Min favorit julkalender genom alla tider är Trolltider. Trolltider är också en av de kalendrar som sänts två gånger. Jag gillade Trolltider för att dom bodde i en stubbe och sov i en tändsticksask. Av samma anledning som jag gillar Nils Karlsson Pyssling. När allt är väldigt väldigt stort och karaktärerna är väldigt väldigt små så känner man sig som barn inte lika liten.

Årets julkalender är bra av helt andra anledningar. Till att börja med har man lyckats få till en drömsk och väldigt sagolik stämning men med tydlig verklighetsförankring. Precis som i Harry Potter. Även om LasseMajas detektivbyrå inte är lika påkostad så är den hiskeligt välgjord och vaggar in mig i en mycket mysig stämning.

Att författaren ändå låtit sig inspireras av Rowlings förlaga är väl kanske inte att säga alltför mycket. Men övertydligheten är väldigt mycket större. Som det ska vara, i synnerhet i en julkalender. Därför njuter jag av att rollkaraktärerna heter saker som Dino Panini ( jobbar som barista på cafét men ska spela Josef i julspelet som blivit en musikal), Steve Marsaan ( äger nyss nämnd café som han rånade och åkte fast), Mohammed Karat( som äger den rånade guldsmedsbutiken) . Mohammed Karat är favoriten hittils, det är så klockrent! Att sen scenografin och kostymen för samtliga av dessa karaktärer är så typisk är också helt underbart. Journalisten i Valleby har så klart basker, leopardmönstrad cape och leopardmönstrat anteckningsblock. Vad hon heter har jag inte lyckats lista ut än.

Amy Winehouse is the shit!

Hörde låten på radion, nu har jag sett videon också och den håller för mer än en lyssning. Det här är så där underbart retro men samtidigt sjukt fräääääscht. Så det så.

Bingo Royale är vad som ska få ungdomar att hitta tillbaka till Svt. Eller ? Jag får intrycket att man tänkt sig programmet som en del av förfesten. Vilket kanske kan funka. Kanske är det som lätt påverkad man har störst möjlighet att se programmet som det minsta underhållande. Vid sina fulla vätskors bruk får man ett lätt epilepsianfall av att inte veta vad som kommer hända näst.

Mona Seilitz är precis den typ av tjej min pappa skulle gilla; söt, rolig och till synes ofattbart pantad. Men det enda jag tänker på när jag ser Monas ystra uppenbarelse är hur synd det är om henne som blev lämnad till förmån för Lisa Ekdahl ( Emmas Värld 2005, Mona pratade ut mot att få en sholcharter till Kanarieholmarna). Stackars Mona!

En annan sak som jag upprörs över är de spetsfundigt dåliga priserna, det ironiska i att låta en grillmeny utgöra luckorna, och att varje avsnitt konsekvent försöker tvingaen arm liten hamster vara en del av utlottandet av en skrotbil.

Det håller inte. Spetsfundigheten känns krstad och utstuderad och jag blir galen av kaoset som spektaklet utspelas i, det känns som om man är hemma hos skrotnisse!

Så jävla svårt kan det väl ändå inte vara ? Uppenbarligen är det just det.

Min pappa är besviken över att så få kommenterar mina inlägg här. Men jag upptäckte häromdagen när jag läste gamla inlägg att ett visst inlägg genererat hela tre kommentarer. Tydligen har Erik Segerstedt en egen armé av fans som ser det som sitt uppdrag att dra fram på internet och utan urskiljning försöka slå ner alla som vågar sig på att på vad som kan tyckas vara sakliga grunder, kritisera nämnde Idoldeltagare. Själv tycker jag mest att det är lite gulligt.

Skatans egen julkalender

Kvarteret Skatan har en egen julkalender. En ny lucka öppnas varje dag och visar i en del fall smakprov på de kommande två programen som visas innan jul och nyår.Missa inte!

Better late then never

För flera veckor sedan listades i The Voice Show musikvärldens tre sexigaste bringor. Trea kom LL Cool J. Vilket jag väl kan leva med även om hans bringa är på tok för musklig för min egen smak. Tvåa kom föredettingen Peter Andre som de senaste åren är mest känd för att lämna ut pinsamma detaljer ur sitt liv ihop med tuttlisan Jordan. Och etta var Usher, som ju väl är lite charmig men inte på långa vägar värd första platsen.

För även om han gått ner sig totalt i narkotikamissbruk och sakta men säkert förstör sin röst genom att äta dåligt ( inte som i att han inte äter, han äter inte bra), så kommer hans bringa som den såg ut på tiden då det begav sig, för all framtid vara den sexigaste bringan i musikvärlden.

En annan som The Voice Show förbisåg var Andree 3000 men hur upprörd jag är över det orkar jag inte gå in på just nu.

Kate Harper är säkerhetsrådgivare åt president Jeb Bartlet. Spelad av Mary McCormack. Som också spelar Debbie, biståndsarbetare i Cityakuten. I kvällens avsnitt av Vita Huset rådgav Kate Harper CJ om läget i Darfur, ett IDP läger i Sudan. Darfur är också platsen där biståndsarbetaren Debbie just för tillfället uppehåller sig, hon har som bäst en konfliktfyllt förhållande till en stilig läkare och håller med jämna mellanrum yogapass i lägret. Jag tyckte det var rätt intressant, men det var jag väl den enda som gjorde. Men har det någon gång hänt att två serier som korsar varandra, vilket har varit fallet med exempelvis fallet med Cityakuten och Tredje Skiftet, att en skådespelare haft olika karaktärer i de olika serierna? Ponera att Vita huset skulle skicka Kate Harper för att kolla läget i Darfur och hon skulle träffa Carter. Vad skulle dom förklara Debbies frånvaro med ? Eller vid Debbies närvaro förklara hennes likheter med Kate Harper?

Sent om sider har jag börjat följa Seinfeld, det går strax före läggdags på Kanal 5. Det är kul men framförallt är det intressant att försöka lista ut var man känner igen gästskådespelarna ifrån. Säsongen som just nu rullar för fullt är tretton år gammal och följdaktligen är alla tretton år yngre än sina nuvarande tv- jag.
Men so far har jag lyckats identifiera Jennifer Coolidge som en av Jerrys tjejer, hon spelade massös och vägrade massera Jerry. Minst lika snygg som nu men spelade inte över lika mycket i rollen som massöskan som hon gör i rollen som Joeys agent. En annan som också spelat en av Jerrys flickvänner är Marlee Matlin, mer känd som den döve opinionsmätaren Joey Lucas i Vita huset. I Seinfeld fick hon i uppdrag av George att läsa läpparna av en tjej som dumpat honom. Vilket slutade med att alla ville låna henne för att läsa läppar. Lisa Edelstein, som i Seinfeld spelar en tjej som George dejtar, kan man oftast se i House Md där hon spelar Lisa Cuddy. Edelstein har för övrigt också spelat i Vita huset, då som escortflickan som höll på att förstöra Sam Seaborns karriär.

Humorlabbet- Sen kväll med Pierre

Humorlabbet är program ämnat att ta fram morgondagens underhållning. Detta genom att visa nio olika pilotavsnitt och sedan låta tittarna genom röstning ta fram en vinnare. En vinnare som sedan kommer att visas mer frekvent. I onsdags visades den fjärde och hitills bästa piloten, Sen kväll med Pierre. Med Big Fred i huvudrollen som talkshowvärden Pierre skapar man tv-histria. Det är helt brilljant. Big Fred i rollen som värmlänningen som presenterar Språka på allt visar prov på sällan skådad komiskt geni! Så bara för att jag tycker det så måste ni givetvis gå in och rösta för att jag ska få se mer av Pierre och Lilla Al Fadj. Röstar gör ni på Humorlabbets hemsida. Ni kan också se samtliga piloter i sin helhet.

Lyxfällan fortsätter att efterskänka sina medverkandes skulder. Vilket jag verkligen inte trodde var poängen. Jag önskar att jag vetat detta tidigare och dragit på mig skulder till tusen och sedan anmält mig till det närmaste charitytainment svensk television har att erbjuda. Ganska så typiskt egentligen, att programmet inte är vad det utögr sig för att vara. Man tror att räknenissarna ska ge ekonomiskt dumdristiga människor en rejäl kalldusch men efter att ha gett dem lagoma samvetskval över sitt överkonsumerande så plåstrar man om såren genom att skjuta in de saknade tusenlapparna. Tv 3 räddar skivan. Så snart deltagarna kommer i ekonimska bekymmer igen vet dom vem dom ska ringa.

När jag var liten brukade min pappa oroa sig för att jag kollade för mycket på tv. I ett försök att stävja det införde han en rigid ransonering av tv-tittandet. En ransonering som ledde till gråt och tandagnisslan. Helst skulle han väl ha sett att jag inte tittat på tv alls men när han förstod att det otänkbart, såvida han inte helt kastade ut tv:n helt och hållet, tyckte han att två timmar om dagen var ett rimligt dagligt intag. Men jag tror att oavsett var min far satt sin gräns skulle jag ändå ha känt att bara en halvtimme mer skulle göra stor skillnad. För det var aldrig tillräckligt. Ransonen räckte inte till. Det enda som kunde räcka till var friheten att få se allt man ville se.

Som det funkade då, 1990 på Nyckelgatan i Skellefteå, ville pappa att vi långt innan bestämde oss för vad vi skulle se och mellan vilka tider. Jag tror att pappa mer la förslag på ransonering för att göra mig och min bror uppmärksamma på att vi tittade för mycket på tv, och hoppades väl att det skulle räcka för att få oss att titta mindre. Det kanske inte lyckades då men idag förebrår jag ständigt mig själv inte så mycket för att jag kollar för mycket, för det är en i mitt tycke underlig anklagelse, men för att jag kollar på fel program. Som om jag de facto hade en ranson men den bara får fyllas av ra program. När den fylls av skit, eller att jag låter tv:n stå på ch sen så klar fastar framför förlamande saker som Beauty and the geek, då fylls jag av skam och skuld. Jag som någon borde veta bättre. Programmet kommer bara att provocera mig med sitt banala upplägg. Jag kollar väl på det lika mycket för att få just det bekräftat men det svider så illa.

Kollar jag för mycket på tv? I förhållande till vaddå? Är jag tv- narkoman? Jag blir lika skamsen varje gång jag inser att en tvfri dag, eller för den delen vecka, inte finns på kartan. Det skulle göra mitt liv så tomt och innehållslöst! Jag skulle väl vänja mig och f fasligt mycket mer gjort men när veckan var över skulle jag ha timtal att ta igen och bara titta dubbelt så mycket. Vad skulle det då vara till för nytta än som ett prov för att se om jag klarar av det ?

Är inte dom här tre männen väldigt lika varandra? Och dom är inte ens släkt. Det måste vara något med vattnet i hollywodd som får håret att krulla sig och ögonen att bli klotrunda.

The beret is the bomb

Jag fick min första basker när jag var åtta år. Den var röd med ett svart brätte och på Sunnanå skolans skolgård tyckte somliga att sättet jag bar den på hade vissa likheter med en irakisk diktators sätt att använda basker.

Baskern som assesoar har kommit och gått i mitt liv men alltid funnits där. mest för att jag gillar vad den utstrålar men också för att jag passar i basker och för att den är lika snygg som en hatt men lika funktionell som en vanlig mössa.

Att alla modegurus nu i korus sjunger baskerns lov är lite sorgligt. Baskern förtjänar en fast plats på var mans hatthylla. Under förutsättning att man känner kärlek till den och tycker att man passar i den. Inte bara för att den råkar vara inne just nu.

Baskern borde ställa sig upp och kräva rätt som den tidlösa huvudbonad den är.

Jag blir så less. Visst att läget är alarmerande men hajpen känns så falsk och hycklande. Att man väljer att uppmärksamma det är väl behjärtansvärt, även om man gör det lika mycket för att man verkligen bryr sig som av rädsla av att mista läsare till tidningar som också hoppat på tåget. Men bryr sig folk verkligen längre än deras näsor räcker ? Det tvivlar jag på och det är det som gör mig så upprörd.

