Fuck Facebook

För att jag inte orkar se hur mina plågoandar är smalare, snyggare och fan så mycket mer lyckade än vad jag är. För att jag inte står ut med att behöva medge att jag inte åstadkommit någonting överhuvudtaget de senaste fem till tio åren utan bara har 200 000 i studieskulder,noll framtidsutsikter, är århundraden från förstahandskontrakt och dessutom har svårt för att binda mig. För att mitt alltid lika dåliga självförtroende gör att jag inte vågar fråga folk om dom vill bli kompis med mig, av rädsla för att dom ska nobba mig, vilket ju vore helt förståeligt eftersom jag är så misslyckad. Eller för att jag är en av dom där plågoandarna dom gör sitt yttersta för att undvika. För att jag påminns om att jag varit en lika stor plågoande för vissa. För att jag inte orkar med skulden och skammen av att ha varit det utan också måste leva med det faktum att mina offer har förlåtit mig medan jag fortfarnande vill hämnas på mina (plågoandar). För att det bakom varje knapptryckning lurar en olycklig tonårsförälskelse som man inte vill bli påmind om. För att folk hycklar om hur goa och glada vi var på 90-talet, när vi i själva verket inget annat gör än snackar skit och hatar varandra innerligt. För att det kort sagt känns som att vara tillbaka i grundskolan, på både gott och ont.