Fiskbullar och isterband

För ett par år bodde jag ensam med min pappa. Det var jag och han i en liten två på Ploggatan, sen Nyckelgatan i Skellefteå. Pappa gick till förskolan med mig en gång och hela vägen var en enda lång förmaning om vad jag skulle behöva se upp med. Bilar, cyklister, och det ena med det andra. Han upprepade som ett mantra att jag var tvungen att memorera vägen till förskolan noggrant då jag ju skulle bli tvungen att efter detta gå sträckan själv två gånger om dagen. Själv var jag desto mindre bekymrad, det var inte särskilt långt, och inte heller särskilt svårt att hitta, men pappa la fram detta som om det var kvantfysik jag skulle ta mig an, inte bara gå till förskolan. Jag var ju sex! Herregud, vad tog han mig för? En liten barnunge eller?

För det mesta åt vi fiskpinnar och färsbiffar. Falukorv i ugn med ost. Ibland kunde dock pappa tröttna fullkomligt på att äta samma sak vecka ut och vecka in. Det var då han fick för sig att pröva något nytt. Det hände på sin höjd en gång i månaden. En gång var det fiskbullar. Jag fullkomligt hatade det, och kommer nog för all evig framtid hysa ett illa dolt förakt för fiskbullar. Hur kunde han ta fiskpinnarna som var så goda ifrån mig, och istället servera mig fiskbullar? Hur? Nästa gång var det isterband. Okej att isterband inte var fullt lika äckligt som fiskbullar, men är man van falukorv spelar det mindre roll om isterband faktiskt är gott, kontrasten är ändå alldeles för stor.