Boston Tea Party fortsätter att underhålla på ett i svensk tv just nu oöverträffat sätt, Babben har inte så mycket att komma med i jämförelse oavsett vad alla andra tv-kritiker försöker intala mig och resten av befolkningen.

Men,som alltid så kan man ha invändningar. Och det är emellanåt väldigt pubertalt. Om det är något man måste köpa, och kanske ska se som det roliga i sammanhanget är jag rädd för att jag kommer tröttna på F&F snart. Det är kuk, snopp och knulla i varje program, oavsett vad det handlar om. Sjukt tråkigt. Och då har jag inte ens tagit upp underrepresentationen av kvinnor. Rio ska representera halva befolkningen. Och hon blir avbruten HELA tiden. Annars har det bara varit män. Hur män är, hur män gör, vad män gör, och varför män gör så. De enda fall man pratat om kvinnor är då man sett dem som en paria, som de där livstidsdömda kvinnorna Leif GW pratade om, och som han så klart tog tillfället i akt att fälla ett omdöme baserat på deras utseende om. Kalla mig ful och sur feminist, det är jag van vid vid det här laget.

Jag kan egentligen inte förstå varför programmet heter Videokväll hos Luuk. Hos mig konnoterar det långfilm, inte musikvideos. Och att gäst efter gäst väljer låtar som dom inte ens gillar, och låtar där dom gillar låten men inte videon tycker jag gör att programmet fallit. När jag hörde idén trodde jag att gästerna skulle prata om videon, inte om tusen andra saker. Kom igen, var jag verkligen så fel ute hela tiden?

Närbild med Fredrik Sahlin är hur mycket försök att göra James Lipton på svenska? Typ 100 procent? Kan väl lyckas men publiken är alldeles för liten och jag tror inte det är elever från Scenskolan, eller att dom får ställa frågor.

Det är kul att läsa om hur alla förfasar sig mot Micke Persbrandt. Alla utom han själv. Detta samtidigt som 150 000 människor tvingats fly i Kongo av rädsla för sitt eget liv.