Även om det är 200 000 som skrivit på Aftonbladets upprop om att resa mer kollektivt, använda lågenergilampor och sänka rumstemperaturen så handlar det inte om att skriva på en lista för att visa resten av världen om vilken god människa man är genom att inbilla dem att man gör allt man förbundit sig att göra. Miljömedvetenhet är en konstant process och ett sätt att förhålla sig till sina egna konsumtionsmönster. Köra mindre bil, källsortera, handla miljövänligt.

Uppropet må väl vara gott men jag vill veta vad målet med det är ? Hur många vill man ska skriva på ? Det spelar ju ingen roll hur många som skriver på om dom som skrivit på bara gjort det för syns skull, eller om läget ändå är så kört att inget vi gör spelar någon roll.

Miljöproblem är svårhanterliga för att oavsett hur mycket var och en av oss anstränger oss så är det lika mycket ett politiskt problem som det är svårt för någon enda privatperson att råda över. Oavsett hur väl man vill miljön är det få som är beredda att offra sin egen komfort och frihet för att rädda den. Man är beredd att göra uppoffringar inom rimliga gränser och det är det som är problemet. De uppoffringarna räcker inte.

Vem ska sluta överkonsumera och varför ? Vem ska ha rät at göra det ? Bara för att man pappersåtervinner har man inte gjort sig förtjänt av att cruisa några extra mil med stadsjeepen. Jag är rädd för att det bara handlar om att folk vill förhandla sig till ett bättre samvete.

Det känns som om problemet är otroligt mycket större än vad någon kan föreställa sig. Jag är intresserad av vem som skrivit på uppropet, jag vill veta vilka konsekvenser en ökad miljömedvetenhet får för människor och om det kan berika deras liv.

Berättarröster- eller varför jag slutade kolla på Desperate Housewifes

Jag undrar alltid vem rösten berättar allt för. Marie- Alice Young i Desperate Housewifes ledsagar oss på Wisteria Lane från den andra sidan. Men i hennes fall, vilket Desperate Housewifes delar med sin bolagssyster Greys Anatomy där huvudpersonen Meredith berättar allt som kan ha undgått tittarna, är problemet att hennes berättande lika mycket har till uppgift att förklara precis allt för tittaren. Det är nästan som om skaparna tror att beskådaren är för korkad för att tänka själv. För att vara så korkade borde de rimligtvis inte kunna slå på tv:n själva.

Berättarrösterna och det för bägge serierna identiska upplägget med teman som på något sätt gestaltas i seriernas alla karaktärer är väldigt tråkigt. Av vad som verkar vara en slump gestaltas ett prblem, ett fenomen, en känsla i den som serien väljer att följa. Okej om det var EN serie som valde det här greppet. Men när det är två som så hårt följer exakt samma årt uppsatta mallar blir det outsägligt tråkigt. Det blir sällan särskilt överraskande. Redan innan Marie – Alice eller Meredith valt att presentera ämnet sitter man och försöker gissa hur det kommer gestaltas för de fem huvudpersonerna. Jag är övertygad om att det finns ett sätt att använda idén om teman utan att man som tittaren redan innan förtexterna räkna ut hur det kommer att sluta. Jag väntar på att få se den förverkligad.

Sen till berättarrösten till Veronica Mars. Det låter mer som en dagbok men då en väldigt torr dagbok som väljer en att läsa väldigt mycket mellan raderna. Hon lämnar allt åt tittarna själva vilket för det mesta är en rolig utmaning. Men med tempot som serien håller också kan leda till total utmattning.

Berättarrösten är för övrigt en av de svagaste punkterna i Kitchen confidential. Jag kan i Kitchen confidentials fall förstå att huvudpersonen kanske sitter och blir intervjuad eller skriver sina memoarer. Men jag vägrar tro att någon i verkligheten ser lika många samband och metaforer för saker och ting som man för jämnan verkar göra i drömfabriken.

Vill man skapa förtrolighet så förstår jag varför man väljer en berättarröst. Men om man gör det finns det en poäng i att gör det snyggt och välgjort. Annars försvinner just den där förtroligheten och trovärdigheten man försöker bygga. Framförallt när man hör på rösten att vad den säger är något väldigt många vill höra. Vad personen säger ska snarare vara en hemlighet, en hemlighet mellan berättaren och tittaren.

Ugly Betty hade premiär igår. Och det första jag vänder mig mot är namnet. Betty är inte ful. Hon lever bara inte upp till våra ideal om vad som är att betrakta som vackert. För mig betyder ful att någon är nästintill motbjudande. Betty är långt ifrån motbjudande.

Däremot är Betty så världsfrånvänd och fortsatt bortkommen att hon inte ens kan förstå exakt hur bortkommen hon är. Eller så har hon ett sånt där självförtroende av stål som alla vill ha som gör att hon inte bryr sig om hur bortkommen hon är.

Man gillar Betty för att hon är älskvärd och godhjärtad. Hon tror gott om alla för att hennes snälla pappa och hennes nu döda mamma lärt henne det. Trots att hon bor i ghettot och rimligtvis borde varit hela kvarterets driftkucku och hackkyckling. Oavsett hur smart man är hjälper det inte, blir man driftkucku och hackkyckling så är man det. Därför är det så beundransvärt att se hur någon som så uppenbart skulle kunna bli bitter, cynisk och sarkasmernas mästare av åratal av omgivningens nedlåtande kommenterar istället ständigt spricker upp i ett leende som visar precis hela tandställningen.
Jag talar av egen erfarenhet, för att inte sjunka till deras nivå krävs en järnvilja som jag aldrig hade, det är därför jag nu spyr galla över dålig tv-underhållning.

Jag älskar överspelet i Ugly Betty. Det överdrivna i tv-kommentatorns tonfall som får en att förstå exakt hur absurt det är att överhuvudtaget inbilla sig att mode egentligen spelar någon större roll för huruvida solen går upp imorgon eller inte. Modevärlden är så cynisk att det blir sorgligt. Men Betty vill det här så gärna att hon låter sig förnedras. Hon är självuppoffrande på gränsen till självutplånande. Redan i första avsnittet lyckas hon försumma sin familj då hon tvingas sitta vakt utanför chefens dörr istället för att fira sin pappas födelsedag.

Jag känner igen mig i Betty, i flera avseenden. Förutom att folk fått mig att känna mig exakt lika utanför och bortkommen så är det med mig som om jag hela tiden räds att någon ska inse vilken gigantisk bluff jag är och avslöja mig. För lyckas man lura omgivningen med ytan behöver man inte göra så mycket mer. Och kanske är det det vi alla gör. Jobbar på ytan och strävar efter att inte bli upptäckta som totalt inkompetenta när det kommer till det som verkligen räknas. Men med Betty är förhållande det raka motsatta. Trots att hon har en systerson till fjolla som borde kontrollera allt hon klär sig i så är hon en total katastrof när det kommer till klädval. Hon vet inte bättre men tager vad hon haver. Och med den cynism som sedan modevärlden försöker knäcka henne tar hon som den godhjärtade person hon är med lugn, tar förolämpningar för komplimanger och fattar förstås sist av alla att hon är där för att förudmjukas. Hon strävar så hårt efter att vinna en plats och en position där det borde vara omöjligt för någon som henne. Det ska bli kul att se hur hon lyckas.

Maria Lark i rollen som Bridgette Dubois i Medium är den sötaste ungen i showbusiness. Hon är bara så solklart klockren. Det är lite sorgligt att en del barn spelar bättre och mer övertygande än somliga vuxna. Och Maria Lark är det klarast lysande exemplet på hur enkelt det kan verka. Kanske komplicerar vuxna skådisar det hela. Kanske underlättas rollen Bridgette av att Lark inte får regi som säger så mycket annat än att hon ska spela sig själv. Om hon nu själv är en clairvoyant åttaåring.

Jag kan tycka att barn är sjukt osympatiska. Jag är om inte allergisk så överkänslig mot barn. Men en unge som Bridgette skulle jag kunna tänka mig.

Fråga Anders och Måns behövs. I alla fall för en hopplös nörd som mig själv som i år gått och frågat mig själv och alla i min omgivning varför mina näsborrar turas om att vara snoriga. Och nu vet jag! Det är en snorcykel. Allt det här och så väldigt mycket mer onödigt vetande överröses man med om man tittar på Fråga Anders och Måns varje torsdag 21.30 på Svt.
Nu krockar ju det här med Medium så jag kollar på webben istället. Såklart.

Lyxfällan på Tv 3 är ett jäkla skämt! Första paret ut hade en skatteskuld på över 180 000:- och höll som bäst på att planera ett bröllop för ungefär samma summa. In kallas två sjukt okarismatiska räknenissar som övertalar paret att få en fullmakt att ställa att till rätta. Och med fullmakten i handen säljer dom motorcyklar, bilar och kläder för fulla muggar. Den ena räknenissen får sitta med en miniräknare och se bekymrad och koncentrerad ut medan den andra sållar bland den överkonsumerande kvinnans fjolårs garderob och vips får lös 5 000:-

När den bekymrade och koncentrerade räknenissen fått lägga om lånen lite och en fredlig biker fått susa iväg med en motorcykel 50 000 :- fattigare får man se en liten stapel ackompanjerad av åska och blixtar vips minska hastigt i storlek. Det är en del i seriens gräsliga grafik. Jag har aldrig skådat värre.

Paret har ett hus dom verkligen vill slippa sälja. Men badrummet är risigt och räknenissarna tar dit en vvstekniker som lika bekymrat meddelar att det finns en fuktskada som kommer kosta paret minst 100 000:- att reparera och desto mer ju längre man väntar. Jaha. Då återstår för paret att välja mellan drömbröllopet eller en fungerande toalett. Efter att ha insett situationens allvar så står det ju klart att bröllop, om det överhuvudtaget ska bli av måste bli en avskalad budgetvariant med egen lagad mat och medhavd sprit, inte som dom tänkt sig på en ö någonstans i Danmark med över 100 talet gäster. Sen övertalas paret att sluta röka. Gör dom det kan man fortfarande få sitt bröllop bara man har tålamod att låta pengarna växa.

Men så till den rafflande avslutningen då räknenissarna ska se om paret gjort sin hemläxa vid ett överraskande återbesök. Klart dom har. Faktum är att dom varit så duktiga att räknenissarna inte bara överöser dem med beröm. Dom går med på att betala renoveringen av toaletten. Och vips. Paret har plötsligt råd med det där bröllopet.

Fram till det att räknenissarna i ett infall av givmildhet väljer pröjsa för fuktskadan var programmet trots den gräsliga grafiken helt okej. Men att bara för att vara lite schyssta och uppmuntrande ge bort 100 000:- är i mitt tycke lite i överkant. Okej att det väl kan behövas uppmuntran. Det är väl ändå två vuxna människor det handlar om ? Inte två tonåringar som fortfarande låter pappa betala ? Hela tjusningen ska ju vara att låta folk vakna och känna doften av kaffe. Eller i det här fallet doften av ekonomiskt misslyckande. I det avseendet är lyxfällan en besvikelse.

Nästan alla mina giganter sjunger på sista versen nu. Sista säsongen av SFU hyrde jag i somras, Sopranos har några avsnitt kvar och Vita huset har nått en punkt då det är dags att gå vidare. Och det här vore väl för gott om det fanns bitar att fylla luckorna med. Men ingen av de serier som jag börjat följa senaste åren har slagit med samma kraft. Jag har inte från första sekund och sekvens så handlöst fallit i förälskelse på samma sätt som exempelvis Vita huset lyckats charma mig. Inte på samma sätt fått kontakt med mitt finska svårmod och inneboende sorgsamhet som med SFU. Inte på samma sätt känt något som kan mäta sig med det faktum att Sopranos i själva verket symboliserar patriarkatets stilla sönderfall.

Men samtliga dessa serier är serier som visats på Svt och som jag börjat se en tid då jag bodde i skogen utan kabel och parabol. Att väldigt lite annat kunde locka, i kombination med att de alla är i mitt tycke högkvalitativa dramer, kan vara en annan möjlig förklaring.

Jag har Cityakuten kvar, och kommer så antagligen ha i minst tre säsonger till, att döma av intervjuer med seriens fixstjärnor.

