Hangups, what are they good for?

Absolutely nothing!

Och jag har en gigantisk hangup just nu, till ingen som helst jävla nytta. Har haft den till och från sedan förra våren ( omgaaa är det så länge???) och jag tycks inte, hur jag än försöker, kunna skaka den av mig.

Så jag och kompis gjorde då slut och jag var den som drog det kortare strået. Hon ba näe du är dum i huvet, vi kan ändå inte vara kompisar goodbye. Och att hon gjorde det för att jag sagt ifrån först och hon antagligen kunde nosa sig till att jag skulle sagt henne detsamma om hon bara gett mig lite tid, kan ju vem som helst lista ut. Och det är ju det som retar mig så fruktansvärt! Jag håller på att förgås totalt av fucking jäkla klåda över detta. Nu är jag i underläge och kommer så förbli hela resten av mitt liv. Hon sitter i mitt huvud och ler föraktfullt och påminner mig om att jag aldrig kan komma åt henne, för det kommer hon aldrig tillåta. Aldrig.

För samtidigt saknar jag henne något så enormt. Om det hade varit jag som sagt åt henne att dra hade ju jag varit den som var i överläge och då hade det varit så mycket enklare att ta kontakt med henne. Nu skulle det bara bli som en sorglig liten bön om att få vara hennes kompis igen. Maktobalansen skulle bara förstärkas ytterligare, i know it. Hon skulle tänka att hon hade mig i en liten liten pytteask eftersom jag trots att hon behandlade mig som skit ändå vill vara kompis med henne.

Jag har verkligen ältat vår relation till döddagar. Hade jag en terapeut skulle det här ha varit löst för mycket länge sen, men nu får jag leva med den här hjärnklådan tills jag har råd att gå till en skrynklare igen. Hon kommer bara säga det alla andra sagt, och det är något jag redan mycket väl känner till. Typ det här med självdestruktivitet yada yada. Men hur fan tar man sig ur skiten?