Snipp snappp snut, så var Sopranossagan slut

Och om det inte vore för att Tv 3, otroligt nog, kommer in som en räddande ängel med senaste säsongen av Cityakuten så har jag svårt att föreställa mig hur jag skulle klara mig. Även om jag sedan länge accepterat faktum så känns det så jobbigt. Jag kan till och med leva med att slutet var abrupt, men känslan av att det fattas något är ändå så svår att skaka av sig.

I Rodeo skrev Caroline Ringskog Ferrada Noli för ett tag sedan om hur , och på vilka grunder,olika tv-kritiker valt att kritisera Sopranos. Och det var igår när jag såg det sista avsnittet jag till fullo förstod hur Emily Nussbaum menade när hon hävdar att det i själva verket är vi tittare som är Melfi och att vi i våra analyser av honom och det sublima i serien projicerar våra terorier på honom. Just det faktum att jag i min enfald tolkade AJ:s brinnande SUV och den skrikande turistguiden i Little Italy som symboler för en svunnen tid och att det i det moderna amerika inte finns plats för en förlegad hierarki med monopol på spel, skulder och våld, visar att Sopranos, och också Six feet under väckt ett behov hos tittarna att teoritisera och analysera kring detaljer i serien som förmodligen helt saknar någon djupare mening.

När jag förra sommaren hyrde sista säsongen av Six feet under och såg avsnittet med Nathans födelsedag med kommentatorspår, där det av någon outgrundlig anledning flög in en fågel, så sa Alan Ball att han fått så många frågor om den där fågeln men att det bara var en fågel. Kanske ett rätt väntat svar från mannen bakom skapelsen, i ett försök att blidka alla blidkar han inte någon, men samtidigt skriker man som åskådare efter svar på att man fattat det rätt och att den där fågeln väl skulle representera Lisa, precis som den där duvan skulle på Nathan och Brendas bröllop.