Det är ändå bra och väl att nämna seriers skapare inser när det är dags att knyta ihop säcken, och gör så på ett för serien förtjänstfullt sätt. Jag kan tycka att det i Cityakutens fall är för sent att göra det nu. Någonstans når varje serie en punkt där valet står mellan att sluta sobert eller riskera att tappa i kvalité för att fortsätta i all oändlighet. På sätt och vis känns det som om Cityakuten redan slutat så många gånger att man tappat räkningen. Varje gång Carter försvinner för att rädda barn i Afrika och tillfullo vill leva upp till sitt Messiaskomplex och fly från sitt dåliga samvete över att han är vit rik välutbildad man hade varit en möjlig utgång för att låta ridån falla.

Istället fortsätter serien och resultatet blir tråkiga upprepningar. Är det bara jag som exempelvis noterat att karaktärer kommer och går för att ersätta varandra. De har inte samma problem men har problem. Det måste finnas en konstant och i Cityakuten är den konstanten att varje ny karaktär är en modifierad upprepning av den som precis försvann ur handlingen. Som med en strulig läkare som bara vill ha koola olyckor och väljer lösa dem med okonventionella metoder. Men att man inte genomskådar dem beror bara på att modifieringarna är tillräckligt stora för att man ska lura sig själv att tro att karaktären är helt ny och främmande.

Jag kan medge att mitt intresse för Cityakuten till större del bottnar i att jag följt det i nästan tio år och att sättet på hur det ändrat karaktär och på vilket rollfigurerna utvecklats är något av poängen. Men det är tröttsamt och trist emellanåt och jag skäms över att jag kollar mest av ohejdad vana. Men så emellanåt är det bra och påminner mig om varför jag överhuvudtaget valde att se det från första början.


P.s För övrigt är det som vanligt helt oförståeligt hur Svt:s tablåläggare tänker när dom sänder Vita huset 22.30 på fredagar. Då ska man kolla på film. Varken på Vita huset, eller som tidigare i år, The Wire.

Erik Segerstedt har gått in för att förstöra låt efter låt efter låt. Världsstjärnor bävar. Låtskrivare kreverar. Först Håkan. Sen Phil Collins och nu senast Bob Dylan. Det här för inget gott med sig. Stackars Erik kan inte mäta sig med någon av dem som framfört låtarna tidigare. Framförallt inte Mariah och hennes bedårande Against all odds. Och han ska inte ens inbilla sig att han har rätt att försöka. Om han ändå kunde bestämma sig. Behåll bandanan på och sjung rock, typ spindelmannenlåtar, eller bli flickfavorit bara genom att göra puppyeyes när ditt nummer visas i rutan. Du kan inte vara allt, det liknar mer esteternas julkonsert än Sveriges nya superstjärna.

Men kanske är Eriks flackande ett tecken på hur Idol bara rymmer någon av varje sort och att ju rock är upptaget av Markus och flickidolen i år varit Danny. Då har väl Erik förvisso gjort rätt som på det här sättet försökt fiska röster hos vem det nu är han fiskar röster hos genom att slakta Håkan och mitt tonårsanthem. Han är ju kvar i tävlingen. Sorgligt nog. Bara det att han på det här sättet vecka efter vecka slaktat låtar borde väl ha varit anledning nog att låta honom återgå till att uppträda i en skolaula två gånger om året, snarare än en gång i veckan i nationell tv.

Jag avskyr sättet som Tv 6 slarvar bort den helt underbara komediserien Kitchen Confidential på. Serien håller minst samma klass som Entourage och delar för övrigt många beröringspunkter med just den samma. Men Tv 6 har valt att sända den här gobiten halv tre på söndagar. Det här är det yttersta beviset för att Tv 6 inte har något intresse alls för sina inköp. Inget dom visar just nu är ens tillnärmelsevis lika bra som KC så hur man tänker är helt beyond me.

Jag tycker sånt här synd och sorgligt. För det är en bra och mycket sevärd serie. Dialogen är kvick, karaktärerna underhållande och handlingen intressant även om man inte har förflutet i branschen. Kanhända blir den lite roligare, träffsäkerheten blir mer uppenbar och igenkänningsfaktorn större.


Men ändå! Hur kan dom göra så här? Jag fattar verkligen inte. Eller så underskattar jag folks tv- tittande fullkomligt. Kanske vet folket på Tv 6 mer om målgruppens söndagsvanor än jag. Som att den inget annat gör en söndagseftermiddag än lär känna livet bakom luckan bättre.

Anthony Bourdains bok med samma namn som serien bygger på är en av de bättre jag läst. Som porr för den som vill veta allt om allt man egentligen inte vill veta något om. Jag har gjort resan som diskplockare till diskare till runner till servitris och skrattade mig skadad av alla de öknamn de livegna i disken får, lödderkusk som jag är.

I serien har Anthony bytt namn till Jack och får som en glad överraskning med lite hjälp från sin flyende flickvän, för övrigt spelad av Lydia från Less then perfect, anställning som köksmästare på den nya krogen Nolita. Detta efter att han varit som spårlöst försvunnen från NY gastronomin i tre år, på grund av rehabilitering. Med en ny krog i sina händer är det hans uppdrag att få krogen att bli det nya heta stället. Vilket så klart blir fallet. Så klart behöver han hjälp och får så av en trio som alla är minst sagt galet excentriska, precis som kockar är och ska vara. Lägg till en frånvarande ägare, en iqbefriad men söt värdinna, en servitris helt utan serviceskills och en glad bög och du har serien i ett litet nötskal.

Efter att jag sett första avsnittet trodde jag serien skulle fastna i fällan att bara upprepa sig själv. Men istället har den varje gång förvånande nog lyckats överraska mig. Nya konflikter gör att jag inte tröttnar och med persongalleriet i köket verkar det som om man har en uppsjö möjliga historier. Av det jag sett har långt har inget känts tråkigt, snarare bara väldigt lagom underhållande för att vara vad det är. En kitchenncomedy.

Arty är arty

Även om det föll i fällan att emellanåt vara alltför pedagogiskt med huvudet på sned och en bekymrad rynka i pannan tycker jag Arty var helt okej. Inslaget om Jakob Dahlgren och hans besatthet för ränder har förföljt mig nu i dagar och jag kan givetvis inte dra mig för att se bilder där han sett skulle sett mönster. Men oh så provocerande det var att höra vad hon nu hette sitta och förklara konstens villkor. Som om den överhuvudtaget har några sådana. Bara att påstå en sån sak är mer provocerande i sig än vad verket med byggklossarna är. Att hon sedan sitter och älskar konst som är gör abstraktioner av vardagliga föremål gör ju inte saken bättre. För just med den respektlöshet som konst görs är ju vad som samtidigt är tjusningen med den. Om konsten tog på sig att följa redan uppsatta ramar om hur, var, när och för vem den är till för skulle den inte heller provocera eller skapa debatt. Sådan konst blir sällan särskilt intressant.Eller bra för den delen. Och att vi haft alldeles för mycket sådan konst alldeles för länge står ganska klart om man tittar på de senaste hundra årens kulturarv. Konsten är inte där för någon annans skull än sin egen.

Men vad är poängen med att fem ickeprogramledare ? Ingen av dem är där för att ha mer ansvar än någon annan. Ingen av dem ingår i redaktionen. De är endast där för att föra ett samtal. Det gör mig förvirrad.

Ekot rapporterar om att desperata elkunder i Jämtland börjat röja upp på egen hand. Något som är direkt livsfarligt. Säger Sven - Erik Trulsson. Jaha du Sven-Erik. Att folk är beredda att offra sina liv för att få el igen visar ju just på er egen handlingsförlamning. Att du säger att ni gör allt ni kan är i sammanhanget är ganska skrattretande eftersom att kunderna tagit saken i egna händer ganska tydligt illustrera att ni inte alls gör tillräckligt för om ni verkligen gjorde det så skulle inte folk springa runt och röja upp i skogen på egen hand.

Sen undrar jag. Oavsett hur mycket det än snöar så finns det gränser för hur mycket snö som kan falla på hur kort tid. Alltså borde en observant människa kunna titta ut genom fönstret och konstatera att det snöar och sen dra sina egna slutsatser. Och inte efter att det snöat en meter säga att läget är lite risigt och att man gör allt man kan. Eller är ni optimister som tror att det kanske bara är ett lite smågulligt snötäcke som kommer rama in Jämtland i ett vackert snölandskap ? Tänk om.

Missa inte Fattarus video gjord av ingen mindre än Martin Kellerman på DN:s hemsida.

Så. Jag och en kompis ska starta en blogg som handlar om något så universiellt som PMS. Bättre än så här kan PMS knappast bli. Men. Vi behöver all hjälp vi kan få. Bloggen är tänkt att ha en rad olika kategorier som är av rätt olika art. Men i grunden är bloggen tänkt att bygga på personliga erfarenheter av PMS. Och det är därför jag skriver här. Har ni en sådan historia är ni mer än välkommna att mejla till pmsbloggen@hotmail.com så kanske vi publicerar er historia. Den kan handla om precis vad som helst så länge det finns en koppling till PMS. Och det behöver inte nödvändigtvis vara ni själva som lidit av besvären, kanske har någon fått ett mental outbreak i snabbköpet eller på bussen. Eran mamman kanske har börjat böla av för er helt outgrundlig anledning. Så länge ni tror att anledningen till deras beteende har något med månatliga hormonrubbningar att göra så vill vi höra.

Veckans roligaste

DN meddelar i ett telegram att basisten i New Order, Paul Hook, som bäst skriver en bok om tiden då The Hacienda var som mest happening. Det i sig kanske inte är så anmärkningsvärt men telegrammet avslutas med att Hook uppger att boken kommer ges ut "när den är färdig". Go figure.

Okej. Så har då svenskt låttextförfattande och nödrim av allra värsta slag nått ett nytt alltime low. Med den gräsliga Sjumilakliv, den mest spelade svenska låte just nu. Varje gång jag av misstag hör så bara ett fragment av den här avskyvärda låten så ryser jag av obehag. Och bara för att göra pinan lättare att bära så tänker jag här delge delar av låten för er så att ni också kan få en skräckupplevelse utöver det vanliga. Det är såna här texter som får mig att vilja bli textförfattare. Faktum är att jag på högstadiet skrev dikter så mycket bättre och djupare än det här. Kanske ta och gräva fram dom.


Jag vill kasta loss, och lära mig slåss
Raka av mitt hår, och bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt
lita på sanningen och kväva all gråt

Börja sluta tro,
och låta vansinnet gro
Jag vill sparka bakut och göra nåt sjukt
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen i sjumilakliv.

Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
låt oss ta farväl
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff för alla stunder vi haft.

Jag vill byta land och vara han som försvann,
börja om på nytt och få såret mitt sytt
När jag vänder och springer långt härifrån
se mig som saknad, en förlorad son.

Jag fasar över morgondagens Idol. Inte för att jag tänker sitta hemma och se det. Jag låter plågan bl kort och tittar på webben istället. I synnerhet denna vecka då deltagarna ska ta sig an var sin svensk låt. För den stjärnögde Erik ska ännu en gång slakta Håkans Känn ingen sorg...och det är så sorgligt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ingen jävla salva i världen hjälper mot denna skämsklåda. Att sedan Snäckan ska sjunga DiLeva och Danny Tommy Nilsson sätter lksom spiken i kistan. Och det verkar inte gå att komma ifrån Patrik Isaksson heller.

Jag svär på att Patrik Isaksson om trettio år kommer vara för min generation av svenssonoffer vad Tomas Ledin och Per Gessle är för somliga idag. Och det är tamefan sorgligt.

Och eftersom låtvalen är så sjukt dåliga tror jag att de få som gjort ett bättr och mer originellt låtval har mycket mer att vinna. Som Cissi. Hennes Efter Stormen är det enda jag ser fram emot.

Trött på Top Model

Jag tror jag tröttnade på Tyra Banks och hennes överlägsna sätt i Americas Next Top Model för kanske två säsonger sen. Att jag ändå fortsatt att titta på det beror till största del på att glamfaktorn i den amerikanska upplagan är fasligt mycket högre än i den svenska. Även om man börjar få slut på idéer även i USA och slår knut på sig själva för att komma på det mest originella utgångsläget för en plåtning när man nu gjort i stort sett allt utom en plåtning ute i rymden.

