Skynda skynda

Den dag då jag har råd att köra bil i Stocholms stad, kommer inte vara en dag för sent. För med anledning av att jag pluggar och jobbar på vad som inte är i anslutning till den allra värsta rusningen märker jag sällan av vilken fårskock stockholmarna förvandlas till så fort tunnelbanan är mer full än normalt. Ut med allt förnuft, in med reptilhjärnan, som bara tänker på ren självbevarelse, i det här fallet "Hoppas jag kommer av på nästa hållplats". Vilket får till följd att en skara av kanske en tredjedel av tågets totala passagerarantal ställer sig upp när tåget börjar köra in på perrongen men innan det stannat. Det är just detta som retar mig. Till och med nästa provocerar mig. De här människorna uppfattar jag som enfaldiga och ängsliga, och jag föraktar dem utan att skämmas ens det minsta. Det skulle aldrig falla mig in att resa mig innan tåget stannat, det vore ju helt befängt. Man har inget att vinna, snarare allt att förlora, på att resa sig innan tåget stannat. Folk blir irriterade, stressade, provocerade, upprörda, man kan om tåget gör en hastig inbromsning ramla, dra med sig några stycken i fallet, och kosta samhället en mängd resurser. Vem vill ha det på sitt samvete? Frågan är väl bara om det inte är bara lite lite sorgligare att jag retar mig på dem som reser sig innan tåget stannar, än de som faktiskt gör det?