Okej, jag erkänner. När tystnaden blir för pinsam och jobbig och outhärdlig och jävlig hör jag till dem som, trots att jag borde veta bättre, ändå ställer den där så ödersdigra frågan. För om stämningen, som en följd av den obekväma tystnaden, var jobbig redan innan, blir den ju inte bättre av att någon i sällskapet ställer frågan ingen normalt funtad människa svarar sanningsenligt på.
I mitt eget fall ställs frågan så gott som alltid bara när jag haft ett halvdant one night stand på besök, och om det är han som frågar mig, ligger jag normalt sett hundra gånger av hundra och tänker på hur dålig han var och hur fel jag hade om hur bra jag trodde han var. Eller så ligger jag och tänker på hans don. Men det kan man ju inte säga. Jag skulle kunna, men då skulle han ändå inte tro mig, utan istället tro att jag för att han ställde en så dum fråga, jävlas med honom och hittar på det absolut värsta man kan säga.
Men den är ju så förfärligt enkelt att ta till. Ofta tar man till den på personer som inte tar några som helst egna initiativ till att föra en konversation. Man kan fråga dem hundra och en saker, men de ställer inga motfrågor. Därför frågar man en öppen fråga, i hopp om att sedan få i gång något slags samtal. Men den är en bergssäker konversationsdödare den där " Vad tänker du på?".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar