Låtsas som ingenting

Flera gånger de senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att undvika folk. Och det är verkligen inte jag. Folk undviker mig, inte tvärtom! Mig undviker man som ett bränt barn skyr elden, för jag kan känna igen i stort sett vem som helst som passerat mitt liv. Okej att jag överdriver en smula, men bra minne har jag. Men de här människorna jag bara passerat utan att bry mig om att hälsa eller ens påminna om min blotta existens har varit perifera bekantskaper som bara skulle ha inneburit att jag blivit tvungen att kallprata i tio jäkla minuter om inte mer. Varför då bry sig ens det minsta.

Och det är inte som att man kan koma undan med att bara säga hej till någon man inte träffat på ett par år eller mer. Nej, ett sådant återseende kräver att man följer standardformulär A1, och förhör sig om nuvarande civilstatus, bostadsort, arbetsplats och övriga levnadsförhållanden. Och i detta avseende är det som om mitt liv stått stilla de fem senaste året. Jag bor kvar i samma gamla sura studentlägenhet, hittar inget fast jobb, hankar mig fram som serviceslav och kommer vara singel hela resten av mitt liv. Och det är väl inget man gärna pratar högt om? Varenda gång jag försöker blir jag arg på mig själv för att jag så tappert försöker låtsas som att jag trivs med tillvaron. Det gör jag inte.