My new hairdo!

På allmän begäran! Nu är bilden inte helt rättvisande,där är håret inte stylat. Nu har jag kommit underfund med hur jag får till den perfekta Jean Sebergluggen, och kommer nog rocka den resten av året, eller så länge håret är så här kort i alla fall. Det känns lite läskigt, men samtidigt kul. De flesta har sagt att jag passar skitbra i det, resten håller glatt käften och snackar en massa skit bakom min rygg men döljer sin avundsjuka väldigt dåligt. Jag har förstått att det krävs mod för att våga klippa sig kort, men det var aldrig något som slog mig, jag bara gjorde det. Mamma tycker det är för kort, men det växer ju tack och lov ut!

Body fanns också med på listan. Men då måste jag bara fråga mig om alla män på allvar kan se att en kvinna faktiskt bär en body och inte bara har en vanlig top? På allvar? Jag skulle inte tro det.

Vad män hatar, äntligen vet vi!

Även om artkelförfattaren redan i ingressen försäkrar att undersökningen är högst ovetenskaplig, är skadan redan skedd. Att män, och då vad vi får anta är alla män, hatar ballerinaskor och trekvartsbyxor kommer för evigt hämma mig i mitt shoppande. Det blir inte bättre av att kort hår också återfinns på listan över vad män hatar på kvinnor, då jag ju nyss klippt mig kortare än självaste Mia Farrow. Det är liksom spiken i kistan. Jag kommer inte få ligga på hela jäkla sommaren. Det är lika bra att jag byter spelplan, ingen idé att ens försöka. Med mina trekvartsbyxor, ballerinaskor och Jean Sebergfrilla är jag helt enkelt chanslös.

Ja, det är lite oroväckande att jag talar om mina jag och mig själv i pluralform, jag är fullt medveten om det.

Hur snål är jag?

Min förbannade snålhet vet inga som helst gränser. När jag i lördags handlade på HM i Kista Galleria för den facila summan av 359 kronor, och då bara skit i form av hudkräm, duschcreme, strumpbyxor och hårvax, hade jag inte mitt Clubkort med mig. Jag övervägde en kort sekund att avstå från att köpa all den där skiten. Men jag behövde verkligen skiten och köpte det ändå, då hon i kassa i förbifarten nämnde att jag kunde efterregistrera köpet senast en vecka i efterhand. Vilket jag då tänkte göra igår. Men när jag knallade in på HM på Fridhemsplan får jag till min förskräckelse veta att jag måste åka till samma HM-butik som jag handlat på! Orka!

Nej jag bor inte i Kista. Jag bor i Solna. Jag åker till Kista en gång i månaden, när jag vill ha allt på ett och samma ställe och inte orkar slåss med folk på Drottninggatan, som ju på helgerna är helt packad med folk. Då är Kista Galleria helt utmärkt. Men det är inte på vägen hem direkt. Det är tio minuter och det är tio jäkla minuter jag inte orkar åka bara för att få tillgodoräknat 359 kronor på mitt Clubkort. Inte orkar!

Men snålfinnen i mig, hon orkar hon. Hon kan för sitt liv inte förstå hur jag är beredd att offra de där förmodligen futtiga bonuspoängen jag får. Hon har också kommit på att när vi ändå är i Kista, som vi nu ska ta en omväg förbi imorgon efter massagen, ska vi gå på systemet och kolla efter en satinjacka. Och äta kyckling med jordnötssås. Som plåster på såret. Dumsnålhet i ett litet nötskal!

Fotbollsvrål

Okej att Champions League kan vara väldigt spännande, och, så länge rätt lag vinner, också väldigt underhållande. Men det har ju inte hänt sen Milan vann 2007, och citatmaskinen Seedorf enkelt efteråt sammanfattade hur man van en Cl- final med att säga "genom att försvara bra och göra mål när man kan".

Näe, ikväll kollade jag bara för att det inte fanns något att se, och för att jag har en inlämningsuppgift som vara inne imorgon och som jag gör allt för att skjuta på framtiden, det vill säga imorgon förmiddag. Då jag, som det underbarn jag är, kastar ihop något på under trettio minuter. Och också för att få höra den där inledande sången. Den måste spelas. Måste! Sånt är så kul. Det känns helt apart, och den göms nästan så gott som alltid i något skrymsle. "Ja, här har vi trettio sekunder över, vi kastar in den där förbannade jäkla sången vi prompt måste få med". Det är nog det att den är så pompös och verkligen skiljer sig från programmet i övrigt, som gör att man inte kan undgå att lägga märke till den. Men så är det väl också därför den låter som den gör. Så att alla kisspausande män vet att det är dags att börja leta sig tillbaka till tv-soffan efter reklamen och halvtidsvilan.

Titi Musique

Jag utnämner härmed den här låten till 2009 års sommarplåga i det Kokkoska hushållet. Jag ämnar i och med detta att spela låten minst tio gånger dagligen från och med första maj till och med sista augusti. Alla i min omgivningen kommer hata låten, jag kommer fortsätta älska den. Och om hundra år förknippa sommaren 2009 med inget annat än denna låt.

Kid Cudi Day ´n Nite

Bah! Det fick bli en taskig remix eftersom det, av vad jag förstått inte finns någon video till originalet. Som går avsevärt mycket saktare och segare, och som till en följd av det är mycket mycket bättre.

Men sen blir ju denna så fasligt mycket dåligare av att videon följer standardformulär 1a över hur en dansvideo ska vara utformad. Jämför med Destination unknown till exempel. Halvnakna brudar, en sexuellt frustrerad kille i sina bästa år, och kulörta färger. Varför är det så här? Varför råder det sån total brist på fantasi hos världens samlade danslåtvideoregissörer? För att det är män, och därför kåta? Eller för att de tror att det bara är sexuellt frustrerade killar som lyssnar på remixversioner av dylika låtar? Låtar som sedan bara får spelas på Mtv efter tolvslaget, vilket i sin tur lett till att Mtv satt någon praktikant på att gräva fram de snuskigaste och mest avslöjande klippen som de visar under en vinjett jag tror de valt att kalla " MTV Flasher" och som med allra största sannolikhet funkar som en lite mer barntillåten lubrikation för alla som kommer hem från krogen med sina ragg runt tretiden fredag eller lördagnatt.

Men så dålig är inte remixen egentligen. Det är ju videon som gör den dålig. Faktum är att det är ett utmärkt exempel på hur man med en dålig video effektiv lyckas göra en bra låt helt jäkla urkass.

Coldplay The hardest part

"Comeback"

Är detta Lauren Hills öde? Att var tredje år, eller då pengarna helt enkelt tagit slut, göra "comeback" genom att spela, för vad jag antar är astronomiska summor, på Stockholms Jazzfestival? Det får man väl ändå inte hoppas. Hon är värd så mycket mer. Men samtidigt kan i alla fall inte jag låta bli att fråga mig om det verkligen inte är endast för pengarna hon gör detta. Annars skulle hon sedan länge släppt en ny skiva och turnerat med den.