Nu har jag inte bara tröttnat på Tyra utan på serien i största allmänhet. Tjejerna saknar den originalitet som jag upplevde att de i de första säsongerna hade, men det kan ju ha att göra med att det var så nytt. Men ändå, jag minns med minsta ansträning fler deltagare från de inledande säsongerna än från de senaste. Sen kan jag inte låta bli att förundras över vilken respekt deltagarna visar för Tyra och samtidigt ifrågasätta varför. Okej att tjejen är en grym förebild men vissa visar tendenser att vara helt hjärntvättade av Tyras storhet, som om jag ska vara ärlig, helt verkar ha undgått mig.

Men just den framgång ANTM varit har banat väg för andra liknande serier. Inte bara har det inneburit att man kan se så väl den nordiska upplagan eller den brittiska. Kanal 5 har precis börjat visa Janice Dickinsons egen serie som för den som inte kan tröttna på Janice röst här kan se sig mätt på henne och hennes ombytliga nycker. Klart sevärt om man är på rätt humör. Men om man är desto mer intresserad av modellbranschen så tycker jag hellre att man ska se 8th & Ocean på MTV 18.30 på lördagar. 8th & Ocean följer livet för ett tiotal modeller som efter bästa förmåga försöker försörja sig samtidigt som de delar bostad i ett lägenhetskomplex. Så klart som upplagt för intriger och konflikter av alla de slag. Tjejerna är sexiga och killarna vältränade. Efter bara två avsnitt har jag helt programmerat in dag och tid för när det visas och tänker inte missa ett enda avsnitt.

p.s trodde mitt liv var över nu när människornas stad är slut och repriseringen av the boondocks är över men snart börjar Helt Hysteriskt om. Onsdagar 23.00 Svt 2 med start nästa vecka.

Här är en lite mer rightontarget version av vad som gör Poliser så dåligt.

Jan Guillou i Nöjesguiden

Nöjesguiden har intervjuat Jan Guillou. Utan att förstöra nöjet för er låter jag er läsa den på egen hand. Men några citat måste jag få lyfta ur de är så klockrena i sin brist på självdistans och självironi.

Vaknar du rosenrasande varje dag eller är det ett tillstånd du jobbar upp under frukosten?
- Nej (skratt). Jag blir inte arg förrän under arbetstid. Senare på eftermiddagen. Det är bara att läsa några borgerliga ledare så är saken klar.

När du ser så där pompöst proppmätt ut, vad har du då ätit?
- Ja, om jag ser proppmätt ut har jag nog ätit lax. Exempelvis.
- Men man kan inte tänka på sådant, för om du syftar på tv så är det så att om man tänker på hur man ser ut slår man ut halva sin hjärnkapacitet. Det är det som är felet med alla massmedieträningsverksamheter. Folk kommer in som halvidioter i direktsändning. Detta vet jag mycket om, följaktligen tänker jag aldrig på min framtoning.

Jan Myrdal hymlar inte om att han surfar lite porr på fritiden. Gör du?
- Nej. Jag tittar inte på porr. På fritiden.

Finns det någon svensk någonsin, förutom du, som gjort någonting bra?
- Ehh (paus). Ja, om man tänker efter måste jag nog säga att Karl XI var bra. Han räddade Sverige.

Kåta Gun sätter trenden

I fredags kändes det som om jag praktiskt taget gick in i en vägg av leopardmönstrat. Inte för att jag rörde mig i en klunga av människor som följer alla modenycker i Elle till punkt och pricka, snarare tvärtom. Jag bevistade ett arrrangemang där det fanns ett stort urval av människor i väldigt skilda åldrar och därför var det så förvånande att se detta leopardmönster var jag än vände ögonen.

Och igår var jag på Tensta konsthall och såg Samir Alj Fälts utställning Ultravåldsdesign. Suprise suprise. Hela utställningshallen är inredd i leoparmönstrat. Ännu roligare var det när besökare kom in och hade lepoardmönstrat på sig. Jag sa lite diskret till mitt sällskap att de skulle smälta in väldigt bra i miljön. Hahaha. Så torr jäkla humor har jag.

Sen klev jag av tunnelbanan i västra skogen och framför mig i rulltrappan åker en femtiopluskvinna med en leopardmönstrad trenchcoat. Försöker någon säga mig något ?


Men när jag igår kväll återigen bänkade mig framför Kvarteret Skatan och såg Kåta Gun sitta och fika med sin hund i en gigantisk leopardmönstrad väska så förstod jag vem trendsättern i det här fallet varit. Eller. Snarare är det så att Gun för all tid och evighet kommer ha leopardmönstrat medan resten kommer bära det i ett par månader framåt och sedan låta plaggen försvinna i glömskan längst in i garderoben. Men just den typ av konsekvens för en stil och att så krampaktigt hålla fast vid den oavsett hur inne eller ute den är i alla andras ögon beundrar jag. Det är så mycket mer uppfriskande att se än allt annat tråk som finns där ute. Och just med vilken självklarhet sådana som Gun hux flux är helt rätt är nästan skrattretande. Det bästa hån som finns mot att trender egentligen i själva verket är så sjukt fåniga och återigen bara bevisar hur lealösa vi människor är som låter andra bestämma hur vi får och inte får se ut.

Folktoppen valde Babben till Sveriges roligaste kvinna. Hur är det möjligt ? Här går dom omkring och pratar om ungt tilltal och undrar varför de yngre tittarna flyr kanalen. Är det så jäkla konstigt ? På listan så är det fyra kvinnor jag tycker är roliga men också riktigt roliga. Annika Lantz, Susanne Reuter, Sissela Kyle och Christine Meltzer. Men var fasen är Anna Blomberg och Rachel Molin ? Det är nästan skamligt att kanalen glömmer två av sina mest två mest tongivande komedienner. Rachel är i alla fall nominerad men hur Anna Blomberg kan ha undgått att ha blivit det är helt bortom mitt förstånd. Så i min värld är Blomberg nummer ett. Det har jag påpekat minst en gång tidigare men om jag så blir den enda som lobbar för henne så får det väl bli så.Missa nu inte Kåta Guns kontaktannonser på Svt:s webb.

Det kanske var något förhastat av mig att prisa Förkväll eter att bara ha sett några program. Speciellt när jag efter två veckor tycker det är ganska nischat mot målgruppen. Vilket väl vore okej om man såg programmet någon enstaka gång men dagligen blir det tröttsamt att bli påmind att man bara är attraktiv för annonsörer om man är intresserad av hälsa, relationer, horoskop, barnuppfostran och mode. Allt som kvinnor mellan 25 - 40 kan vara intresserade av. Är vi verkligen så förutsägbara ? Jag hoppas verkligen inte det.

”Poliser” i Svt på tisdagar kl. 20.00 är rent ut sagt en katastrof. Eftersom det för min del krockar med en kvällskurs och Gilmore Girls så har det aldrig stått på schemat men jag tyckte väl att det, när jag såg att det gick i repris, kanske var värd en chans. En andra chans får den dock inte.

Det är svårt att veta var man ska börja när en serie så totalt brister på alla punkter. Men om man ska säga något positivt så skulle väl det vara att somliga av skådespelarna gör sitt yttersta för att nå fram, dock med varierande resultat. Dialogen blir fasligt trist och långt ifrån naturlig.

Vidare är karaktärerna väldigt platta och endimensionella. Vi har polisen som nyss varit mammaledig som lakterar på lunchen, den ambitiösa muslimen som är ny på stationen, den missbrukande tonårsdottern, den bekymrade polispappan 1, den mobbade dottern, den bekymrade polispappan 2, och den nyktra alkisen till chef som fått i uppdrag att göra stationen ren på kårandan som för länge rått. Med dessa karaktärer är det kanske inte så konstigt att det inte dröjer speciellt länge innan serien blir ett missmash av klichéer som man som tittare blivit minst sagt van vid.

Stundtals kan jag förstå vad manusförfattarna vill med sitt verk. Men dom når långt ifrån ända fram. Att serien berättartekniskt bitvis påminner om "Tusenbröder" som var något av de bästa Svt visat de senaste åren får mig att hoppas på att den kanske blir bättre allt eftersom. Men istället så har den bekymrade pappan ihjäl sin dotters mobbare, den ambitiösa muslimen vädrar tankar om främlingskap med sin imam och chefen fantiserar om en av sina förtrogna.

När en av poliserna som bäst sparkar ihjäl sin dotters mobbare bad jag för mig själv att han kanske bara hallucinerade det hela. Sen undrar också exakt hur hårt han måste ha slagit om killen dog av några knytnävslag i ansiktet och en enstaka spark i magen. Men vad vet jag ?

Bra är det då inte och jag berömmer mig själv för att inte på något sätt satt min tilltro till den här serien som höstens räddning utan ser istället fram emot när Svt börjar visa nästa säsong av The Wire.

Det finns bra tidningar och så finns det dåliga tidningar. Och så finns Chili. Chili är värre en den dåligaste av tidningar. Jag vågar till och med tillstå att en tidning med så tvivelaktigt innehåll som FHM eller Moore är bättre än Chili till så väl form som innehåll.

När jag fortfarande gick gymnasiet hade Chili kvar lite självaktning och originalitet. Nu är allt som bortblåst. Istället får man en blaska som försöker vara alla till lags förpackat på det otäckaste vis.

Tidningen ger ett minst sagt förvirrat intryck. Jag kan inte undgå känslan av att redaktionen alltför väl läst in sig på hur MTV-generationen tillvaratar information. Och på andra sidan tryckpressen kommer det ut något som ger mig huvudvärk.

Virrvarret vore väl okej om det vore snyggt men typsnitt och färgval får Okej! Att framstå som nyanserad. Det är skrikigt, hattigt och motbjudande.

Ska det vara så jäkla svårt att erbjuda ungdomar en vettig tidning som handlar om annat än yta? Tacka vet jag Glöd. Kanske var den överbeskyddande i överkant men där fick man i alla fall träffa vanliga människor.

I det senaste Argument debatterades barn och hur jobbiga dom är för resten av omgivningen. I synnerhet då på caféer, restauranger, teaterföreställningar. Och som jag väntat på det här programmet. Problemet var bara att debatten fokuserade på barnen och inte föräldrarna som är själva problemet. För själv har jag precis samma problem med barn som hon som väckt debatten. Liva Sandra som fick sitta i den röda stolen efterfrågade platser som var fredade zoner där man kunde få slippa barnskrik och dylikt. Det tolkade så klart resten som apartheid. Men hur svårt kan det vara att fatta att somliga inte gillar barn? Vad är det för allenarådande regel som säger att alla gillar barn? Varför är det tabu och säga att man inte gör det? Barn jag känner och har en relation till är ju underbara av nöd men alla andras ungar vill jag helst slippa så gott det bara går. Men föräldrar i den här världen visar ingen som helst hänsyn. Bara för att dom klämt ur sig en unge som ska försörja resten av befolkningen i framtiden så tror dom att dom kan dra fram med sina pansarvagnar och låta deras ungar skrika resten av omgivningen döva. Nästintill alltid så är det lika stora problem att parkera den där pansarvagnen. Den är i vägen var den är står. Ungarna skitar ner, dom sitter och stirrar på en, pekar och är bara överljudliga i största allmänhet. Jag kan fatta att man vill fika med sina väninnor men varför tar man med sig barnen? Det blir så fruktansvärt mycket mer jobb och hur kul tycker ungen det är ? Spelar det någon roll om dom får sin plommonpuré hemma vid köksbordet eller på ett café ? Fram för fler barnfria zoner.

La la Lordi del två

Tiden för att anmäla bidrag till nästa års melodifestival gick ut tidigare i veckan och i City säger Christer Björkman att Lordis vinst haft viss effekt sett till de bidrag som kommit in.

Själv tror jag att om Sverige ska ha skuggan av en chans att vinna ESC som förvandlats till en freakfest där vinnaren är långt ifrån lättippad, måste man skicka det som lättast kan chocka men samtidigt förföra den övriga publiken. Ett bidrag som inte heller för mycket påminner om föregående vinnare. Jag röstar för After Dark eller The Ark allt enligt läran om tes- antites- syntes. Kolla bara på tidigare vinnare : Wild Dances med vad hon nu heter, Elenas grekpop, Lordis Hallelujah anthem ! Kom ihåg var ni läste det först !

