Djävulen bär Prada

Jag ägnade den gågna helgen åt att till största del sträckläsa Lauren Weisbergers självupplevda vittnesmål av hur ett års slavande åt en av världens chefer kan te sig. Även om hon själv gjort sitt yttersta för at slippa behöva säga att djävulen inte är någon mindre än Anna Wintour så har alla andra runt henne redan räknat ut allt.

I sina värsta stunder påminner bokens despot, Miranda Pristley, om cheferna vi älskar att hata och drömmer om att döda. Aldrig är hon nöjd, helt saknar hon tålamod och anser sig förstås vara helt självtillräcklig och oumbärlig.

Jag frågar mig gång på gång varför omgivningen låter henne hållas och frågar mig själv varför jag i liknande situationer låtit mina chefer hållas. Därför att dom är lismande och samtidigt galet skräckinjagande. Insmickrande någonstans där mellan alla skurar av förolämpningar som man får höra följa på långa utläggningar om exakt hur inkompetent man är.

Även om Mirandas sadism är underhållande och nog så varierande i utformning så dröjer det inte länge innan boken sakta börjar gå på tomgång. Exakt hur rädd bokens huvudperson Andy än är i inledningen för att sedan förvandlas till cynisk och helt likgiltighet så går det på repeat bara efter mindre än hälften. Att man ändå läser ut den beror mest på att man är nyfiken på hur det ska sluta. Men inte ens där bjuds man på någon större överraskning. Bra är dock att för någon som läser i ungefär samma takt som jag borde boken inte ta med mer än någon vecka. Så at man snabbt kan gå vidare till nästa bok i högen av aldrig sinande chiclitt.