Det är ju något fult med att hon valt att dra sig tillbaka, hon som fått chansen att förverkliga sin dröm. Väljer att istället uppfostra sina barn till trygga, omtänksamma, kärleksfulla individer. Hon borde väl rimligtvis kunna göra både ock? Misstförstå mig rätt, det är inte jag som tycker så här, men jag tycker mig kunna ana en sådan kritik någonstans mellan raderna när Lauren Hill nämns.

Själv tror jag att hon, likt många andra kvinnliga framgångsrika artister bidar sin tid. För att uppträda på någon enstaka festival vartannat år, för att man helt enkelt inte anser sig ha råd att låta bli, är inte i mina ögon en "comeback". Den gör hon om femton år, när barnen sedan länge är utflugna, och hon hunnit bli om möjligt ännu klokare och visare. Hunnit reflektera på ett sätt som vi inte kan ana, och då kommer hon förhoppnigsvis slå oss med total häpnad. Jag tror inte hon kommer kunna låta bli.

Skynda skynda

Den dag då jag har råd att köra bil i Stocholms stad, kommer inte vara en dag för sent. För med anledning av att jag pluggar och jobbar på vad som inte är i anslutning till den allra värsta rusningen märker jag sällan av vilken fårskock stockholmarna förvandlas till så fort tunnelbanan är mer full än normalt. Ut med allt förnuft, in med reptilhjärnan, som bara tänker på ren självbevarelse, i det här fallet "Hoppas jag kommer av på nästa hållplats". Vilket får till följd att en skara av kanske en tredjedel av tågets totala passagerarantal ställer sig upp när tåget börjar köra in på perrongen men innan det stannat. Det är just detta som retar mig. Till och med nästa provocerar mig. De här människorna uppfattar jag som enfaldiga och ängsliga, och jag föraktar dem utan att skämmas ens det minsta. Det skulle aldrig falla mig in att resa mig innan tåget stannat, det vore ju helt befängt. Man har inget att vinna, snarare allt att förlora, på att resa sig innan tåget stannat. Folk blir irriterade, stressade, provocerade, upprörda, man kan om tåget gör en hastig inbromsning ramla, dra med sig några stycken i fallet, och kosta samhället en mängd resurser. Vem vill ha det på sitt samvete? Frågan är väl bara om det inte är bara lite lite sorgligare att jag retar mig på dem som reser sig innan tåget stannar, än de som faktiskt gör det?

Panta era egon

Ska det verkligen behövas en reklam för att folk ska förstå hur viktigt det är med återvinning? Själv blir jag som vanligt mer provocerad än vad som kan vara hälsosamt. För mig är detta med återvinning så självklart att jag inte kan förstå att det finns folk som inte gör det. Eller vad oviljan att göra det egentligen handlar om. Lathet? Genans? Skärpning! Nu för tiden behöver man inte ens behålla pengarna man skramlar ihop på burkarna, man kan enkelt skänka dem till Röda Korset. Men näe, det handlar väl om det här att folk ju kommer se dig när du går med din fullproppade Ica-kasse, och tar dig för ve och fasa, fattig! Eller för någon med allvarliga alkholproblem, detta trots att du bara pantar läskflaskor. Dem har du ju haft som groggvirke ju, förstår väl vem som helst!

Haha, den där typen av självupptagenhet är ännu mer provocerad. Visserligen känner man andra som man känner sig själv, men att på allvar gå omkring och oroa sig för vad folk ska tycka när man går och pantar burkar? Hur kan man överdriva sin egen betydelse så till den milda grad? När jag kommer på mig själv med att vara så självupptagen brukar jag i nästa stund skämmas å det grövsta, men inte dagens unga inte. Narcissismen är så djupt rotad hos dem att de inte ens kan identifiera den, se den för vad den är.

If i ruled the world...

skulle den där suggan( eller kossan, du väljer själv, och ja det är oftast en kossa eller en sugga) som vägrar gå längre in i gången när vagnen är fullpackad och perrongen är packad med folk som vill kliva in, skjutas på allmän plats. Krampaktigt hindrar hon dem som faktiskt kan ställa sig i gången från att passera henne utan låter istället sig själv knuffas runt i vagnen som en mänsklig flipperkula och blänger elakt på dem som vågar sig på att just knuffa henne, då hon ju vägrar väja undan. Hon ska sällan av på nästa hållplats, faktum är att så snart vagnen avbefolkats något brukar hon gå och sätta sig på första bästa lediga plats. Men av någon outgrundlig anledning blir hon så stressad av tanken på att stå i gången att hon inte tänker låta någon annan stå där. Varför? Klaustrofobi? Sök hjälp!

"Kan gott bröd vara nyttigt?"

Varför i hela friden skulle det inte kunna vara det? Grr vad jag hatar den här typen av fullkomligt ologiska motsägelser. Är det fastslaget i svensk lag att nyttigt bröd alltid är äckligt? Om i så fall ja, varför har då ingen berättat det för mig eller resten av min arbetskraftsinvandrade släkt, som nu i 30 år levt på äckligt nyttigt bröd, och försakat oss själva en massa onyttigt, jättegott bröd? Har svenska staten med flit undanhållit det goda onyttiga brödet från inte bara oss, utan alla andra invandrargrupper som envisas med att äta bröd som inte är söndersötat och som mer smakar bulle än bröd? Är det för att vi inte ska tappa gaisten utan istället jobba som galningar, lida i vårt anletes svett, och inte fundera för mycket kring vår levnadssituation?

Vidare undrar brödföretaget om det överhuvudtaget går att få barn att äta nyttigt bröd, då det ju underförstått är äckligt, vilket ju borde betyda att det borde vara stört jäkla omöjligt. Suck! Med den inställningen måste det vara svårt att få barn att äta någonting som är nyttigt, då ju allt som är nyttigt måste smaka fan. Hejdå frukt och grönsaker. Hej då vitaminer och mineraler. Goddag bristsjukdomar och vitaminbrist, vi lär bli goda vänner!

I say Movado,You say Mavodo

Nej, jag har ännu inte gått med i Facebookgruppen Hämta Mavado till Sverige. Inte för att jag inte vill att han ska komma, utan för att jag inte tror att det har någon som helst betydelse för honom om vi startar en grupp eller inte. Han må ha gjort en låt som heter Money Changer, där han hävdar att pengarna inte ännu förstört honom, men jag är böjd att tro att det bara handlar om att hosta upp cash, och då tillräckligt mycket. Att jag bönar och ber hjälper inte.

Men det roliga med gruppen är att gruppnamnet får mig att tänka på utvisningshotade barn/oskyldigt fängslade svenskar utomlands. Byt ut Movado mot Annika Östberg och ni förstår vad jag menar. Det enda som saknas är att gruppen skulle flika in ett "hem" framför Movado och saken skulle vara biff. Någonstans mellan raderna tycks det vara införstått att var Movado än befinner sig, så har han det helt enkelt inte särskilt bra. Han måste få komma till Sverige. Här skulle vi behandla honom med kärlek och respekt, den kärlek och respekt han förtjänar. Så Hämta Mavado till Sverige. Gör det nu! Imorgon kan det vara för sent.

