Intressant intervju med Ken i senaste numret av Rodeo.(Artikeln finns i nuläget inte utlagd på nätet så länken går till pdf:n, intervjun finner du på sidan 22.)

Roligast är när han helt oblygt påpekar att han garanterat är den mest spelade artisten i Sveriges alla förorter. Med undantag för, och jag citerar , " kanske värsta stora iranska popstjärnan". Men det är också det mest bestående med hela intervjun. Den får mig att vilja få någon att göra en relevant kompartiv studie mellan hur medierna valt att behandla Ken respektive Zlatan. En jämförelse som jag är väl medveten om är väldigt uttjatad, men inte desto mindre relevant. De är bägge samma andas barn, och har av fullkomligt olika anledningar, men av samma orsaker, ofrivilligt blivit utsedda till bad boys. Ännu intressantare blir det när man betänker att mediernas förhållande i relation till bägge ständigt förändras. De är nyckfulla på ett sätt som gör etablissemanget kring dem bägge så där änsliga och osäkra som bara svenskar och journalister kan bli.

Vidare hävdar Rodeo som ju bilden illustrerar att det skulle råda kritikerkonsensus kring Ken, och det gör det väl mer eller mindre kring Zlatan också. Men jag håller verkligen inte med om detta. Detta är något som Rodeo tar sig tillfälle att klappa sig själva på axeln för, just för att de varit smarta nog att knyta Ken till sig med sin blogg. Vilket man så klart ska applådera dem för. Jag gillar Rodeo men just det här visar på ett väldigt tydligt sätt hur väldigt liten den här världen är, en värld där alla känner alla och där det mer eller mindre råder konsensus hela tiden och när det inte gör det så råder det konsensus om att det inte gör det. Självbedrägeri kallas det visst tror jag.

Det Rodeo väljer att kalla kritikerkonsenus är i mina ögon inte något annat än ren och skär rundgång. Något som var och varje artist, skådespelare och författare i Sverige upplever så fort de är aktuella med en ny skiva, pjäs, film eller bok. Då går dom från noll till hundra snabbare än snabbast. Och som mediekonsument vill man efter att ha sett, och kanske till och med ögnat igenom den femte eller sjätte intervjun med människan ifråga, och detta utan att journalisten lyckats tillföra något av det minsta värde till vad människan redan sagt i de tidigare intervjuerna, spy på helveteskapet. Eller åtminstone ta en paus från allt.