Det är tydligen bara när tjejerna ska utmana varandra som stylisterna får fnatt och leker maskerad för killarna ser ju precis ut som vanligt. Varför då?

Indie-idol

Det framgår med allra största tylighet att hjärnorna bakom Idol vill hitta något nytt med mer udd än tidigare. Och so far verkar publiken helt med på noterna. Vilket ifos inte är så konstigt med tanke på att andelen alternativa personer ökat drastiskt en här säsongen.

Första säsongen var det Cornelia Dahlgren som skulle vara något slags indiealibi, förra året var Elina kryddan. Men i år har juryn redan fixat in ett större urval annorlunda människor som dessutom publiken haft vett nog att rösta vidare till final. Mest för att dom tokknäckt allt motstånd.

Men när jag såg programmet igår tyckte jag mest synd om dom stackars deltagarna för stylisten och frissan måste ha gåt på en gemensam snedtripp av det allra värsta slag. Hur kan man annars förklara att Felicia inte gick att känna igen, Natalie över en natt förvandlats till en 35-årig småbarnsmamma med hela Chers perukförråd på huvet, eller att Sara var slående lik ett penntroll? Cissi var den enda som såg någorlunda hemma ut i sina kläder och var följdaktligen en av dem som gjorde bäst ifrån sig för att hon kände sig bekväm. Det gör mig lite ledsen att se den här totala omstylningen för anledningen till att jag gillat en sån som Felicia är just hennes down to earth attitude. Nu fick man istället en Agnes två och allt det där som skulle ge uttryck för hennes personlighet, som bara rösten gjort genom uttagningsserien var försvunnit och hon blev blek, tråkig, förutsägbar osv.

En annan sak som slog mig då jag såg måndagens program var att Mogge verkade forska i hur djupt ner i Cosimas urringning han kunde kolla utan någon skulle märka. Mogge, jag såg dig allt!

Jag tycker Tv4:s Förkväll är riktigt bra. Lite fladdrig och virrigt med fyra programledare men ändå grymt. Förkväll är för tjuvsovare som mig vad godmorgontv är för morgonpigga. Nyheter, dagsaktuella gäster, nöje och mat. Klockrent. Att sen Gynning är ett sådant yrväder som aldrig verkar veta var hon ska fästa blicken och inte direkt gör sig som intervjuare är väl något jag får lära mig leva med ( om programmet får fortsatt förtroende vill säga, tittarsiffrorna har inte motsvarat förväntningarna). Carina Berg är rolig, Nyhetsvkinnan saklig och Kayo ska vad jag kan se tillföra något slags lugn. Funkar för mig. En liten risk med så många programledare är dock att de endera pratar i mun på varandra eller att ingen ställer frågan just man själv vill ha svar på. Just det här blev tydligt när Ville Niskanen gästade programmet igår. Carina hade sin idolpryl på g, för henne är Ville vad Westlife är för Hamster Girls. Gynning gav förslag på hur Ville ska hålla sig kvar i rampljuset. Och i allt det här glömdes det viktigaste bort. Att killen ska släppa en singel blev en parantes och när Kayo frågade vilken typ av musik så fick man inget riktigt svar. Det fanns så mycket mer jag hade velat veta. Och så tycker jag synd om honom där han stod och såg kortväxt ut. För av någon outgrundlig anledning hade man förlagt intervjun till ett bord som gick honom till bröstet. Tjejerna hade högklackade och det såg ut som han stod vid lärarens kateder på första skoldagen. Stackars!

Men asså hallå!

Zlatan nobbar landslaget för att han känner att straffet han fick efter sitt besök på Park Lane var för hårt. Eller ? Kan det vara så att Zlatan använder händelsen som en förevändning för att kunna stanna vid Helena Segers sida då hon snart ska föda parets första barn ? Visst. Med allt som Zlatan sagt och gjort tidigare så är det så lätt att tro att han skulle kunna avstå från spel i landslaget bara för att han tyckte att straffet för incidenten i Göteborg blev orimligt högt. Själv tror jag att Zlatan att avstäning kom väldigt lämpligt och gjorde det enkelt för honom att nobba landslaget på grund av den när han i själva verket vill finnas där för sin kvinna. Redan för några veckor sedan så var det klart att så väl Zlatan som Tobias Linderoth riskerade(?) missa kvalet mot Spanien och Island för att bägge uttryck önskemål att istället umgås med sina familjer då de skulle bli pappor. Så även om Zlatan inte blivit avstängd och velat spela hade han kanske ändå tackat nej. Men om det skulle vara så kommer vi förmodligen aldrig få veta.

Tuppjuck

Jag blir så jävla less på all jävla könsnormativ jävla kukreklam som man ser på tv. Och då i synnerhet fanskapet som Youth Culture by JC som går på tv just nu. Redan första gången jag såg den och krasst kunde konstatera att tjejerna i reklamen endera hängde med dom koola killarna som spelade i rockband eller hade ett synthband bara SÅÅÅÅÅ inspirerat av Cat 5 blev jag mer än nådigt irriterad och irritationen har sedan dess stigit för varje gång reklamfilmen visas. Och nu så har dom klippt till en ny snutt och på min önskelista låg ett hårdrocksband, gothgrupp eller vad fan som helst frontat av en tjej UTOM just en tjej som sitter och plinkar på en akustisk gitarr a la Raymond och Maria. Vem är ansvarig för det här?

Förlåt att jag använt fula ord men man har rätt att bli lite arg ibland.

Kvarteret Skatan

Kvarteret Skatan är helt underbart! Andra avsnittet fick mig att kikna av skratt, speciellt föräldrautbildningen där två blivande föräldrar råkar tända eld på provdockan var fenomenal.

Den klarast lysande stjärnan är ändå Anna Blomberg. Hon är så exakt i sitt tonfall och minspel att om jag någonsin inbillar mig att jag kan agera eller vara rolig ska jag bara ta en titt på vad som helst som hon gjort. I andra avsnittet av Skatan spelar hon i en sketch en sminkförsäljare som är mer mitt i prick än någon sminkförsäljare jag stött på. För mörk underlagscreme, lustig svinrygg och med den där lena lismande försäljarrösten gör Anna Blomberg sketchen!


Se Kvarteret Skatan här.

Jag sågar Sr Atlas

Sr har precis lanserat Sr Atlas ännu en webbkanal som ska spela wärldsmusik. Jag gav det en halvtimme och bytte över till P3 Street. Problemet är att den är för spretig. Att vilja lyssna på Sr Atlas innebär ett evigt hoppande från Bollywoodballader med fågelkvitter till Ricky Martins spanska repertoar. Man förutsätter alltså att om lyssnarna gillar Bollywoodballader med fågelkvitter så kan man stå ut med Ricky Martin. Men riktigt så enkelt är det väl inte ?

Är man så perifer att man själv måste leta upp musiken man gillar är man nog följdaktligen tillräckligt insatt för att gilla inte bara sånt som kan tilltala mainstreampubliken. Och trots att det kanske låter fördomsfullt så tror jag att Sr Atlas kanske har en förkärlek för lite mer komersiellt gångbar wärldsmusik än svårtillgängligare saker.

Bill har tre fruar, är det okej?

Big Love handlar om en man som tappert försöker tillfredställa sina tre fruar, finnas där för sina sju barn, och jobbar arslet av sig för att det egna företaget inte ska gå i konkurs. Samtidigt måste han och hans familj hela tiden göra sitt yttersta för att dölja det faktum att det inte är som alla andra. För hur långt vi än må ha kommit så är tre fruar tydligen exeptionellt kontroversiellt.

Jag ser Big Love och känner med alla någon gång även om jag har lärt mig att innerligt hata Nick och hennes patariark och profet till pappa Roman. Och för femhudnrade gången så ja, Big Love och Sopranos har fått oss att älska grupper vi aldrig tidigare hade annat än fördomar om.

En annan polygamist som filk verkar ha tröttnat på att förfasa sig över är Hugh Hefner. Han har också fått en serie men den bekräftar så gott som alla fördomar man kan tänkas ha om honom och hans tre flickvänner. Hugh har dessutom varit än värre, som mest har han haft sex flickvänner som alla bodde under samma tak.

I en debatt på Kulturhuset idag diskuterade representanter för de flesta partier, endast kristdemokraterna och miljöpartiet saknades, huruvida det är okej att ha tre fruar och hur det utmanar våra föreställningar.

Jag gick dit med stor nyfikenhet och visste inte vad jag skulle vänta mig. Så här i efterhand kan jag tycka att somliga i panelen kanske var något konservativa i sin uppfattning om relationer. Bara för att monogami tycks ha fungerat i tusentals år behöver det inte vara lösningen. Och har det verkligen fungerat ? Har inte folk som lever i så kallade tvåsamma relationer bedragit varandra i århundraden? I grund och botten handlar det här om psykologi, om tillit, respekt och hänsynfullhet. Själv beundrar jag folk som skulle kunna leva i ett polyamoröst förhållande och jag önskar själv att jag kunde göra det. Men där jag befinner mig nu i livet tror jag inte jag är mogen.

Under debatten så kom det gång på gång upp ett resonemang om att Big Love egentligen inte presenterar något nytt. Det är fortfararande tre kvinnor som tar hand om barn och hem medan en man ska försörja dem och barnen och försummar såväl barn som sina makar. Saknanden av just den tillit och respekt som jag tror är absolut nödvändig för att få ett polygamt förhållande att funka saknas och gör att hela situationen är ohållbar.

Debatten var intressant man hade kunnat ha mer udd. Det var också trist att man valt en lokal där man som åhörare fick ge sig till tåls med skrikande barn (FYRA STYCKEN) vars föräldrar tydligen helt saknade respekt för andra och satte sina egna behov före att visa andra hänsyn. Sen var det i alla fall inte tydligt om det skulle bli en politisk debatt eller inte. Detta fick till konsekvens att en kvinna ur publiken efterfrågade mer ingående svar på hur de olika partierna ville hjälpa henne som polyamorös medan panelmedlemmarna i sin tur blivit ombedda att inte prata så mycket partipolitik utan mer var där som privatpersoner.

Sen var det lite roligt att när moderatorn Ewa Ruz tog upp seriemonogami som ett fenomen i vår värld, där man gifter sig med en person och skiljer sig och sedan hittar en ny tittade bara några sekunder för länge på Linda Rosing. Vi var några stycken som tyckte det var lite roande men samtidigt sorgligt då Linda inte verkade göra samma koppling som vi.

Raballder

Precis som jag trodde är Raballder exakt den typ av feelgooddokumentär som jag älskar. Innerligt porträtterar den det kämpande handbollslaget Raballder och livet för dess spelare. Att samtliga spelare är homosexuella är den förenande länken. Några av dem har blivit trötta på homofobin inom lagidrotter av alla slag medan andra spelar mer som en social grej. Jag gillar sånt här bara för att jag tror att man genom dokumentärer som den här för människor närmare varandra och respekten mellan människor ökar. Förhoppningsvis gör Raballder det även om det inte borde vara nödvändigt.

Se Raballder här.

Weeds (SPOILERVARNING)

Till att börja med. Bilden visar i vilket skick jag fick promodvd:n. Alltså i en liten påse fylld av "gräs". Roligt sätt som definitivt gör att dvd:n inte försvinner i mängden.

Weeds börjar på tv3 på tisdag. Som en skänk från ovan för ensamma tisdagkvällar. Och jag har redan sett de första två avsnitten.