Top Chef, Tv 3 17.30

Trean har börjat visa tredje säsongen av Top Chef! I brist på annat kollar jag på Hells Kitchen, men Ramsays ständiga gapande går mig alltid på nerverna. Då är Top Chef rena rama drömmen i jämförelse. Faktum är att oavsett vad man tycker om Ramsay så är Top Chef flera hundra gånger bättre än Hells Kitchen, och det av en mängd olika anledningar. Nu finns det säkert dem som invänder och inte tycker att man överhuvudtaget kan jämföra de båda serierna, och det är väl förvisso sant. Men i de avseenden man ändå kan försöka sig på att göra det, vinner Top Chef med hästlängder. Top Chef premierar nämligen verkligen matlagningskunskaper. Visserligen släpper man alltid in någon vars kunskaper sträcker sig till ett gatukök och inte längre, men på det stora hela är deltagarna i Top Chef fasligt mycket bättre än dem i Hells Kitchen. Vidare tävlar man i Top Chef man mot man. Det förekommer lagtävlingar, men så som programmet är utformat bygger det i första hand på enskilda prestationer, som sedan i det långa loppet avgör vilket lag som vunnit. Och lagen är sällan, för att säga aldrig, uppdelade efter kön, något som är mer regel än undantag i Hells Kitchen.

Eftersom jag själv tycker att Top Chef är så sjukt mycket bättre än Hells Kitchen, finner jag det minst sagt sorgligt att trean valt att hajpa den senare så mycket mer än den förra. Jag vet att det till stor del beror på just Ramsay, men jag önskar att man i alla fall kunde gett Top Chef en chans. Som det är nu har den aldrig fått chansen att stå sig på en någorlunda normal tid, utan sedan starten, för två somrarna sedan när första säsongen sändes, varit förpassad till vardagseftermiddagar eller helgförmiddagar. Top Chef är värd så mycket bättre!

Sock it

Varför i hela friden skulle en frisk människa välja att gå runt på T-centralen i bara strumplästen? Skavsår? Bota bacillskräck? Visa sina fina randiga sockar? Till saken hör att han verkligen såg fullkomligt normal ut. Inte alls galen, som hon jag såg på Odenplan i mars iklädd shorts, täckjacka och flipflops, som pappa nog skulle ha bedömt som "inte helt hel". Att hon var galen stod utom allt rimligt tvivel, det enda jag då grubblade på var om jag kanske borde ringa polisen. Flipflops i mars! Okej att utbytesstudenterna i mitt hus brukar gå med flipflops till Ica när de ska handla oavsett vilken årstid det är, men det är en sträcka på mindre än 50 meter. Att knalla omkring i shorts och flipflops på Odenplan i mars är ett allvarligt tecken på att man lider av psykisk ohälsa.

Men mannen från igår var runt 30, vältränad, klädd i jeans och tröja. Om det inte hade varit för att jag var lämnad åt mitt öde att bara stå och betrakta folk hade jag förmodligen inte alls lagt märke till att han gick runt i bara strumporna, men när jag väl gjorde det såg jag inget annat. Han gick väldigt ledigt, på det där sättet som man oftast gör när man går runt barfota eller bara strumpor, och det såg skönt ut. Hann jag tänka innan tanken på hur äckligt det egentligen är hann ifatt mig. Annars brukar ju var och varannan tjej i 08-området någon gång under sommarhalvåret till en följd av just skavsår trippa runt på tå i centrumkärnan. Då är det charmigt och sött, och långt ifrån labilt. Men nu pratar vi mitt i rusningen, och till synes helt utan någon som helst anledning. Han höll dock ett stavpar i sin ena hand. Det skulle kunna vara en ledtråd men jag har ännu inte kommit på hur. Och jag såg inga skor, så han skulle ju lätt ha kunnat bli av med dem och gett upp tanken på att köpa ett par nya. Eller så var han bara en bekräftelsehora av rang som ville visa upp sina blågrönvitrandiga strumpor till allmänheten, i hopp om att få lite cred.

Prosit!

Precis så där högt, om inte högre, nyser jag. Till min omgivnings mycket stora förtret. Om jag vill kan jag tona ner mina nysningar en aning, men det är ju bara så jäkla skönt att få nysa ut rejält. Jag möts dock inte av någon som helst förståelse. Istället anses jag vara pinsam och löjlig då jag på allvar bedyrar att det kan vara farligt att hålla emot. Men det kan det. Och även om det inte kan det, så kommer jag bestämt fortsätta hävda att det är det. Det är det enda halmstrå jag har att sträcka mig efter i min rätt att få nysa högt och ljudligt.

Jag skäms inte det minsta över det här. Jag inbillar mig, trots att jag borde veta bättre, att det här är något jag kan göra väldigt lite, för att säga ingenting åt. Jag inbillar mig också att det är en av tusentals små charmiga saker jag gör, och kommer för allt i livet inte sluta.

En gång höll dock brorsan på att köra i diket för att jag nös så högt. Att han blev arg är en mycket kraftig underdrift. Han skällde och skällde och skällde och skällde. Jag fattar att han blev rädd, men jag kan inte göra något åt det. Kan inte! Okej. Åker jag bil lovar jag att försöka. Men i övrigt ser jag ingen som helst anledning.

Jag har en person i min närhet som är van att få allt ljus på sig. Vilket fått till följd att han inte kan hantera det vi vanliga människor kallar livet, det vill säga att bli ständigt ignorerad. När jag såg honom i sitt esse igår kväll, strutta omkring i jakt på bara lite lite uppmärksamhet, det vill säga i hans värld bekräftelse, insåg jag hur rätt Jay Z har i den här låten. Man behöver inte ens bli känd för att knarka den där bekräftelsen, det räcker med att vänjer sig vid den.

...fame is, the worst drug known to man
Its stronger than heroin, when you can look in the mirror like here I am
And still not see what you've become

Ge det en chans

Det sägs ju att man ska ge allt ett försök. En chans. Detta gäller också människor. Man ska inte vara för snabb att döma, och allt det där andra politiskt korrekta skitsnacket. Men nu är det faktiskt så att jag 99 gånger av 100 kan syna någon uppifrån och ner, skaka hand, utbyta någon vänlig fras, och sedan snabbt konstatera om det kommer leda någon vart. Jag behöver inte en fika, ett biobesök, en drink i baren, för att lära känna personen ifråga. Vet jag så vet jag.

Ändå finns det dom som ska försöka bevisa motsatsen. Som försöker tjata sig till en första dejt, i hopp om en andra och en tredje. Som säger att jag inte känner dem, som säger att jag inte kan känna dem, efter att bara ha pratat lite. Nämen so what? Vad är det du tror som ett trollslag kommer ske efter en där första dejten? Kommer du förvandlas till en prins? Det tvivlar jag mycket starkt på!

För jag har verkligen inte förstått de där människorna som säger att vissa saker måste få växa fram. Jag önskar att jag visste vad dom pratade om, men jag är helt ute och cyklar. De gånger då jag inbillat mig att det kanske fanns något som kunde växa fram, och då till följd av att personen var attraktiv men i övrigt tråkig, har jag blivit kraftigt överbevisad. De har alltid lyckats framhäva just de egenskaper jag redan dejten ens hade hunnit börja, visste att jag skulle få svårt med. Det enda som växer då, är min irritation.

