I vad som känns som hundra år har jag gått till Cafe Solo i Solna C och fikat. Okej. Vår gemensamma historia sträcker sig runt ett år tillbaka i tiden och med tiden har jag kommit att uppskatta stället, som väl precis som de flesta liknande ställen har sina brister. Jag har lärt mig känna igen de andra stammisarna, deras rutiner och vanor.

Länge har mitt stående val vad gäller menyn varit en kopp kaffe. Jag har haft för vana att dricka en kopp där istället för hemma medan jag läser DN, skriver lite och pluggar. Och sedan jag först började gå dit har jag aldrig behövt betala för påtåren. Och sedan länge tillbaka har jag kanske försökt provocera fram en reaktion på hur långt jag kan gå i mitt kaffesörplande utan att krävas på ersättning. Jag har följdaktligen tagit både påtår, tvåtår och tretår men aldrig någonsin blivit tillsagd att betala. Och därför också vant mig vid att få göra så utan att stöta på minsta motstånd. Kanske har jag varit naiv och trott att mitt kaffedrickande varit okej för att andra knappt tar en halvkopp eller för att andra rätter på menyn är dyrare än normen.

Men så kom då dagen d. Dagen jag vissa gånger väntat spänt på, men som nu så här i retrospektiv så klart tog mig på sängen. Jag hade verkligen sett fram emot att sitta på Solo med mina hundra DN kulturbilagor, mjölka dem på uppslag till blogginlägg, förstrött läsa Pause, reta mig på föräldralediga mammor och deras pansarvagnar till barnvagnar.Redan vid min första kopp, då jag som vanligt tog en rejäl slurk mjölk till kaffet, kommenterade servitrisen det med att fråga om det inte blir väldigt kallt med så mycket mjölk varpå jag genast började ana att något var i görningen. Jag svarade att visst blir det det men att det också blir mindre starkt och att det var en smaksak. Sen när jag återkom vid tretåren säger samma människa lite i förbifarten att det minsann kostar. Något som alltså under året jag regelbundet frekventerat detta ställe helt gått dem förbi att meddela mig. Jag undrar stilla vad hon egentligen menar och hon hasplar ur sig att det är okej, att hon försöker vara schysst men jag förstår fortfarande inte, varpå hon säger att hon inte anklagar mig och jag säger att jag känner mig anklagad men inte fattar för vad, och undrar varför ingen sagt något tidigare, att dom varit otydliga, att det är dålig stil men att om det är så ska jag sluta komma, att jag ska betala och går tillbaka till min plats.

För så är det. I samma stund som jag känner mig kränkt och förorättad, anklagad och mest av allt vill ställa till med en ordentlig scen så letar jag också febrilt efter möjliga sätt att hämnas på. Och i min värld blir det enklast möjliga sättet att göra det på att aldrig nedlåta mig själv att någonsin sätta min fot på Solo igen. Så som de sårat mig, ska de aldrig mer få såra mig resonernar jag i stundens hetta. Jag sitter kvar och komplemneterar hela händelsen. Tänker att jag som ju så ofta sagt till om att mjölken är slut, att det saknas toapapper, väl borde få ta en kopp kaffe eller två för att jag bidrar till att ge stället den trevliga atmosfär det har. Att servitrisen väl inte förstår ställets bästa, inte kan se vad det kan komma att kosta.
För någonstans hoppas en befängd del av mig att hon så klart ångrar sitt tilltag och ska vilja ha mig tillbaka, böna och be om ursäkt och gottgöra mig. Men så är det en del av mig som ser det här som en chans att äntligen bli kvitt behovet, och beroendet, av koffein en gång för alla.