Verklighetens cityakuten

Akuten en fredagkväll, och det minsta jag förväntar mig är något som skulle kunna hamna i manuset till Cityakuten. Vad jag istället möts av är ett väntrum fyllt till mindre än hälften, och hälften är anhöriga till inbillat sjuka och skröpliga individer som inte har något bättre för sig en fredagkväll än sitta och sörpla på en kaffe på Karolinska.

Först när vi en timme senare går därifrån ramlar det till att börja med in en fryntlig man runt 40 år gammal, med stort trassel av toapapper i ansiktet. Han ser till en följd av pappret, som väl knappt stoppar blodet från hans näsa att rinna, inte dörren utan knallar rakt in i väggen. Kvarten senare upprepas proceduren av en något yngre man, kanske runt de 20, som är kraftigt alkholpåverkad, med armen nerstucken i en påse från Systembolaget. Han är som en mycket seg flipperkula när han försöker leta sig in genom dörren med sin kompis i släptåg. Hans kompis som är förvånande nykter får till slut ledsaga honom in, till kassan och ner på stolen framför den, och förmodligen också föra hans talan.

Nu är det inte som att jag vill se människor lida, inte på några som helst villkor. Men när man hör om hur vården krisar, blir i alla fall jag förvånad över att min bror, som varit på Nya Zealand, blivit myggbiten, fått en infektion och därför tror att han kommer få hepatit c, fick hjälp så fort. Var är krisen?

Min bror kommer, myggbetten till trots, förmodligen överleva. Utsikterna är, som man brukar säga, goda. Han fick lite antibiotika, blev satt på penecillin, och hans största bekymmer just nu är att han pga penecillinet inte, som brukligt är, kommer kunna supa in våren på Skärtorsdag. Jobbigt läge.