Sugardaddy del två

Det finns en biff på Texas Longhorn som heter Sitting Bull. Jag när en tvångstanke om att en dag få äta denna biff. Någon kanske frågar sig varför. Jo, biffen väger ett kilo, och jag vill bevisa för mig själv och omvärlden att tjejer visst kan äta obscena mängder kött, bara dom vill ( och får tillräckligt mycket tid och bea på sig).

Problemet är bara att Sitting Bull kostar 570 nätta små svenska riksdaler. Visserligen får jag tillbaka obscent mycket pengar i skatt, men det är pengar jag tänkte köpa kläder jag om ett halvår ändå kommer skänka till Stadsmissionen för, och inte lägga på en biff som jag gissningsvis kommer bli tvungen att skicka tillbaka ut i köket för uppvärmning minst ett par gånger under kvällen.

Hur löser jag då enklast detta problem? Av princip är jag emot sugardaddys. Jag känner mig så enormt billig av att bli bjuden av något. Men då pratar vi om saker jag inte gillar. När någon vill dra iväg mig på någon konsert, klubb eller film jag inte vill se. Köper en parfym jag hatar, eller ett klädesplagg som inte passar. Jag är nog den i särklass värsta människan på jorden, att köpa presenter till. Absolut ingenting duger! Fråga mina föräldrar och de kommer till försynt svara att ja, jag är nog lite bortskämd om dom ska vara helt ärliga. Men jag står för det. Jag brukar högljutt deklarera detta för mina vänner bara för att de, till följd av min besvikelse, inte ska bli besvikna. Då brukar dom muttra något om att jag är otacksam som överhuvudtaget har mage att förvänta mig något.

Men den här biffen. Jag vill verkligen ha den. Vill ha. Cravings. Som Elin Kling skulle ha sagt. Tråkigt nog dejtar jag för tillfället en kille som inte gör annat än gnäller över hur pank han är, men som dessutom inte vill gå ut på krogen, eller klubba eller göra något annat än möjligtvis spela eller kolla på fotboll, eller knulla. Okej att jag gillar tryggheten han med sin ålder utstrålar ( han är åtta år äldre) men han är lika tråkig som trygg. Inte för att det hör till saken. Det är ju biffen vi pratar om. Jag måste helt enkelt hitta en feeder. Någon jag under falsk förespegling kan lura i att jag nu raskt vill gå upp i vikt igen, och som därför inte vill annat än göda mig. Var fan hittar jag en sån?

Althea and Donna Uptown top ranking

Borsta tänderna i duschen

Jag vet inte om det faktiskt finns folk som borstar tänderna i duschen, det vill säga när dom duschar, men som liten ramlade jag i alla fall över detta fenomen. Och frågade då så klart pappa varför de gjorde det. På vilket han svarade att dom trodde att tänderna blev renare då. Jag vet inte om han trodde det själv, eller försökte lura mig. Det vet jag fortfarande inte.

Joya Landis Angel in the morning

Countryfantasten

Någonstans djupt i mig finns en countryfantast som bara väntar på att få komma ut. Hon får komma till tals lite då och då, men jag låter henne aldrig slippa ut för gott, för då skulle det bli Dolly Parton tjugofyra sju. Det är hur som helst countryfantasten i mig som gillar Delta. Asså heter hon verkligen Delta på riktigt? Coolt i så fall. Andra artister som jag låter countryartisten digga lite i smyg är Kasey Chambers, Faith Hill,Shania Twain och självklart Dixie Chicks. Bara guilty pleasures. Här har jag i min enfald inbillat mig att jag inte hade några guilty pleasures men när jag tänker efter har jag ju massvis.

Lord Creator Kingston Town

Ett tag var det varenda cut på Silent Riddim, nu är det de bra låtarna från Uptown Top Ranking. Vår vår vår!

Till den det berör

Jag vill låta meddela att en påse ett kilo morötter, efter att man skalat dem innehåller 780 gram morötter.

Slut på meddelandet.

P-piller underlättar våldtäkt minsann!

Vad är det som skrämmer Mikael Hammarstrand när han vill åtala barnmorskor för medhjälp till våldtäkt? Är det tanken på att det finns fjortonåringar som har sex? Jag förstår inte på vilket sätt p-piller skulle underlätta ett övergrepp? Hur? Om en ung tjej blir utsatt för övergrepp och till följd av det blir med barn, och kanske tvingas göra abort, upplevs inte aborten som ett större trauma? Kommer det här leda till att barnmorskorna, i de fall fjortonåringar ber om p-piller tvingas anmäla dem för att de misstänker att samma fjortonåringar utsätts för övergrepp? Vilket kontrollsamhälle vi i såna fall skapar. Det kommer inte innebära att fler unga söker hjälp, snarare tvärtom. Det kommer helt och hållet motverka sina syften, men det är tydligen inget som Hammarstrand tagit sig tid att reflektera över.

Bara för att en fjortonåring vill ha p-piller innebär inte det att hon utsätts för övergrepp, även om Hammarstrand tycks ha väldigt lätt för att göra den kopplingen. Faktum är att det inte finns något som säger att en fjortonåring som går på p-piller löper större risk att utsättas för övergrepp, än en fjortonåring som inte gör det. Jag tror inte att våldtäktsmän är särskilt nogräknade när det kommer till preventivmedel.

Sen kan man tycka vad man vill om det faktum att fjortonåringar, och kanske även tretton och tolvåringar exprimenterar sexuellt, eller att det kanske inte är så klokt att i så unga år äta hormoner, men det hör inte till saken.

Sophia George Girlie Girlie

Kunde inte sagt det bättre själv! Jag tror för övrigt att Sophia ska få bli min nya stilförebild. Kolla bara på det här liveframträdandet!

Fiskbullar och isterband

För ett par år bodde jag ensam med min pappa. Det var jag och han i en liten två på Ploggatan, sen Nyckelgatan i Skellefteå. Pappa gick till förskolan med mig en gång och hela vägen var en enda lång förmaning om vad jag skulle behöva se upp med. Bilar, cyklister, och det ena med det andra. Han upprepade som ett mantra att jag var tvungen att memorera vägen till förskolan noggrant då jag ju skulle bli tvungen att efter detta gå sträckan själv två gånger om dagen. Själv var jag desto mindre bekymrad, det var inte särskilt långt, och inte heller särskilt svårt att hitta, men pappa la fram detta som om det var kvantfysik jag skulle ta mig an, inte bara gå till förskolan. Jag var ju sex! Herregud, vad tog han mig för? En liten barnunge eller?

För det mesta åt vi fiskpinnar och färsbiffar. Falukorv i ugn med ost. Ibland kunde dock pappa tröttna fullkomligt på att äta samma sak vecka ut och vecka in. Det var då han fick för sig att pröva något nytt. Det hände på sin höjd en gång i månaden. En gång var det fiskbullar. Jag fullkomligt hatade det, och kommer nog för all evig framtid hysa ett illa dolt förakt för fiskbullar. Hur kunde han ta fiskpinnarna som var så goda ifrån mig, och istället servera mig fiskbullar? Hur? Nästa gång var det isterband. Okej att isterband inte var fullt lika äckligt som fiskbullar, men är man van falukorv spelar det mindre roll om isterband faktiskt är gott, kontrasten är ändå alldeles för stor.