Weeds handlar om Nancy Botwin ( Mary-Louise Parker) som efter att ha blivit änka nu måste se sig om efter sätt att försörja sig och sina två söner på. Och ska någon som fram tills nu inte verkar ha gjort annat än varit hemmafru göra ? Vad kan hon göra ? Hennes levnadsvanor hinner inte med att hon sätter sig i skolbänken för att bli mäklare eller något annat välbetalt yrke som med fördel kan manövreras från förorten. (tänk america beuty, o.c)
Hon väljer, alla moraliska betänkligheter till trots, att börja langa knark i förorten. VIlket så klart är som upplagt för intriger av alla de slag. Tror man. Men väldigt lite av serien handlar om själva knarkhandlandet utan allt det där andra. Sorgen efter maken, orka med skvallerkärringarna i Hem och Skola, den mobbade yngsta sonens vedermödor, den äldsta sonens sprittande hormoner ( han har btw den snyggaste tjejen i tv sedan Shannon Doherty gjorde debut i Bevvan och hon blir så klart utskriven ur manus i andra avsnittet. But Why? Att hans hormoner spritter är dock inte så konstigt när man ser henne, hon är sorglig i sin skönhet).

Men i de fall det handlar om knarket så måste hon blidka sin hårdkokta madam till leverantör att få pantsätta bilen, se till att villaområdets andra langare inte snor hennes klienter och försöka hitta ett sätta komma undan med langningen på genom att starta eget i form av en bulvan.

Portioneringen hemma hos leverantören liknar mer ett kafferep och kontrasten mot Hem och Skola mötet som inleder det första avsnittet får en att förstå att Nancy lever en vardag som mest är att likna vid dubbelmoralens högborg. Man skulle kunna kalla henne hycklare men har man inget annat att göra och samtidigt vill behålla sin drömtillvaro i villaförorten så står det mellan att sälja sin kropp eller knark. Vad skulle du välja ?

Skådespelet är bra. Visst faller serien i fällan att vara förutsägbar. Väninnan som mobbar sina barn och kör rattfull hem efter att ha skällt ut sin makes älskarinna är väl det tydligaste exemplet. Yngsta grabben har svårt att hantera sin pappas död och titar lite för mycket på Bearhunt, även det en vid det här laget välanvänd klyscha. Men samtidigt överraskar serien och är inte lika ansträngt komisk som Desperate Housewifes där man oftast bara rör på mungiporna så fort Susan Mayer ramlar ner i ännu en blomrabatt i jakt på Mike Delfino.

Weeds bevisar slutgiltigt en gång för alla att inga kor längre är heliga. Det enda som saknas nu är just serien om en hallick eller bordellmamma och dennes stall av horor och hur man jonglerar det med att vara en ansvarstagande förälder och bra förebild för sina barn när man samtidigt försörjer sig på att sälja mänskligt kött.

Modebloggarna

Vad ska man säga? Det finns bra och det finns dåliga. Jag försöker undvika de dåliga så gott som är möjligt. Mest förundras jag över deras enorma popularitet. Hur kan en modeblogg som är tråkg, repetetiv och ooriginell ha över 10.000 läsare per vecka när jag inte ens har 300 ? För det är dagens bistra sanning. antalet tråkiga repetetiva ooriginella modebloggar av småbrudar som är alldeles för bortskämda går tolv på dussinet. Och alla har läsare på över tusentalet medan en del bloggar som håller långt mycket högre klass inte ens har en procent av det läsarantalet.

Jag skulle inte ha något problem med dessa bloggar om det vore för att det gav uttryck för vad mode är för mig; ett sätt att genom kläder uttrycka sin personlighet. Men istället så är nätet fyllt av bloggörer som tror att just deras tips om att lila är höstens accentfärg kommer göra någon skillnad i mitt liv. Dom klipper och klistrar ut sina outfits bara för att efter en runda på stan upptäcka att alla andra i staden de bor i klär sig i en likadan mundering från H&M, Veromoda, Gina Tricot och JC. Ni är som en armé av inbillningssjuka som bara själva gått på lögnen om att ni på något sätt är unika. Ni är mer förutsägbara än solens upp och nedgång.

Sen finns det modebloggar som bara är där och som gör det oundvikliga och faktiskt sållar. Man guidas genom stilar och personligheter och insikten om att mode inte ska gå att förutse kunde inte vara tydligare. Men blir inspirerad, glad och upprymd över med vilken nonchalans vissa struntar i vad som är inne och envist bär vad som är hopplöst ute. Tack!

Veckans ord

Intervjubonanza: Är det slump att så väl Gringo Grande och Rocky har ordet på sina omslag ? Eller har någon redigerare fått tillgång till motsatt tidnings internät? Vem vet, vem vet.

Djävulen bär Prada

Jag ägnade den gågna helgen åt att till största del sträckläsa Lauren Weisbergers självupplevda vittnesmål av hur ett års slavande åt en av världens chefer kan te sig. Även om hon själv gjort sitt yttersta för at slippa behöva säga att djävulen inte är någon mindre än Anna Wintour så har alla andra runt henne redan räknat ut allt.

I sina värsta stunder påminner bokens despot, Miranda Pristley, om cheferna vi älskar att hata och drömmer om att döda. Aldrig är hon nöjd, helt saknar hon tålamod och anser sig förstås vara helt självtillräcklig och oumbärlig.

Jag frågar mig gång på gång varför omgivningen låter henne hållas och frågar mig själv varför jag i liknande situationer låtit mina chefer hållas. Därför att dom är lismande och samtidigt galet skräckinjagande. Insmickrande någonstans där mellan alla skurar av förolämpningar som man får höra följa på långa utläggningar om exakt hur inkompetent man är.

Även om Mirandas sadism är underhållande och nog så varierande i utformning så dröjer det inte länge innan boken sakta börjar gå på tomgång. Exakt hur rädd bokens huvudperson Andy än är i inledningen för att sedan förvandlas till cynisk och helt likgiltighet så går det på repeat bara efter mindre än hälften. Att man ändå läser ut den beror mest på att man är nyfiken på hur det ska sluta. Men inte ens där bjuds man på någon större överraskning. Bra är dock att för någon som läser i ungefär samma takt som jag borde boken inte ta med mer än någon vecka. Så at man snabbt kan gå vidare till nästa bok i högen av aldrig sinande chiclitt.

Plocka upp senaste numret av Rodeo den som kan. En helt underbar intervju med Fattaru, gjord av ingen mindre än Bodil Malmsten. Ironi har aldrig varit roligare.

En paus med Pause.

Alla som kan bara måste lägga vantarna på senaste numret av Pause. Okej att den är sjukt ojämn men bergen är höga och jätteroliga. Karin Ströms krönika var right on target vad gäller oss singlar som nöjer oss med någon som inte är vår drömpartner, bara för att vi börjar känna osss stressade av oss själva och kraven vi känner från vår omgivning. Sen har redaktionen satt ihop en karta som förklarar vad kända svenskar tänker på. Svennis hjärna är gjorde av bröst och han tänker bara på cash, fotboll och Nancy. Sånt tycker i alla fall jag är roligt. Synd bara att layouten på det avsnittet i tidningen är ungefär det gräsligaste jag sett sedan Vice släppte The Worst Issue ever. Sist men inte minst får man inte missa sammanställningen av nätraggande. Genom att hitta på fyra olika personligheter och lägga ut dem på Sveriges populäraste matchmakingsiter så har man på ett ypperligt sätt gett uttryck för vilket helvete och vilken desperation hela den svenska singelpopulationen lever i.

Oh la la!

Jag hade ju helt missat att Svt skulle börja visa Sleeper Cell men när jag ögnade igenom DN:s kulturbilaga hade dom en kortare artikel om det och som dom fick det att låta skulle det vara brottsligt att missa. Och det var nästan så bra. Det var välgjort, snyggt, trovärdigt, spännande. Det här är min nya drug of choice. Så väl Darwyn och Christian är så snygga att man bara vill äta dom på ett spett! Och Christians franska brytning, oh la la!

För övrigt visar sig måndagar bli en sådan där tragisk tv-dag, precis som den varit nu i över ett år eller så. Det är som om det är förutbestämt att någon dag i veckan tänker kanalerna proppa på med sina bästa program och dom väljer måndagen bara för att det är första dagen i veckan och dom vill få bra ratings. Men vi tittare då? Hur har ni tänkt att jag ska kunna fördela tiden mellan CSI, Prison Break, My name is Earl, Hundra Höjdare och Sleeper Cell utan att bli galen på kuppen ? Helt fucking jävla omöjligt det är vad det är. Och Prison Break kommer i fortsättningen dessutom gå i repris på ondsdag eller torsdag natt, inte på söndag som förra veckan, det var tydligen bara en trevlig engångsföreteelse.

Sopranos var som väntat också helt oväntat grymt! Motsvarade så klart alla förväntningar men lyckades framförallt överraska. Det är alltid lika svårt att börja den sista säsongen utan att falla i fällan att göra vad alla förväntar sig i sista avsnittet. Typ ta död på någon. Nu tog dom ju likväl död på någon och jag trodde verkligen att serien i stort skulle sluta med att Tony blev knäppt och så skjuter Junior honom i första avsnittet istället? Upp och ner vända världen!

Jag var ju på Tv 3:s upptakt i torsdags och fick veta att Weeds har premiär i slutet av september. Och Entourage har premiär på Svt i början på oktober. Jag kommer följdaktligen inte ha någon som helst anledning att gå utanför mitt hus på hela hösten. House MD kommer på Tv 4 i höst, skulle gissa på slutet av september.

Jag har försökt utröna något slags mönster i vilken slags produktioner de olika kanalerna tenderar att köpa in men har ännu inte kommit till någon slutgiltig analys. Bara den att Svt inte helt överraskande kanske väljer dom lite mer svåra grejerna som Six feet under, The Wire och kanal 5 dom så mycket mer lättsmälta som Desperate Housewifes, Greys Anatomy,Rome. Det tråkiga med kanal 5 och att dom väljer just DH och GA är att det faktum att bägge produceras av samma bolag blir väldigt mycket mer uppenbart då man ser dem sida vid sida. Samma upplägg med berättarrösthelvetet i alla fall och det är så fruktansvärt ooriginellt.

Okej att tidningen heter Mama men blir inte underrubriken " Malin Berghagen om krisen med pappa Tommy " väldigt konstig när alla vet att Malins pappa heter Lasse Berghagen?

Tv-måsten v. 35

Måndag: CSI Kanal 5 21.00 My name is Earl Tv 3 22.00

Tisdag: Idol Tv 4 20.00/Gilmore Girls Kanal 5 20.00 Joey Kanal 5 21.55 Christine Kanal 5 22.30

Onsdag: Idol Tv 4 20.00 Raballder Svt 2 20.30 Las Vegas Kanal 5 21.00 Mr Romance Kanal 5 22.00 Människornas stad Svt 2 23.00

Torsdag:Idol Tv 4 20.00 CSI Miami 2 Kanal 5 21. 00 Kärlek Svt 2 21.30 Love my way Tv 4 22.30

Fredag:Rome Kanal 5 21.00 Deadwood Tv 4 23.20

Lördag: The Boondocks Tv 6 19.00 Kvarteret skatan Svt 1 21.00(MISSA INTE!)

Söndag: Sopranos Svt 2 21.25

Samt på webben : Kärlek: Honom vill jag ha! ( Visas torsdag 21.30 Svt 2)

Singeltv - på lek eller på allvar ?

I Stockholms tunnelbana föreslår nu Föreningsparbanken att alla Stockholms ensamboende ska ta plats i den främre vagnen. Idén om att på så sätt utnyttja de kollektiva kommunikationsmedlen för att möta sin livspartner har banken lånat från NY där fenomenet uppges ha blivit en succé för snart fyra år sedan. Stockholm borde så klart inte vara sämre tycker banken kan man läsa i Metro. Där står också att Stockholm är världens singeltätaste stad. Jovisst, men det betyder inte, vilket somliga kanske är korkade nog att tro, att vi har flest singlar i världen. Det skulle väl kunna vara Tokyo antar jag.

Men överlag har hetsen kring att flörta, dejta och så smånigom bli ihop med någon vuxit sig allt starkare bara de senaste två åren. Kanske märker jag som singel i storstan av det mer, här anordnas speedejting, singelkryssningar, dejtingmiddagar etc etc. Som om man automatiskt blir lyckligare av att träffa någon.Så är ju trots allt inte alltid fallet.

Tv 4 kanske var något före sin tid då det för mer än tre år sedan visade Singel, programmet där Christine Meltzer sprang runt på Sveriges alla mellanstora städers gågator och hjälpte (stjälpte?) singlar att hitta någon det kunde genomlida en lagom pinsam dejt i dåligt belyst krogmiljö med.

