Onumrerat

Mamma var här och ville gå och se "Maria Larssons eviga ögonblick". Sagt och gjort. Jag, hon och ett tiotal pensionärer satt inne mitt på blanka förmiddagen i två timmar för att se vad Norden har att komma med när det ska tävlas om glansiga fallossymboler.

När vi kom till biografen var jag snabb att vilja styra in oss på mitten av tredje raden, men då fick vi veta att det var onumrerat och att vi kunde sitta var vi ville. Vilket vi så klart tog på absolut största jäkla allvar. Först in i salongen la vi beslag på de bästa, i mitt tycke, platserna i mitten på mittenraden. Där satt vi tills det tio minuter senare dök upp en kvinna i 40-årsåldern och hennes skröpliga farmor och ville sitta där. Jag förklarade en och hundra gånger att det var onumrerat och att de kunde sitta var som helst. Men den gick icke. Sen skulle en gubbe lägga sig i och försöka tala mig till rätta. Men jag var lika oresonlig jag. Tanten hade svårt att gå och ändå envisades hennes barnbarn med att dra runt henne i salongen som var väldigt brant trappan efter trappa. Varför inte bara slå sig ner på första raden och bespara farmor den där rundturen? Men näe, visa upp exakt hur jäkla skröplig hon är för hela salongen så att alla får veta vilka känslokalla jävlar vi är som vägrar flytta på oss. Kvinnan hävdade att de bokat de platser där de hörde bäst. Men då skulle alla vilja ha de platserna, och man hör generellt lika bra på alla platser så den köpte jag inte heller. Då satte hon in det tunga artelleriet. Har du ingen respekt för äldre? Jo, men vi blev informerade om att det var onumrerat. Punkt fucking slut.

När dom slagit sig ner gick jag ut och frågade hon i kassan vad hon höll på med egentligen. Jag sa som det var, att hon skapat en massa onödigt tjafs, men då tyckte hon att jag väl kunde ge min plats åt kvinnan och hennes sällskap. Som om! Seriöst! I have done nothing wrong... Snacka om att inte vilja ta på sig sitt ansvar.

Okej. Lite blev det en principsak, men jag är inte den som ger upp när jag väl gått in i en konflikt. Det ska mycket till för att jag då ska backa. Men det här lärde mig väl om inte annat i alla fall det. Att man alltid kan det.

Filmen var för övrigt helt okej, kanske lite lång, och lite repetitiv men sevärd.