Bara seriösa förhållanden

Hahaha! "Bara seriösa förhållanden". Jaha, där ser man. Det ska liksom garantera att man faktiskt kommer hitta någon, eller att den man hittar faktiskt är intresserad av att inleda något? Jag förstår ingenting. Hur kontrollerar man det? Jo, man tar betalt. Okej att det kanske sållar agnarna från vetet, men folk som bara vill knulla är väl minst lika beredda att betala, som dem som vill ha något mer bestående? Sen kan man ju verkligen ifrågasätta det rimliga att betala för att träffa någon man bara ska knulla, på internet, när man kan lägga de pengarna på att supa någon snygg på valfri sylta en fredagkväll, men det är en helt annan femma.

Men jag måste ändå tillstå att det är rätt smart att prata om seriösa medlemmar och seriösa förhållanden. Vem vill förknippas med Spray, Happy Pancake eller Match.com då? Även om dessa kontaktsajter inte är uttalat oseriösa, så är dom ju inte, då de ju inte framhåller sin seriositet, seriösa nog. Näe, alla seriösa singlar, i verklig jakt på en partner väljer Parship, så är det bara. De skulle aldrig hemfalla åt att söka sig någon annanstans än Parship, det skulle ju vittna om att de var oseriösa, det vill säga bara ute efter att få sitt bekräftelsebehov tillfredsställt, kanske leka lite med icke ont anande medlemmar. Just så.

Det måste ju vara så att när man matchat ihop två användare på Parship, utvärderar man deras förhållande för att se till att de lever upp till de krav man ställer på seriositet. Så bara måste det vara. En andäktig kontrollant intervjuar bägge parter om hur de inledde sitt förhållande, att de inte förde sex på tal förrän efter minst tre dejter, då de lät undslippa sig en kyss. En kontrollant som ser till att det enda som paren pratade om på sina inledande dejter var familjeförhållanden, barndom och synen på framtid med karriär och barn. Någon som kort sagt säkerhetsställer förhållandet som seriöst, ett sådant förhållande som alla vill ha och drömmer om. Där man är varandras bäst vän, och kan prata om allt.

Någon som jag har alltså inget på Parship att göra. Jag vet inte vad jag vill, eller om jag överhuvudtaget vill ha något. Jag skulle bli utkastad innan jag hunnit fundera klart på om jag ska köra på samma gamla användarnamn som alltid. De där kontrollanterna skulle neka mig tillträde till alla de där tusentals seriösa singlarna med motiveringen att jag inte är tillräckligt seriös.

...

Är det socialt acceptabelt att en 27-åring gillar Soulja Boy? Nej, det är det inte! Soulja Boy är mitt för tillfället största guilty pleasure. Fy vad jag skäms. Jag skäms för att jag känner mig som en förvuxen barnunge när jag rappar med till Kiss me through the phone, för att jag fantiserar om att få dansa på ett dansgolv proppat med knappt byxmyndiga till den här låten. Jag skulle behöva gå till en 18-årsklubb för att få dansa till den här låten, och det gör jag av princip inte, då 18-årsklubbar påminner mig om hur gammal jag verkligen är. Det här är verkligen asjobbigt. Jag önskar att det fanns en stödförening för såna som mig, så jag hade någon att prata med. Bloggen får duga så länge.

Jag har snöat på gammal lovers rock. Inte mig emot liksom, höll ju på att bli närmast besatt Tiken Jah så sånt här som variation är bara välkommet. Om jag sen skulle råka träffa på någon kille med precis lika raspig stämma som Mr Booth skulle jag fan inte banga. Grr.

Susan Cadogan Hurt so good

Jag döööör! Hon är som en svart Janis Joplin, och precis vad jag behöver just nu. Kunde inte dykt upp vid ett lämpligare tillfälle.

Jag funderade för övrigt på att snagga mig en gång när jag gick i mellanstadiet men fick inte för pappa. Så kort tyckte han bara att man skulle klippa sig om man någon gång råkade få cancer, det vill säga om håret föll av cytostatika. Men ja, jag vet, det gör pappa till en lagom tragikomisk finne, men så är han ju det också.

Könsord

Magic System ska komma till Sverige. Miiiin gyyyyyd var roligt. Om det inte vore för att biljetterna kostar 300 kronor styck och man tänker pressa in bandet på Debaser Medis. Okej, det hade kunnat vara värre, dvs Debaser Medis, men ändå. Jag är upprörd, uppeldad, arg och irriterad. Hur är detta möjligt? Borde inte Magic System, med en bättre konsertdag, typ en fredag eller lördag, rimligtvis kunna fylla Hovet eller Annexet? Men jo, självklart. Eller är det bara i den här lilla bubblan jag lever i som Magic System är helt gigantiskt stora? Jo, tror det. Blä.

Give me that funk, that sweet, that nasty, that gooshy stuff

Som jag väntat! Efter att Stureplan ocensurerat las ner, då det som ju kom fram där var lite för obehagligt för vissa inblandade, har jag till och från fått nöja mig med att knarka skvallertråden på Flashback, dock utan att känna mig riktigt tillfredställd. Och jag har ju lovat mig att sluta Perez Hilton, då det snabbt utvecklades till en osund besatthet av att ständigt hålla mig själv uppdaterad.

Därför är det så skönt att det äntligen kommit en lite elakare och så sjukt mycket spydigare svensk motsvarighet till Perez. Vissa säger att människan är en hatare, men jag älskar det.

Och ja, självklart har tanken att själv starta upp något liknande föresvävat mig, men jag har tydligen skrupler och ett samvete. Jag är alldeles för rädd för vad folk ska tänka, jag nöjer mig med att skvallra lite mellan raderna, om jag kan och får chansen.

Cut it

Att jag är en principfast jävel kan väl ändå inte ha undgått någon? Så därför borde det inte komma som någon överraskning när jag bestämt hävdar att det är mer regel än undantag att man klipper sig minst tre gånger om året, i februari, maj och oktober. När jag berättade detta för Sandra bara skrattade hon. Hon klipper sig när hon har tid över, tid att slå ihjäl typ. Själv planerar jag i evigheter. Nu är det alltså dags att cutta barret, och då helst i någon slags ursäkt till frisyr som skall hålla till hösten. Den där februariklippningen blev aldrig av, det är ju en av nackdelarna med att ha principer, att man ibland tvingas ge efter på dem, och det är väl också därför man helst inte borde ha några. Men mitt hår är till en följd av min taskiga ekonomi ( Nej jag låter inte kompisar som påstår att dom kan klippa mitt hår röra det, jag pröjsar för att få håret tvättat och min hårbotten masserad) nu jättejättejättelångt och jättejättejättejobbigt. Det sticker i ögonen hela tiden för jag är för stolt för att sätta upp det. Skulle jag göra det skulle jag se helt galen ut. Ni vet, 30 årigt efterblivet mongo som mentalt är typ tolv.

