska man annars förklara att jag på Solna Bibiliotek idag fick bevittna hur en hel buffelhjord klampade sig upp för trapporna mellan våningarna? En buffelhjord som gjorde en poäng av att provocera med sitt klampande. Delar av samma buffelhjord skrek under denna vandring en ramsa. Seriöst, jag har tappat tron på framtiden, och det verkar alla skolpersonal i Solna kommun också ha gjort för det var ingen som tog hänföraren av ramsan i örat. Det är provocerande så det förslår och jag vet inte vad jag ska göra med denna ilska, hur jag ska kanalisera den utan att framstå som en bitter och sur gammal kärring som hatar livet. Dom är ju bara barn, dom vet inte bättre. Nä men se där ännu en anledning att lära dom veta hut då? Det kan väl ändå inte vara så svårt. Om jag, barn till två invandrare, uppvuxen med skilda föräldrar som bägge varit arbetslösa har vett att förstå att hur man ska bete sig, då borde det väl ändå inte vara så svårt?