Bill har tre fruar, är det okej?

Big Love handlar om en man som tappert försöker tillfredställa sina tre fruar, finnas där för sina sju barn, och jobbar arslet av sig för att det egna företaget inte ska gå i konkurs. Samtidigt måste han och hans familj hela tiden göra sitt yttersta för att dölja det faktum att det inte är som alla andra. För hur långt vi än må ha kommit så är tre fruar tydligen exeptionellt kontroversiellt.

Jag ser Big Love och känner med alla någon gång även om jag har lärt mig att innerligt hata Nick och hennes patariark och profet till pappa Roman. Och för femhudnrade gången så ja, Big Love och Sopranos har fått oss att älska grupper vi aldrig tidigare hade annat än fördomar om.

En annan polygamist som filk verkar ha tröttnat på att förfasa sig över är Hugh Hefner. Han har också fått en serie men den bekräftar så gott som alla fördomar man kan tänkas ha om honom och hans tre flickvänner. Hugh har dessutom varit än värre, som mest har han haft sex flickvänner som alla bodde under samma tak.

I en debatt på Kulturhuset idag diskuterade representanter för de flesta partier, endast kristdemokraterna och miljöpartiet saknades, huruvida det är okej att ha tre fruar och hur det utmanar våra föreställningar.

Jag gick dit med stor nyfikenhet och visste inte vad jag skulle vänta mig. Så här i efterhand kan jag tycka att somliga i panelen kanske var något konservativa i sin uppfattning om relationer. Bara för att monogami tycks ha fungerat i tusentals år behöver det inte vara lösningen. Och har det verkligen fungerat ? Har inte folk som lever i så kallade tvåsamma relationer bedragit varandra i århundraden? I grund och botten handlar det här om psykologi, om tillit, respekt och hänsynfullhet. Själv beundrar jag folk som skulle kunna leva i ett polyamoröst förhållande och jag önskar själv att jag kunde göra det. Men där jag befinner mig nu i livet tror jag inte jag är mogen.

Under debatten så kom det gång på gång upp ett resonemang om att Big Love egentligen inte presenterar något nytt. Det är fortfararande tre kvinnor som tar hand om barn och hem medan en man ska försörja dem och barnen och försummar såväl barn som sina makar. Saknanden av just den tillit och respekt som jag tror är absolut nödvändig för att få ett polygamt förhållande att funka saknas och gör att hela situationen är ohållbar.

Debatten var intressant man hade kunnat ha mer udd. Det var också trist att man valt en lokal där man som åhörare fick ge sig till tåls med skrikande barn (FYRA STYCKEN) vars föräldrar tydligen helt saknade respekt för andra och satte sina egna behov före att visa andra hänsyn. Sen var det i alla fall inte tydligt om det skulle bli en politisk debatt eller inte. Detta fick till konsekvens att en kvinna ur publiken efterfrågade mer ingående svar på hur de olika partierna ville hjälpa henne som polyamorös medan panelmedlemmarna i sin tur blivit ombedda att inte prata så mycket partipolitik utan mer var där som privatpersoner.

Sen var det lite roligt att när moderatorn Ewa Ruz tog upp seriemonogami som ett fenomen i vår värld, där man gifter sig med en person och skiljer sig och sedan hittar en ny tittade bara några sekunder för länge på Linda Rosing. Vi var några stycken som tyckte det var lite roande men samtidigt sorgligt då Linda inte verkade göra samma koppling som vi.