Stockholms alla surfittor del 1

Ibland känns det som om jag bor i världens mest ogästvänliga stad. Därför var det så intressant på vilket sätt DN, för några månader gav uttryck för två diametralt sett helt olika synpunkter vad gäller just detta. I en artikelserie på Insidan fick utrikeskorrarna kommit till tals om hur de upplevde flytten tillbaka till Sverige efter år utomlands och omdömet var svidande. Stockholmare var otrevliga, otacksamma och fruktansvärt bortskämda. Flera av korrarna skrev om hur vänligt de bemötts av befolkningen i de städer de tillfälligt tjänstgjort, vilket genuint intresse de mött för sin egen person. Vilket så klar tinte hade något alls att göra med att de representerade en kultur som dem de kom i kontakt med aldrig tidigare hade träffat. De hade å andra sidan allt att göra med att alla andra folkslag utom de nordiska är trevliga gladlynta och intresserade vänliga människor som bryr sig om varandra. Chocken av att upptäcka att ingen i tunnelbanan bryr sig om att man ser lite ledsen ut verkade uppriktigt jobbig.

Å andra sidan så gav de turister som ungefär samtidigt som denna artikelserie rullade som bäst fick komma till tals i en artikel om camping på Långholmen i På Stan uttryck för hur genuint tillmötesgående alla stockholmare de stött på under sina få dagar i Nordens Venedig var, som om de var förvånade över att ett folk så långt upp i de kalla norr överhuvudtaget var kapabla att via känslor. Hjälpsamheten där dessa turister stod med sina kartor visste inga gränser.

Även om jag gott och väl förstår att det så klart finns trevliga stockholmare, och att jag emellanåt gör mitt bästa för att sälla mig till denna skara, så blir jag så gott som dagligen bekant med det lika surmulna Stockholm som utrikeskorrarna så grymt förfasade sig över. För det är emellanåt som om kvoten av bitterfittor är större i Stockholm än någon annanstans. Som att frustrationen över höga matpriser, ett hutlöst dyrt SLkort och bristen på vettiga hyresrätter gjort oss alla till småaktiga subbor.

Den man kommer i kontakt med allra oftast och mest är Serviceslaven. Hon är också den som på allra bäst sätt vet att förstöra ens dag fullkomligt. Och jag säger hon, för hon är ofta kvinna, mellan 25 - 40 och jobbar som benämningen antyder i servicebranschen. Kanske på pressbyrån, där hon gör en stor sak av att dumförklara kunderna lite mellan raderna för att de inte har vett att köa åt rätt håll, eller på café, där hon suckar när man inte har växel, eller möter alla önskemål med en livstrött gäspning. Just denna livströtthet bottnar i en enorm bitterhet över att livet inte blev som hon tänkt sig. Istället är hon ett offer för omständigheterna, vilket hon just genom sitt bitterhet, som hon själv hävdar sig ha rätt att uttrycka, tar ut på alla i sin närhet. Hon tar varje chans hon får att å det mildaste förudmjuka kunderna. Hon blänger rejält elakt och hånfullt på ett sätt som gör att man som kund, när man väl fått sin ockerdyra macka börjar leta febrilt efter snorkusar bland osten då man vet att man vredgat någon som inte har vett att kontrollera sin ilska. Jag tycker synd om dessa stackars satar men försöker att inte låta mig uppröras över deras enfald för att detta bara skulle rendera i att Stockholm fick ännu en bitterfitta, och i en stad redan fylld på dessa, vad skulle det vara till för nytta ?