I höst kommer Tv 3 sända en alldeles egen variant av den sedan tidigare så välbekanta Vem tar vem som gick i min barndom. LillBabs var den som då lät tre singlar bli utfrågade av en fjärde som satt avskild av en liten vägg. I den nu upphottade versionen är Josefin Craaford den som ledsagar deltagarna där en väljs ut att bli den utfrågandes dejt. Av det lilla jag har sett kan det här nog inte bli annat en kavalkad av pinsamheter då en första killen på största allvar säger sig inte ha något emot silikonbröst, gillar bröst och rumpa och frågar sina dejtingalternativ om dom skulle kunna överväga att operera sina bröst för hans skull. Säkert har dom valt en kille som han bara för att provocera och uppenbarligen lyckas dom för det var inte bara jag som skakade på huvudet av skepsis och illa dolt förakt. Fling kan väl säkert locka en del tittare men det är alldeles för lättuggat för min smak. En sak som dock slagit mig sedan jag sett en snutt men också trailern för Fling är hur heteronormativt det är. Varför vågar dom inte vara lite nydanande och låta även flator och bögar hitta varandra i tv? Det är ett program jag skulle titta på.

Ett annat program på samma tema är Singelcoacherna som också kommer sändas i Tv 3 i höst. Inriktningen är dock en helt annan. Här ska två livsstilscoacher lära en singel att inte begränsa sig utan ta vara på livet nu istället för att vänta på lycka i framtiden. Singlarna får också hjälp med stil och självförtroende för att sedan få sätta sina nyvunna erfarenheter på prov. Hur det kommer att gå återstår bara att se.

Med alla dessa program i komersiell tv så måste ju SVT svara med något. Men då det ju är minst femton år sedan LillBabs ledde Vem tar vem så skulle nog SVT inte ens överväga att följa trenden av singeltv med ett lekprogram. Istället befäster man sin roll som seriositetens högborg och inledde i torsdags en åtta delar lång dokumentärserie på temat kärlek. Och självklart tar sig serien sin början i Dejtingdjungeln, som också är namnet på den första dokumentärfilmen. Som dokumentär var den fin och förmedlade vad jag tror att regissören ville förmedla. Den hopplöshet, missmod, förhoppning och likgiltighet som singlarna i filmen känner känns äkta. Och skönast är att de så väl i mina ögon representerar en helt annan bild av singeln än den man kommer få se i Fling. Inte lika piffiga, men väldigt mycket mer mänskliga.

Med lika många regissörer som avsnitt ser jag fram emot en serie som kommer täcka alla aspekter av kärlek och tvåsamhet. Just att det är åtta filmer av åtta olika filmskapare är en styrka som lätt kan bli en svaghet om kvalitén visar sig skifta alltför mycket från film till film.

Dejtingdjungel går i repris på söndag 23.45 i SVT 2 eller så kan man se den och de andra filmerna på SVT:s webbplats.

Justins nya kläder

Justin är tillbaka. När han i videon till en av låtarna från förra skivan sågs bära ett bar skinnbyxor så bara antog jag att han försökte visa på hur imitation kan vara den uppriktigaste formen av smicker och på sitt eget subtila lilla sätt försökte visa exakt hur mycket Michael Jackson kommit att inspirerar honom, som Jackson tycks ha inspirerat så många andra. Men Justin nådde inte riktigt fram utan blev bara en platt tråkig vit Usher istället. Och det verkade ju finnas två olika av samma sort.

Nu är dock Justin tillbaka igen och ja, han har mognat men han är inte där än. Borta är Usher men nu känns det som om om han lånat en viss annan svart sångare/producent/kläddesigner/hustlers kroppsspråk och manér. I alla fall känns vissa saker i den här videon lånade men jag är inte säker på att allt är Pharells men kan för mitt liv inte komma på vem han påminner om.

Buttra britter

Jag är väl som vanligt den sista att upptäcka det men det känns som om tv-världen försöker kanalisera all sin ilska mot britter genom att varje chans de får placera en elak britt i en jurystol. Började det med Simon Cowell i Idol? För kollar man nu känns det som om det inte går att ha en talangjakt utan att en britt, hur glad i artisten ifråga han eller hon verkar vara, bara måste ösa ur sig dynga om hårfärg, frisyr, vikt, kroppsform, klädval, sminking. Nigel Lithgow tillhör kanske dem som är lite mer saklig i sin kritik í det att han allt som oftast faktiskt håller sig till att kommentera dansen. Men det hindrar honom ändå inte från att påpeka exakt hur dåliga dansare dom är. I de att dom saknar talang, styrka, kropp, utstrålning, ja kort sagt alla förutsättningar som krävs för att bli en dansare. Och avslutar med att scenen gråter av att behöva ha en så dålig dansare klampandes scenen fram. När nu Bianca Ryan fått sitt monstruösa genombrott över världen kunde jag givetvis inte undgå att lägga märke till hur hon, efter att ha fått ta emot stående ovationer från Brandy, hört David Haselhoffs beröm drukna i alla applåder, ändå måste möta på kritik från den sure britten Piers Morgan som trodde att om hon bara bytte frisyr och kläder så kanske hon kunde nå en viss framgång. Simon Cowell tar ändå priset när det kommer till den buttraste av britter. Han drar sig inte för att, om han möter på delade meningar till vad han tycker, faktiskt dra in hela familjen i det hela. Han förolämpar mammor, pappor, farmödrar, mostrar, katter och hundar. Han är ursinningslös. Visst tycker man synd om merparten av de stackare som råkar på hans vassa tunga men den som varken har talang eller vett att ta åt sig av kritiken, den får faktiskt skylla sig själv.

I highschoolfilmernas förlovade land ( Spoilervarning för John Tucker must die)

Redan under trailern ojjar jag mig över hur man fått skådisar från GG, DH, One Three Hill och min alltimefavourite American Dreams att förenas i årets amerikanska highschoolkomedi. Sen börjar en välbekant orgel ljuda i bakgrunden och jag drar slutsatsen att de trettio sekunder Caesars Palace hörs är nog för att killarna i bandet ska klara sig något år eller så.


Hunken Jesse Metcalfe spelar basketkillen John Tucker som istället för att bedra sina tjejer lika gärna skulle kunna söka sig till mindre nogräknade sekter utanför Salt Lake City för att praktisera mångifte.

Inledningen är Caesars Palace till trots för snabbt avklarad. Den tar ingen ansats som annars är brukligt utan kastar in en i handlingen men det är ändå okej.

I övrigt lever filmen väl upp till alla de förväntningar man kan ha på en highschoolfilm. Den kvinnliga jympaläraren är barsk som hon alltid ska vara medan hennes manliga kollega är härdad. ( Tänk Clueless, Grease).

Skolan är dock för snygg för att vara verklig, och då menar jag till interiören och utformningen. Självklart förstår man så snart huvudpersonen Kate träffar musiknörden Scott varåt det barkar hän men innan man kan komma dit måste man gå enlång omväg med hämnd och intriger som huvudingredienser.

Kate blir sättet att komma åt John på. Det är sött och bitvis roligt och jag önskar att jag inte skrattade så när John får ett känsloutbrott på basketplanen efter att ha fått proteinpulvret utblandat med östrogen för det är egentligen inte kul, bara en drift med kvinnligheten, eller vad som anses vara kvinnligheten. Ändå gör jag det.

Roligast är ändå när John frågar sin bror Scott vad Kate är för tjej och får till svara att hon är rätt djup, en sån som letar reda på obskyra podcasts, läser Dave Eggers och lyssnar på Elvis Costello. Americas deifintion på tonårisk djuphet mina vänner.

Det är befriande att få se en svart tjej ta lite mer plats än bara som undanskymd biroll ( tänkt Biancas kompis i 10 orsaker att hata dig, hon är till råga på allt också filmens bitch!)Men Ashantis karaktär är så klart hejaklacksledaren som knycker på nacken och är ghetto ! Och nej, jag kommer inte vara nöjd förrän man slutar bekräfta fördomar om personer snarare och istället väljer att utmana folks förställningar. Tills vi gör det kommer finnar fortsätta representeras av den arbetslösa, alkoholiserade ensamstående mamman som bara pratar om hur mycket stryk hon brukade få av sitt ex ( Typ Bimbo i Tre Kronors mamma bara för att nämna en).

Jenny McCarthy spelar Kates mamma och för mig är hon lite av sinnebilden för 1) amerikanska mtv=blonda bombnedslag 2) vad som gick snett med MTV och när = 199? när hon var värdinna i det där tragiska dejtingprogrammet som om man läser Mats Jonssons Hey Princess uppenbarligen fick en svensk version.

Så klart slutar filmen lyckligt. Emellanåt slaktar man låtar och låter en bara höra halvminuten för att snabbt byta till något annat. Något slags indiealibi fiskar man efter, hur förklaras annars att det i filmens mest romantiska scen hörs en av de bättre låtarna från Rilo Kileys förra ?
Tilläggas bör att Brttany Snow som spelar huvudrollen gör en av de bärande rollerna i American Dreams, som fört en minst sagt undanskymd tillvaro i Svt. Hon är allt man kan begära av en stjärna; begåvad, karismatisk, söt och självdistanserad. Go Brittany!
Hon är dessutom lika lång lika lång som jag vilket inte gör saken sämre. Hon, jag och Lisa Weil ( Paris i GG) skulle kunna bli en dynamisk trio av blondiner på 163 cm.

Den gulaste av familjer

Dn hade igår en läsvärd artikel med The Simpsons skapare Matt Groening. Med är även Yeardley Smith som gör rösten till Lisa. Intervjun är intressant men jag vill fortfarande veta varför serien fortfarande efter 18 säsonger inte gör karaktärerna äldre. De firar jul, nyår,påsk, 4th of july, Laborday men ingen blir någonsin dagen äldre. I den bemärkelsen är hela Springfield som fångad i ett vakum där Maggie aldrig kommer lära sig gå eller sluta suga på den där nappen. Det är bara en lite annorlunda tappning v måndag hela veckan och The Twilight zone.

I ett parallellt universum.

Trailern för Djävulen bär Prada lovar gott för biohösten. Bara det lilla jag sett var lagom underhållande och skrattretande. Filmen skulle inte kunna göras om man inte drev allt till sin spets och således är filmen en drift med såväl de onda som de goda i den.

Men det får mig att undra om tidningsvärlden någonsin skulle kunna gå att skildra på ett sätt som inte känns överdrivet. Det är tacksamt att driva med branschen just för att den är så unison i vilka figurerna den hyser. Barska redaktörer, neurotiska mellanchefer, nervösa assistenter och bortkommna praktikanter. Dessutom så måste man alltid försöka gå en omväg runt det faktum att inte peka ut verkliga personer och hittar på fiktiva namn som ändå gör det lät för alla att räkna ut vem man syftar på.

Trailern ser du här.

Well well. Nu börjar The Boondocks. Ciao!

Guess whos back?

Serien jag missade i våras då den krockade med Cityakuten och Kobra går nu i repris på Tv 6, lördagar klockan 19.00. En fasligt mycket bättre sändningstid än tidigare. Men nu krockar den istället med Flipper. Men eftersom Shimas röst bara är uthärdlig i lagom doser så offrar jag Flipper för mina favoritcyniker Riley och Huey. Och för er som saknar Tv 6,lär känna grabbarna lite bättre på GoComics.

Om skönhet.

DN Insidans nya serie om skönhet är precis vad jag gått och väntat på. Insidan är nog en av de bästa, för att inte säga den bästa, avdelningarna i hela DN. Och att dom skriver om skönhet som jag väldigt mycket går och grubblar på känns så träffande.

I första delen som publicerades idag intervjuas Florina Weisz som var med i vårens säsong av TopModel och min favorit av alla deltagande. Hon svarar kanske som man hade kunnat förvänta sig men sätter ändå fingret på så mycket av vad skönhet handlar om. Jag väntar med spänning på fortsättningen. Framförallt hoppas jag att serien tar upp exakt hur subjektiv skönheten är och att den, hur gärna vi än skulle vilja, inte går att ta sönder i mindre delar och analysera.