Hur som helst. Kort ska det bli. Sist jag klippte mig gick det asbra, men gången innan det, då jag klippte mig kort senast, kom jag och frisören inte alls överrens. Jag försökte förklara och allt hon hade att säga var Agyness Deyn och jag bara nej nej nej nej. Fucking hatar ängsliga småstadstjejer som flyttar till Stockholm och ska försöka sig på att klippa folk av just den här anledningen. De köper allt de läser, ser och hör och ifrågasätter noll och inget av vad det konsumerar. Eller det är väl själva hajpen jag hatar. Det var Agyness Deyn då, och det är Kanyes tjej nu. Okej att jag vill klippa kort, men så kort tänker jag inte klippa. Och absolut inte för att hon, av någon obegriplig anledning, blivit vårens stilförebild. Hon ser ju för jävlig ut!

Näe, om jag vågar, det vill säga om jag inte räds att jag kommer se tjock/lesbisk/gammal ut, klipper jag mig som Jean Seberg. Jag vet redan nu att jag inte kommer våga, istället kommer det bli snäppet längre, snarare åt Mia Farrow hållet, men drömma kan man. Jag är alldeles för skadad av bilden av Jean för att någonsin våga klippa mig så där. Jag kommer aldrig bli lika snygg som hon i den frisyren. Kanske lika snygg, eller snyggare än Mia, men Jean, nej aldrig.

Kokkos komik

Men jo, jag tror tamefan att Tina fick sitt trädgårdsprogram bara för att någon på Tv 4 gillar allitterationer. Nu kommer ju " Leila på landet".

Till dig som sitter och brainstormar programidéer, här kommer mina förslag
- Per pysslar ( ett pysselprogram med allas vår Per Morberg, där han lär oss hur vi bäst slår in gåvor till våra nära och kära)
- Tilde trollar ( Tilde de Paula lär barn hur man trollar och intervjuar kända svenska magiker)
- Sjöberg på sjön ( ett båtprogram med Rickard Sjöberg)
- Hellenius hälsa ( ett träningsprogram med David Hellenius)

Jag har fler förslag, men tycker att det räcker så, du kan ju mejla mig annars!

Eveliinas elektronik

Varför i hela friden gör Tina Ahlin ett trädgårdsprogam? Inte bara för att man ville ha ett trädgårdsprogram som heter "Tinas trädgård" väl? Får vi hoppas? För då vill jag ha ett program som handlar om elektronikprylar som ska heta "Eveliinas elektronik". Jag är en komplett newbie när det kommer till såna gizmos, det vore helt lysande. Hela programidén skulle gå ut på att jag lärde mig hantera datorer, skrivare, scanners, faxar, mobiltelefoner, ipods och Mp3spelare. Hook me up!

Obegripligheter del 1

Det starkaste argumentet för att man inte ska ha one night stands är, förutom att det är ett riskspel om det kommer bli bra eller dåligt sex, att det är så jobbigt att träffas igen. Efterspelet är så fasligt mycket jobbigare än förspelet, om man säger så.

För över fyra månader sedan hade jag en tillfällig förbindelse med man. Han kunde inte kyssas, alltså såg jag ingen anledning att träffas igen, vilket jag också sa till honom. Sen såg jag honom mycket riktigt inte igen. Förrän förra helgen då han helt oväntat klev på samma buss som mig. Mmm. I had no where to run! Han ville så klart ha mitt nummer, och hur uppriktig och ärlig jag än utger mig för att vara, är jag inte typen som nobbar någon mitt nummer på en proppfull buss. Det är det där med karma. Även om det säkert inte var en enda jävel på bussen som skulle brytt sig om jag sagt åt honom att jag inte ville byta nummer, så är jag inte typen som utsätter människor för den typen av förödmjukelse som ett offentligt avvisande ändå innebär. Jag biter i det sura äpplet och tar det sen, när jag får chansen.

Vilket jag trodde skulle ske så fort vi skiljts åt. Men istället väntade han en hel vecka med att ringa, så länge att jag hunnit tänka tanken att han kanske läst av mig tillräckligt väl för att förstå att jag inte var intresserad. När han väl ringde så undrade han försynt vad jag gjorde, vad jag skulle göra senare, och om vi skulle ses. Varpå jag genast sa att jag inte var intresserad.

Då kommer han genast dragande med att han inte heller var intresserad av något sånt. Han ville ju bara hänga. Umgås som kompisar. Men eller fucking jävla hur! Hur jävla korkad tror han att jag är om han tror att jag inte fattar att han bara vill ligga. Pööliiis. Har vi inte hörts av på över tre månader, vad är det då som säger att jag helt plötsligt, bara av att se honom på bussen, skulle vilja bli som ler och långhalm? Vad? Jag förstår inte.

Numbers

Inte nog med att jag har memorerat mitt kontonummer, det som tycks provocera min omgivning något ofattbart, är att jag memorerar siffror en och en, inte som hela tal. Det finns ett café som heter 113 50, som postnumret, vilket jag utläser som ett ett tre fem noll. Det har jag fått lära mig är helt fel och efterblivet. Vilken vettig människa som helst vet ju att man säger hundratretton femtio, och gör man inte det är man helt enkelt dum i huvet.

Jag förstår hur de människor som dumförklarar mig tänker, att det borde vara enklare att komma ihåg hela tal istället för enstaka siffror, men jag har alltid gjort så här. Det är först efter att folk påpekat hur korkat det är, som jag försökt lära mig andra sätt att minnas telefonnummer på. Men ofta går det bara av rena farten. Vad har det för jävla betydelse???

Memory

Bara för att min pappa någon gång under min uppväxt sa att alla borde kunna sitt kontonummer utantill, om det av en händelse skulle råka vara så att man träffade någon på stan som ville sätta in pengar på det om man mot förmodan kunde det utantill,så lärde jag mig givetvis mitt kontonummer utantill. Kan det fortfarande. Är dock alltid lika nojjig för att jag inte kan det, så hälften av alla gånger måste jag dubbelkolla det.

Jag kan också mitt lånekortsnummer på Solna Bibliotek. Det för att jag är så förbannat lat att jag, när jag inte hade internet ännu, inte orkade ta upp lånekortet ur plånboken för att knappa in på internetdatorerna de har på bottenplanet. Ibland kan min obotliga lathet komma väl till pass. Jag bara undrar vad kontonumret och bibliotekskortsnumret möjligtvis kan ha eliminerat ur min hjärna. Sunt förnuft möjligtvis?

Behöver lite amerikansk powerrock för att orka gå och simma 2 kilometer.

Är min flickvän otrogen?

Grrrr. Finns nog inget som provocerar mig så mycket som kommunikations-problem. Jag är på intet sätt skonad från kommunikations-problem, men de gånger jag har problem med kommunikationen är det aldrig mitt fel, utan alltid omgivningens. De tror att jag kan läsa deras tankar, tror att de kan läsa mina, eller så har de noll och ingen som helst aning om vad de vill ha sagt eller vill få fram. Och där någonstans brukar jag ge upp. Mitt tålamod har tagit slut och jag har sedan länge slutat lyssna och lämnat dem åt deras öde. Rätt åt dem!

Och så kommer det till kommunikationsproblem i relationer. Maj gaaad vad glad jag är att jag är så uppriktig, ärlig och rättfram som jag är. Även om det kostade mig Mr Magic himself, så hade det ju hänt förr eller senare, så bättre förr än senare. För att hemfalla till att fråga Katerina Janouch istället för min partner, så desperat vill jag aldrig bli.

