Om jag nu så innerligt hatar Average Joe, varför älskar då jag, och vad det verkar hela Sveriges befolkning, Gustav Svensson ? Egentligen borde hans självsäkerhet, och irriterande ovana att ständigt prata om sitt yrke, Björn Borg och överhuvudtaget bara andas en enorm övetro på sin egen förmåga, få oss alla att stänga av. Är det för att Susanne Reuter står där och lite mer syrligt och sarkastiskt tar ner Gustav på jorden, än vad hennes amerikanska likar gör? För min del är Gustav lite rolig mest för att han är hanterbar och en lite mer underhållande version av min pappa. I verkligheten blir medelsvensson grinig när han inte får mat( läs när kvinnan måste göra ett ärende i stan och kommer hem sent och hänvisar till någon av de hundra matlådorna hon så omsorgsfullt gjort i ordning), han gnäller på kort sagt allt som finns att gnälla på. Är det inte tv-programmet man kollar på, så är det trasorna man vågar kallar kläder, hur man kryddat maten (" hungern är bästa kryddan"), eller vilken frisyr man har. Han har inte själddisciplin nog att låta bli att äta godis, men sen förebrår han sin sambo för att hon köpte godiset, och påpekar att han ju blir så sur när hon låter bli att köpa godis till honom på hans egen inrådan. Gustav, och min pappa, är två livs levande självmotsägelser, den ena skrattar jag gott åt, medan den andra kan vara lite jobbig att leva med i längden. Hoppas du fick en fin fars dag!