Själv är jag ganska nöjd med min utseende, ibland mer än nöjd, kanske någon gång då och då missnöjd. Emellanåt får jag höra att jag är vacker, underskön, poesi. (Ja, det är sant, en känd icke namngiven artist har sagt att mitt ansikte utstrålar ren poesi). Och det är ju så klart jättekul, även om jag skulle önska att det faktiskt inte spelade någon roll hur jag såg ut. Men vad jag undrar när jag hör det och när jag själv sitter som klistrad med ett vackert fotografi på någon av de människor jag finner fasligt tilldragande är vad i mitt och andras utseende som är just så tilldragande. Och det är just det som inte går att analysera. Det går inte att förstå. Det är helheten. Någon kanske inte är vacker men har vackra ögon eller fin näsa eller vackra läppar. Någon kan ha allt det där men ändå se helt alldaglig ut. Eller ha några av dem och bli något av det vackraste som man någonsin skådat. Själv tycker jag att vad som är än viktigare än det rent fysiska är vilken närvaro, utstrålning och karisma personen ifråga skickar till resten av sin omgivning. Det är vad som får mig att falla och få mig att fånigt stirra ut den 60 år gamla kvinnan på tunnelbanan. Men det är en hårfin skillnad om att vara närvarande och bli för självmedveten. Är man för självmedveten kan bli konstlad på ett sätt som så lätt genomskådas och då spelar det mindre roll hur vacker man än är.

Jakten på Mr Right

Fredagar på femman kanske inte laddar för de bästa förusättningar en serie skulle kunna få. Och det är verkligen synd. För precis lagom innan middagsstöket börjar visar femman nu dokumentärserien Jakten på Mr right. Den skildrar elva kvinnor bosatta i New York där de försöker överleva i storstadens dejtningdjungel. Serien är, om man så vill, en mer realistisk variant av SATC. Visst dom är lyckade, snygga och helt fantastiska. Men få av dem klär sig lika bra som Carrie.

Jag råkade bara av en händelse hamna framför förra veckans avsnitt och såg även det som gick senast och som den sucker jag är för dokumentärserier så älskar jag så klart även denna. Självklart blir det pinsamt, självutlämnande och brutalt. Men det är precis vad som gör serien så bra. Även om en del scener känns krystade så är det samtidigt tidvis för äkta för att kunna vara påhittat. Dom vågar visa sig precis så sårbara och utsatta som dom faktiskt är och det krävs en del mod. Om det inte är så att dom kväver killarna dom dejtar så är det dom som känner sig kvävda. Och man vill så klart se dem alla lyckliga, men inte till vilket pris som helst.

Jakten på Mr Right visas på Kanal 5 fredagar 17.30

En stad av människor

Jag är kär. I Människornas Stad. Människornas Stad är Svt:s sommargåva till oss skattebetalare som inte finner nöje i varken Allsång på Skansen eller Morden i Midsomer. Människornas Stad är Guds Stad men lite bättre för man har en dejt med Acerola och Laranjinha trettio minuter en gång i veckan.

Självklart visar serien, precis som filmen, upp Rios vackra såväl som mindre vackra sidor. Det senaste avsnittet var dock som en enda lång reklamfilm för Rios långsträckta stränder fyllda till bredden av soldyrkande brunbrända ynglingar som inget annat gör än flörtar, surfar och spelar fotboll. Eller som Acerola och laranjinha prata om hur man flörtar, surfar, spelar fotboll eller bara hustlar sig fram från en dag till en annan då skottlossning och droghandel är en del av ens vardag. Men dom är när det kommer till kritan fattigdomen till trots oftast lyckliga och framförallt sorglösa, på ett sätt man önskar kunde smitta av sig.

Acerola är söt och inte längre bara en kåt fjortonåring som med döden som ursäkt försöker övertala sin flickvän att ha sex. Han är kär också. På något annat sätt kan han inte förklara det för sin vän att han lyckats hålla sig till henne i över fyrtio dagar. Laranjinha bekymmrar sig, som så många andra i hans ålder, om han någonsin kommer bli kvitt oskulden. Tanken på att han skulle vara den enda i favelan som har den kvar skrämmer honom, men han vägrar ändå vara en trofé för någon rik citybrud att ta hem och visa upp. Han ar jantelag i sig för var han än vänder sig sätter han upp osynliga stängsel för vad han tror att en kille med hans bakgrund får göra, eller kan göra, när det i själva verket inte finns någon hejd på möjligheter för någon så företagsam som han. Hur man väljer att skildra vänskapen mellan dessa två pojkar är oöverträffat sedan jag som liten såg Micke och Molle på video.

På stranden blandas ungdomar av olika etnicitet och klass men de delar samhället de lever i, om än på olika villkor. Ändå lyckas de ta sig in på varandras planhalvor. Som när Laranjinha blir uppraggad av dottern till en antropolog som vill åka hem och hångla upp honom illa kvickt. Eller tjejerna som frågar varandra till råds om vem killarna är då de inte hör till deras egna.

Ungdomarna i Människornas Stad är streetwise på ett sätt som via övergår dem tjattrande tjejerna i Ricki Lake Show. Dialogen är rapp och säkert improviserad och om inte det så hämtad från ungdomarnas egna erfarenheter. Det är flörtigt så det förslår. Skådespelet är så äkta att man kommer på sig själv med att undra om dom kanske inte spelar sig själva ändå.

Människornas Stad visas på Svt onsdagar 22.30

Dokusåpor skadar ditt äktenskap allvarligt pt 2!

Jag trodde det skulle funka mellan Travis Barker och hans tuttlisa Shanna Moakler men där hade jag fel. Det här bevisar ju bara,som jag redan tidigare konstaterat, att MTV inte är nyttigt för parförhållandet, om man nu inte vill skiljas vill säga.

L mot L

Svenska (herr)fotbollslandslaget har nu utsett Fredrik Ljungberg till ny lagkapten. Det glädjer mig. Alternativet var Tobias Linderoth som i mitt tycke är en alldeles för undanskymd spelare. Visserligen en slitvarg, ingen tvekan om den saken, men inte heller den som jag vill se leda laget. Kanske om några år, men defintivt inte nu. Då är Ljungberg ett så mycket bättre val av flera olika anledningar. Han har vanan från de högre ligorna och cupspelen och vann vid den press som spel där innebär. På gott och ont har han visat sig vara en spelare som har svårt att helt utan att blinka sälla sig till ett kollektiv. Men det visar också på att han har bestämda åsikter och det anser jag vara värdefullt för någon som ska leda andra. Men framförallt var han den spelare som under det förgående mästerskapet visade mest kämpaglöd av alla, precis som en lagkapten ska. Mot honom talar så klart att han under den senaste upptakten inte var med, men att därför förutsätta att han kommer agera likadant är att gå händelserna i förväg.

Akuten man själv vill bli omhändertagen på

Jag har följt Cityakuten sedan mer än tio år tillbaka och har de senaste månaderna blivit lite lätt nostalgisk då Tv 3 visat repriser av tidigare säsonger. Så här långt har man nu kommit till den tredje säsongen men än har jag inte börjat skönja de stora förändringar som så skiljer det ER vi kan se idag från det ER som inledde seriens födelse.

För skillnaderna är stora och omöjliga att bortse från. Då, även under tredje säsongen, så gick serien, till skillnad från idag, i ett aning apelsingult ljus och den blå färgen från läkarnas scrubs skrek verkligen. Idag är ljuset dovare och färgerna har förbytts till att vara mer mångfacetterade. Då började varje avsnitt med några sekunders kontemplation, en förutsägbar ansats, lugnet före stormen om man så vill, för att sedan kasta in tittaren i handligen då det inte sällan handlade om bilolyckor, gängkrig, osv. Idag präglas serien desto mer av det stora galleri av karaktärer man lyckats samla på sig, och ett försök att kunna förvalta alla dessa karaktärer och deras inbördes relationer, mer än vad som faktiskt händer på sjukhuset. Både på gott och ont.

Redan innan jag sett så gamla avsnitt som de som nu visas hade börjat sakna de basketmatcher som under lugna pass kunde utspela sig mellan DR Ross och DR Green. Eftersom män inte kan prata känslor så hade de tu under dessa basketmatcher chans att göra just det under förevänding att det inte var känslor de i första hand pratade om, utan basket dom spelade.Basketmatcherna är ett minne blott då ju DR Green dött i cancer och DR Ross flyttat till Seattle. Inte längre frodas den typen av vänskap som man tidigare kunnat se. För den mellan Ross och Greene var speciell, precis som den mellan Greene och Lewis.

Sköterskorna, som hamnat helt i skuggan av läkarna, är de enda som också varit med från seriens början. Och just att de har en sådan undanskymd roll gör också att de lätt glömms bort. Chuny verkar för övrigt vara seriens så gott som enda latinoalibi. Så fort det kommer in en skrikande latinounge (som gott som alltid blivit skjuten i ett gängkrig där våldet bara går ner i åldrarna) så ropar så väl Kovac som Carter på Chuny. Just hur rikare porträtt av sköterskorna är mer än plågsamt frånvarande säger mer om manusförfattarna är egentligen någoningt annat. Bortser man från dem har endast karaktären Susan Lewis, som varit frånvarande några säsonger, och John Carter, även han borta ett tag, hängt med från starten. Med sådant bortfall av karaktärer är det ofrånkomligt att som tittare leta efter andra återkommande drag, eller hur som helst hitta dem. För hittar dem gör man. Serien har många manusförfattare och det märks när man börjar analysera handlingen och karaktärerna närmare.
-Serien måste alltid ha en sur kille. Det började med Peter Benton men nu är det lika mellan Victor Clemente och George Pratt.
-Översköterskan ska ha en lite större roll än de andra sköterskorna men inte en lika stor roll som läkarna. Det började med Carol Hataway, fortsatte med Abigail Lockhart för att nu vara Samantha Taggert.
-Samma översköterska ska ha det lite struligt med familj/pojkvän eller kombination av bägge. Hataway försökte begå självmord,blev lämnad vid altaret,köpte ett fallfärdigt hus, hade en pojkvän med posttraumatisk stress och hade ett onoffförhållande med DR Ross i typ tre säsonger innan hon födde hans tvillingar. Lockhart var lagomalkis och hade en mamma som var manodepressiv och en lillebror som var lite mer manodepressiv, hade först ett förhållande med DR Kovac, sen ett med Carter för att bli dumpad utan att veta om det, sen bli ihop med Kovac igen och nu vänta hans barn. Samantha har ett ex som sitter inne och innan han gjorde det dök upp och skulle försöka ställa allt till rätta samt en son som har diabetes och skolkar hela tiden. Och även hon har varit ihop med Kovac.
-Kandidaterna kommer och går. Och kommer tillbaka för att bli atläkare och specialister. Ett återkommande inslag som blir intressant när man ser hur Carter genom åren förändras från hoppfull idealist till en idelisk realist som aldrig kommer sluta hoppas.Om serien håller på lika länge till kommer Carter snart bossa över hela sjukhuset. Om han nu kan slita sig från att rädda resten av världen vill säga.

Procentuellt är det intressant i vilken grad karaktärerna på just den här akutavdelningen faktiskt blir kära i varandra. Oftare i varandra än i folk utanför sjukhuset faktiskt. Green blev ihop med Corday som dejtade Peter som var ihop med barnläkaren som faktiskt gifte sig med en polis utanför och adopterade en aidssjuk pojke. Kovac har varit ihop med så väl Abby, Chuny och Sam. Abby har varit ihop med Carter. Dr Pratt har varit med Chen, Neela har varit med Gallant.

När jag och bekant över MSN resonerade kring vilka serier som borde lagts ner för länge sen, vilka som las ner i precis rätt tid och vilka som varit för korta så sa hon bara i förbifarten att E.R kanske skulle må bra av att börja sjunga på sista versen. Själv är jag alldeles för nostalgisk för att våga ens tänka tanken på hur jag skulle klara mig utan E.R. Jag vet att den börjar bli tjatig och mer såpa än dramaserie men jag känner så mycket för karaktärerna och vet ingen nu serie som skulle kunna fylla det tomrum som skulle uppstå. Och om dom lägger ner E.R, vem ska då ta hand om mig när jag måste åka in på akuten?