Samtidigt finns det ju något väldigt beklämmande med att det här paret inte tycks kunna kommunicera med varandra. Men det är också upprörande, och det mest provocerande med könsrollerna i dagens samhälle. Att kvinnor förväntas prata med väninnor, inte med sina pojk/flickvänner om relationsproblemen, medan männen helst inte ska prata om problemen överhuvudtaget. Helt seriöst? Är det så man skapar ett hållbart förhållande, så vill jag inte ha något.

Men hur i hela friden tänker den här arma killen? Hur ska Katerina veta om hans flickvän är otrogen eller inte? Hur resonerar han när han gör den logiska kullerbyttan att istället för att gå till källan, dvs flickvännen, söka hjälp hos Janouch? Ja jag vet, det är för jobbigt att fråga flickvännen själv, det vore ju helt ödesdigert, för då skulle han ju ertappas som en svartsjuk supersnokare, och då skulle skulden falla på honom. Men å andra sidan skulle han kanske få ett rakt svar, istället för Janouch " Ja kanske, kanske inte". Jag förstår som sagt var fortfarande inte.

Bill O'reilly går bezerk

Seriöst! Vad är det för fel på den här människan??? Någon som vet? Det är nästan så att jag inte tror att han menar allvar, typ att han spelar rollen av sig själv som fullkomligt bindgalen. Kan mycket väl vara fallet. Att han känner att han måste upprätthålla någon slags image av att vara crazy. Det känns bara en smula överdrivet.

"Nej jag är inte med barn, jag är bara tjock"

Jag tyckte så synd om mig själv, och alla andra "tjocka" tjejer som blir tagna för gravida, att jag startade en stödgrupp på Facebook. Joina, eller sprid ordet!

Mer Familjen Babajou

Andra avsnittet av Familjen Babojou var betydligt jobbigare än det första. Det är fortfarande en mycket bra, och sevärd serie, men där första avsnittet ändå innehöll en del komik, fick det absurda i nästföljande avsnitt mig snarare att bli upprörd, än upprymd.

Även om de yngre syskonen nu fått sin hämnd på Big Willy, kan jag inte låta bli att tycka att han kom väl lätt undan. Jag verkligen hatar honom innerligt för det han gör mot sina syskon, samtidigt förtärs jag av skuldkänslor när jag ser hur han agerar, för att jag själv varit exakt likadan. Jag slog inte min lillebror, men att sitta och härma honom hela vägen från Övik till Nordmaling är ungefär samma sak, och har gett honom men för livet. ( Han gick och satte sig längst bak i bussen och tjurade).

Familjen Babajou kan inte ha varit någon picnick i parken för scenografen. Hur fan får man tag i gamla matförpackningar från början av 80-talet? Var? Men det är just den typen av ansträningar, när det kommer till kläder, bilar och cyklar som gör serien så trovärdig, och sevärd.

Jag undrar dock om man verkligen var tvungen att ha med ännu en svensk snuskgubbe med förkärlek för mörka småpojkar? Den svenska snuskgubben som gillar afrikaner var ju med även i Det nya landet, och kommer väl säkerligen dyka upp snart igen.

Psychic

Okej, min släkt lever verkligen upp till alla fördomar någon enda människa kan tänkas ha om finnar.
Självmordsbenägna - CHECK!
Alkholmissbrukare - CHECK!
Manodepressiva - CHECK!
Allmänt svårmodiga - CHECK!
Plikttrogna - CHECK!
Arbetslojala - CHECK!

och nu då, vidskepliga och synska!

Och jag börjar nu ångra att jag överhuvudtaget nämnde detta för Allan Ballan. Det började med att vi satt och pratade om ditt och datt, dvs hans släktförhållande, varpå jag utan att veta varför frågade om hans farfar var kung. Fråga mig inte varför, men jag får lite sjuka infall. Men så klart visade sig hans farfar mycket riktigt ha varit kung, och han undrade hur jag kunde veta det. Att då försöka förklara att "jag bara kände det på mig" gick inte. Men det är ju så! Och då undrade han genast om jag kunde spå, och om jag inte ville spå honom. Nej jag kan inte spå. Mina färdigheter sträcker sig till sådant som tonåringar håller på med, och det är inget jag pratar högt om. Jag har helt enkelt inte "gåvan". Men jag gick ändå med på att spå honom, mest på skoj. Det visade sig dock vara ett mycket stort misstag. Han har nu fått nippe på det här med att spå, och ringde mig igår kanske fyra gånger för att höra sig för vad olika kort står för. Varpå jag sa att man inte får skriva upp det. MAN FÅR INTE!

Nu är det inte som att det jag gjorde är något man ska ta ens det minsta på allvar, men det känns som att det inte riktigt gått fram hos kära Allan Ballan. Jag är lite rädd att jag fått en hobbysiare på halsen, som jag inte vet hur jag ska bli kvitt. Kanske med lite magi? ;)

Den där Lättareklamen som går just nu, med en tjej som i ena stunden äter en macka, för att i nästa rida på en späckhuggare, är ju så dålig! Okej att det som av en slump råkar finnas en tam späckhuggare i en insjö, men vad fasen håller tjejen fast sig i? Hon kan väl för bövelen inte hålla sig fast i späckhuggarens blåshål? Det borde vara fullkomligt omöjligt? Och hur har hon i så fall lyckats knyta ett rep runt späckhuggarens magen som hon kan använda som sele? Jag förstår inte.

Random shit about shoes

Har du storlek 36 i skor? Bege dig genast till Le belle bla bla bla i Solna Centrum. Affären ligger undangömd bakom Systemet( eller bolaget, wich ever way u like it) och ser ut som ett överskottsbolag för skor. Dvs affären utgörs av lagret av skor som står i långa rader i hela butiken. Och alla är i storlek 36. Med undantag för några 41:or,38:or, 39:0r och enstaka par 37:or. Jag trodde dom behagade skämta med mig när jag blev tvungen att lyfta ett tiotal par skor innan jag hittade ett par i en annan storlek än 36, men icke! Man kan ju verkligen fråga sig varför man inte bara låter dem ligga kvar i kartongen och tar fram i den mån folk efterfrågar 36:or. Men då skulle å andra sidan affären gapa väldigt tom, så jag förstår vilken jobbig sits ägarna sitter i.

Så vad var det då för skor? Inte direkt högkvalititativa grejer, då man ju sålde ut grejerna för 100 spänn paret, och dessutom erbjöd tre par till priset av två. Att man som kund därför, trots bättre vetande, alltså skulle återkomma inom loppet av en månad då skorna med allra största sannolikhet hunnit gå sönder, är ingen vild gissning från min sida. Lik förbannat har jag nu hittat ett par ballerinaskor jag bara måste ha, och det i inte bara rött, utan blått också. Det är här min mamma ska säga att jag inte behöver två par, och jag som vanligt inte kommer lyssna på henne. Och så kommer det gå sönder, bli smutsiga eller bli uttöjda innan jag hinner säga hej, och så kommer jag stå där igen och köpa två par nya.

