Ska man skratta eller gråta?

När jag läser Catharina Grünbaums senaste språkspalt blir jag så väl full i skratt som fullkomligt förfärad. Dagens unga kan på största allvar inte stava till Carl von Linné. Vid rättningen av årets nutidsorientering fann DN:s rättare att en del av de deltagande eleverna hade tendenser att skriva blomsterkungens namn fonetiskt, som Kal fån Lene. Visst är det lustigt till en början, men på vems bekostnad? Skrattar jag med denna arma 14-åring eller åt honom? Jag vill kunna skratta åt det och hoppas att barnen väl efter ytterligare några år i skolan kommer kunna stava till blomsterkungen, eller någon annan känd svensks namn, men samtidigt tappar jag fullkomligt tron på framtiden. Dagens ungdom måste vara bortom all räddning om dom på fullaste allvar ser rådjur som det största hotet mot villaträdgården, och som något vissa börja dränka i öl för att råda bot på. Jag är mycket väl medveten om att vissa underpresterande elever, som inte kan svaren, sitter och hittar på ur eget huvud, det gjorde dom när jag gick i högstadiet, men det är samtidigt sorgligt ur så många aspekter att jag helst av allt vill sätta barnen i ett arbetsläger som koncentrerar sig på nutidshistoria, läsning och stavning.Hur kan dom vara så jävla korkade? Har dom inte vett att blädda igenom morgontidningen, eller passa på och läsa någon tidning på webben där dom sitter, dom där latmaskarna? Har dom ingen som helst intresse för omvärlden? Förstår dom inte vidden av att inte kunna stava och hur handikappade dom för alltid kommer vara om dom inte nu faktiskt försöker lära sig? Sätt dom på en popkulturell svältkost och låt dom bara läsa DN, Fokus och Kp, bara lyssna på Studio 1, Konflikt, bara titta på Aktuellt, Rapport och Agenda så kanske det blir någon ändring på fanskapet.