Prosit!

Precis så där högt, om inte högre, nyser jag. Till min omgivnings mycket stora förtret. Om jag vill kan jag tona ner mina nysningar en aning, men det är ju bara så jäkla skönt att få nysa ut rejält. Jag möts dock inte av någon som helst förståelse. Istället anses jag vara pinsam och löjlig då jag på allvar bedyrar att det kan vara farligt att hålla emot. Men det kan det. Och även om det inte kan det, så kommer jag bestämt fortsätta hävda att det är det. Det är det enda halmstrå jag har att sträcka mig efter i min rätt att få nysa högt och ljudligt.

Jag skäms inte det minsta över det här. Jag inbillar mig, trots att jag borde veta bättre, att det här är något jag kan göra väldigt lite, för att säga ingenting åt. Jag inbillar mig också att det är en av tusentals små charmiga saker jag gör, och kommer för allt i livet inte sluta.

En gång höll dock brorsan på att köra i diket för att jag nös så högt. Att han blev arg är en mycket kraftig underdrift. Han skällde och skällde och skällde och skällde. Jag fattar att han blev rädd, men jag kan inte göra något åt det. Kan inte! Okej. Åker jag bil lovar jag att försöka. Men i övrigt ser jag ingen som helst anledning.