Senaste numret av Nöjesguiden är precis lika vasst som det var när det var som bäst för kanske fem år sedan. Jag har i ett chocktillstånd beskådat tidningens förvandling från en bitsk orädd samhällskommentator till en lam och tillrättalagd åsiktsmaskin. Jag saknar den finess som tidigare präglat de otal sågninar som tidningen mer eller mindre alltid är fylld med.Istället finns där plumpa förolämpningar som snarare handlar om att kränka människors dåliga smak, snarare än på ett roligt sätt förklara varför vad de lyssnar till är trist och tråkigt. Just detta har gjort tidningen förutsägbar, vilket kommer innebära döden, och gjort den lika feg och betydelselös som På stan.

På stan som också var bättre förr, på Viggos tid. Tidningarna har bägge haft rykte om sig att emellanåt ge plats för reportage och analyser varseko hörts långt efter det att bladen bleknat. Men nu är de som två trista pösmunkar.

Det har givetvis till stor del att göra med att nya tidningar, med samma målgrupp, skådat dagens linje. Men där Rodeo är välgjord på ett sätt som nu känns fjärran från Nöjesguiden rums inte hela sanningen. Tidningen är tråkig och oinspirerad kanske just för att så många flåsar dem i hasonra, men lever kanske på än i villfarelsen att vi läsare kommer fortsätta läsa trots att produkten kraftigt försämrats. Jag är inte lika säker.