I det senaste Argument debatterades barn och hur jobbiga dom är för resten av omgivningen. I synnerhet då på caféer, restauranger, teaterföreställningar. Och som jag väntat på det här programmet. Problemet var bara att debatten fokuserade på barnen och inte föräldrarna som är själva problemet. För själv har jag precis samma problem med barn som hon som väckt debatten. Liva Sandra som fick sitta i den röda stolen efterfrågade platser som var fredade zoner där man kunde få slippa barnskrik och dylikt. Det tolkade så klart resten som apartheid. Men hur svårt kan det vara att fatta att somliga inte gillar barn? Vad är det för allenarådande regel som säger att alla gillar barn? Varför är det tabu och säga att man inte gör det? Barn jag känner och har en relation till är ju underbara av nöd men alla andras ungar vill jag helst slippa så gott det bara går. Men föräldrar i den här världen visar ingen som helst hänsyn. Bara för att dom klämt ur sig en unge som ska försörja resten av befolkningen i framtiden så tror dom att dom kan dra fram med sina pansarvagnar och låta deras ungar skrika resten av omgivningen döva. Nästintill alltid så är det lika stora problem att parkera den där pansarvagnen. Den är i vägen var den är står. Ungarna skitar ner, dom sitter och stirrar på en, pekar och är bara överljudliga i största allmänhet. Jag kan fatta att man vill fika med sina väninnor men varför tar man med sig barnen? Det blir så fruktansvärt mycket mer jobb och hur kul tycker ungen det är ? Spelar det någon roll om dom får sin plommonpuré hemma vid köksbordet eller på ett café ? Fram för fler barnfria zoner.