torsdag, oktober 18, 2007

How i hate you Average Joe

Vart jag mig än i tv-världen vänder, så står han där, han som vi i svenskt tal väljer att kalla medelsvensson, och som i USA går under epitet Average Joe. Han är ofta tunnhårig, överviktig med ett okej jobb som inte betalar honom tillräckligt, en ofattbart snygg fru och några ungar, inte sällan tonårsdöttrar som han ständigt oroar sig för, och som kronan på verket, ett nästintill sjukligt intresse för fet mat och någon typisk amerikansk nationalsport som baseball eller amerikansk fotboll.

Ständigt hotas hans världsbild av den fullkomligt oförstående omgivningen. Endera går han omkring och oroar sig för att sonen är bög( som i Jims värld) , eller så låtsas han vara hipp för att vinna tonårsdotters gunst( som i Listen Up, Jason Alexanders tappra försök till ett liv efter Seinfeld, där man också kan skymta en ex-Huxtable).

När det kommer till vad jag irriterar mig allra mest så finns det bara så mycket att jag har svårt att bestämma mig. Men allt bottnar väl framför allt i att Average Joe, porträtterad i serier och på film, står för en drömtillvaro, och en väldigt manlig sådan. En snygg fru, underbara barn, och detta utan att behöva rannsaka sig själv det minsta. Average Joe är egocentrisk och konseravativ, utan minsta antydan till att inse sina egna brister. Han lever i den verklighet som tydligen lockar tillräckligt många manusförfattare för att vi tittare ska riskera att drunka i floden av serier som porträtterar dessa män.

Och där Average joes världsuppfattning krockar med omgivningens så ska det enligt tv-branschen uppstå humor? Jag finner det inte underhållande att se James Belushi gå omkring och oroa sig över att sonen är bög, för det i sig är inget jag tycker att man ska oroa sig över, inte heller är det underhållande att han på allvar gör det. Och därför är serier som dessa så sorgliga. I verkligheten, den jag vistas i all min vakna tid, där förekommer dessa par aldrig i en så komisk tillvaro som det där burkade skrattet vill inbilla mig. Istället ser jag tillbakahållna tårar hos dessa trofefruar då det sitter i Dr Phils fåtölj och förklarar varför de vill lämna den där manschavunisten i stolen bredvid.

Inga kommentarer: