Obegripligheter del 1

Det starkaste argumentet för att man inte ska ha one night stands är, förutom att det är ett riskspel om det kommer bli bra eller dåligt sex, att det är så jobbigt att träffas igen. Efterspelet är så fasligt mycket jobbigare än förspelet, om man säger så.

För över fyra månader sedan hade jag en tillfällig förbindelse med man. Han kunde inte kyssas, alltså såg jag ingen anledning att träffas igen, vilket jag också sa till honom. Sen såg jag honom mycket riktigt inte igen. Förrän förra helgen då han helt oväntat klev på samma buss som mig. Mmm. I had no where to run! Han ville så klart ha mitt nummer, och hur uppriktig och ärlig jag än utger mig för att vara, är jag inte typen som nobbar någon mitt nummer på en proppfull buss. Det är det där med karma. Även om det säkert inte var en enda jävel på bussen som skulle brytt sig om jag sagt åt honom att jag inte ville byta nummer, så är jag inte typen som utsätter människor för den typen av förödmjukelse som ett offentligt avvisande ändå innebär. Jag biter i det sura äpplet och tar det sen, när jag får chansen.

Vilket jag trodde skulle ske så fort vi skiljts åt. Men istället väntade han en hel vecka med att ringa, så länge att jag hunnit tänka tanken att han kanske läst av mig tillräckligt väl för att förstå att jag inte var intresserad. När han väl ringde så undrade han försynt vad jag gjorde, vad jag skulle göra senare, och om vi skulle ses. Varpå jag genast sa att jag inte var intresserad.

Då kommer han genast dragande med att han inte heller var intresserad av något sånt. Han ville ju bara hänga. Umgås som kompisar. Men eller fucking jävla hur! Hur jävla korkad tror han att jag är om han tror att jag inte fattar att han bara vill ligga. Pööliiis. Har vi inte hörts av på över tre månader, vad är det då som säger att jag helt plötsligt, bara av att se honom på bussen, skulle vilja bli som ler och långhalm? Vad? Jag förstår inte.