Vadå antiklimax?

Kvinnan som vi på jobbet sitter och älskar att hata, allas vår kära Singelmamma Susanne, valde alltså bort mannen i sitt liv. Hon, som väl tar priset för årets mest självutlämnande människa, någon som berättat allt , och då menar jag verkligen allt, om sig själv, oavsett om vi velat läsa det eller inte, valde alltså att fortsätta livet som ensamstående mamma.Hon motiverar till och med sitt beslut med anledningen till att hon ens satte sig i karusellen till att böjra med, nämligen barnen. Och om detta inte är det slutgiltiga beviset på att hon är just precis den typen av hemska attention whore som svenska folket med dokusåpornas framfart lärt sig att älska, så vet jag inte vad. Sen kommer det säkert vara experter som uttalar sig och säger att just det oförutsägbara är vad som gör dokusåpaformatet så tilltalande. Men allra tydligast visar det ju att dokusåprna inte skiljer sig det minsta från övriga tv-dramer. Karaktärerna är utbytbara och skiftar från säsong till säsong och dom är bara där för att underhålla oss, och detta med en inbillad känsla av autencitet, i jakten på kärlek, pengar eller framgång. Varken något mer eller mindre.