Ikea en vanlig torsdagseftermiddag är fullt av lugna timida pensiönärer, föräldralediga, deltidsarbetande, studenter, och medelålderspar som bråkar om vilken soffa dom ska köpa, vem som är hungrigast eler vem som för tillfället, till en följd av alla typiska medelålderskrämpor, slipper skjuta vagnen. Så som de sista ljudligt påminner hela sin omgivning om att tvåsamhet också innebär att stå ut med varandra bruster kanske de för ett ögonblick också får en och annan singel att överväga att leva resten av livet i ensamhet.

Påfrestningen av just dessa människor är vad som gör att man väljer Ikea en torsdag, ihopp om att slippa de Norénska familjedramerna som hör till. Men likväl omringas man av dem. Och är det inte par som är bittra över att ha valt ett liv med varandra, och 30 år senare insett att de valt fel, så förfäras man över de föräldrar som på allvar klätt sig identiskt som sitt barn, i jeans och randig tröja.

Var det dessa människors skådespel som så till den milda grad distraherade mig, att jag inte förrän efter 20 minuters kö upptäckte att jag av misstag tagit någon annans gula shoppingkasse? Eller kanske allmän tankspriddhet? Genast stiger jag ur kön och stressar mig motströms för att byta ut alla de saker någon annan plockat, och konstaterar samtidigt att jag och denna andra inte kunde varit mer olika. I kassen ligger en förglad plasttablett, en rödrosa bordslöpare och en diskborste. I min , den jag tappat bort och som väl förmodligen någon varit smart nog att inte ta, låg lunchlådor, ugnsformar och kökshanddukar.

Jag fnittrade av genans där jag gick och bytte ut alla mina saker, just för att jag gått och tänkt den tanken! Tänkt att det vore jobbigt att ta fel vagn, att jag borde försäkra mig om at inte göra det och slutligen ändå vara den som gör just det, och kanske just därför.