Varför inte alla älskar Kid Svensk har jag väldigt svårt att förstå. Själv rörs jag till tårar över hur exakt och precist allt är, in i minsta lilla detalj. Filmen är tidstrogen på ett sätt som fullkomligt överrumplar beskådaren, igenkänningsfaktorn är så väl för mig, som är finne själv, som för mellanstadieklassen jag ser filmen tillsammans med, att döma av deras återkommande fnitter, mycket stor.

Ändå är den bitvis också mycket allvarlig, och sorglig. Det finns något väldigt tragiskt över relationen mellan Kirsi och hennes mamma,en sorgsenhet som gör mig och förmodligen också en del andra obekväma. Ett obehag som är ständigt närvarande, men som alla kämpar så hårt för att få att försvinna.

Kirsi vill att hennes pappa, som på något sätt förolyckats, ska komma och lära hennes mamma att bli svensk. Men exakt hur han ska lära henne det, vad och på vilket sätt får vi inte veta. Jag kan känna igen mig i känslan av att leva med det ständiga utanförskapet, som emellanåt förstärks ytterligare av föräldrar som vill visa på en stolthet, men som bara får utanförskapet att bli större.

Filmen skildrar mycket bra den typ av självförakt som inte kommer av ålder, men av skam. Hos Kirsi i form av utanförskapet som sådant, och hos hennes mor i form av det misslyckande hon känner som arbetslös.

Min pappa brukade hota med att flytta tillbaka till Finland bara då jag och min bror inte de bästa av barn, och det resulterade i en sällan skådad tandagnisslan. Vi såg Finland som ett kulturellt u-land fullt av inget annat än bärskog, och skogstv. Ett u-land som var okej att nödgat besöka två veckor om året, en resa man gjorde oavsett om man ville eller inte, men inte ett land man för evigt kunde tänka sig att bosätta sig i. Men som man med ålderns rätt kommit att älska.