För jag hör nämligen till dem som har 36. Men som också begåvats med högt fotvalv och breda fötter, vilket gör det nästintill omöjligt att hitta ett par högklackade. Det höga fotvalvet kan jag faktiskt tillstå är sexigt, och de flesta killar bryr sig inte om hur breda fötterna är, så länge de är små, för då blir de så glada av att känna sig så mycket större, så egentligen är väl inte detta ett bekymmer. Vad som dock är ett bekymmer är att jag när det kommer till just märket den här butiken tillhandahåller är mitt emellan storlekar. Jag kan ha 36 men då är den nästan på gränsen till för liten och jag kommer leva med oron att de närsomhelst kommer spricka i sömmarna. Å andra sidan kommer 37:orna i takt med tiden bli för stora. Men man kan ju alltid hoppas att jag hinner använda dem sönder och samman innan dess.

Verklighetens cityakuten

Akuten en fredagkväll, och det minsta jag förväntar mig är något som skulle kunna hamna i manuset till Cityakuten. Vad jag istället möts av är ett väntrum fyllt till mindre än hälften, och hälften är anhöriga till inbillat sjuka och skröpliga individer som inte har något bättre för sig en fredagkväll än sitta och sörpla på en kaffe på Karolinska.

Först när vi en timme senare går därifrån ramlar det till att börja med in en fryntlig man runt 40 år gammal, med stort trassel av toapapper i ansiktet. Han ser till en följd av pappret, som väl knappt stoppar blodet från hans näsa att rinna, inte dörren utan knallar rakt in i väggen. Kvarten senare upprepas proceduren av en något yngre man, kanske runt de 20, som är kraftigt alkholpåverkad, med armen nerstucken i en påse från Systembolaget. Han är som en mycket seg flipperkula när han försöker leta sig in genom dörren med sin kompis i släptåg. Hans kompis som är förvånande nykter får till slut ledsaga honom in, till kassan och ner på stolen framför den, och förmodligen också föra hans talan.

Nu är det inte som att jag vill se människor lida, inte på några som helst villkor. Men när man hör om hur vården krisar, blir i alla fall jag förvånad över att min bror, som varit på Nya Zealand, blivit myggbiten, fått en infektion och därför tror att han kommer få hepatit c, fick hjälp så fort. Var är krisen?

Min bror kommer, myggbetten till trots, förmodligen överleva. Utsikterna är, som man brukar säga, goda. Han fick lite antibiotika, blev satt på penecillin, och hans största bekymmer just nu är att han pga penecillinet inte, som brukligt är, kommer kunna supa in våren på Skärtorsdag. Jobbigt läge.

Låtsas som ingenting

Flera gånger de senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att undvika folk. Och det är verkligen inte jag. Folk undviker mig, inte tvärtom! Mig undviker man som ett bränt barn skyr elden, för jag kan känna igen i stort sett vem som helst som passerat mitt liv. Okej att jag överdriver en smula, men bra minne har jag. Men de här människorna jag bara passerat utan att bry mig om att hälsa eller ens påminna om min blotta existens har varit perifera bekantskaper som bara skulle ha inneburit att jag blivit tvungen att kallprata i tio jäkla minuter om inte mer. Varför då bry sig ens det minsta.

Och det är inte som att man kan koma undan med att bara säga hej till någon man inte träffat på ett par år eller mer. Nej, ett sådant återseende kräver att man följer standardformulär A1, och förhör sig om nuvarande civilstatus, bostadsort, arbetsplats och övriga levnadsförhållanden. Och i detta avseende är det som om mitt liv stått stilla de fem senaste året. Jag bor kvar i samma gamla sura studentlägenhet, hittar inget fast jobb, hankar mig fram som serviceslav och kommer vara singel hela resten av mitt liv. Och det är väl inget man gärna pratar högt om? Varenda gång jag försöker blir jag arg på mig själv för att jag så tappert försöker låtsas som att jag trivs med tillvaron. Det gör jag inte.

Att skriva listor och sen stryka saker från dem

...hör till en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Och med risk för att jag hädanefter för all evig framtid kommer vara stämplad som fullkomligt bindgalen, tänkte jag nu erkänna att jag ibland kan skriva upp saker jag redan köpt/gjort/whatever bara för att få stryka dem. Mmm. Har jag sagt att jag har två galna släktingar redan, och att jag riskerar bli den tredje?

Onumrerat

Mamma var här och ville gå och se "Maria Larssons eviga ögonblick". Sagt och gjort. Jag, hon och ett tiotal pensionärer satt inne mitt på blanka förmiddagen i två timmar för att se vad Norden har att komma med när det ska tävlas om glansiga fallossymboler.

När vi kom till biografen var jag snabb att vilja styra in oss på mitten av tredje raden, men då fick vi veta att det var onumrerat och att vi kunde sitta var vi ville. Vilket vi så klart tog på absolut största jäkla allvar. Först in i salongen la vi beslag på de bästa, i mitt tycke, platserna i mitten på mittenraden. Där satt vi tills det tio minuter senare dök upp en kvinna i 40-årsåldern och hennes skröpliga farmor och ville sitta där. Jag förklarade en och hundra gånger att det var onumrerat och att de kunde sitta var som helst. Men den gick icke. Sen skulle en gubbe lägga sig i och försöka tala mig till rätta. Men jag var lika oresonlig jag. Tanten hade svårt att gå och ändå envisades hennes barnbarn med att dra runt henne i salongen som var väldigt brant trappan efter trappa. Varför inte bara slå sig ner på första raden och bespara farmor den där rundturen? Men näe, visa upp exakt hur jäkla skröplig hon är för hela salongen så att alla får veta vilka känslokalla jävlar vi är som vägrar flytta på oss. Kvinnan hävdade att de bokat de platser där de hörde bäst. Men då skulle alla vilja ha de platserna, och man hör generellt lika bra på alla platser så den köpte jag inte heller. Då satte hon in det tunga artelleriet. Har du ingen respekt för äldre? Jo, men vi blev informerade om att det var onumrerat. Punkt fucking slut.

När dom slagit sig ner gick jag ut och frågade hon i kassan vad hon höll på med egentligen. Jag sa som det var, att hon skapat en massa onödigt tjafs, men då tyckte hon att jag väl kunde ge min plats åt kvinnan och hennes sällskap. Som om! Seriöst! I have done nothing wrong... Snacka om att inte vilja ta på sig sitt ansvar.

Okej. Lite blev det en principsak, men jag är inte den som ger upp när jag väl gått in i en konflikt. Det ska mycket till för att jag då ska backa. Men det här lärde mig väl om inte annat i alla fall det. Att man alltid kan det.

Filmen var för övrigt helt okej, kanske lite lång, och lite repetitiv men sevärd.

Vad tänker du på?

Okej, jag erkänner. När tystnaden blir för pinsam och jobbig och outhärdlig och jävlig hör jag till dem som, trots att jag borde veta bättre, ändå ställer den där så ödersdigra frågan. För om stämningen, som en följd av den obekväma tystnaden, var jobbig redan innan, blir den ju inte bättre av att någon i sällskapet ställer frågan ingen normalt funtad människa svarar sanningsenligt på.

I mitt eget fall ställs frågan så gott som alltid bara när jag haft ett halvdant one night stand på besök, och om det är han som frågar mig, ligger jag normalt sett hundra gånger av hundra och tänker på hur dålig han var och hur fel jag hade om hur bra jag trodde han var. Eller så ligger jag och tänker på hans don. Men det kan man ju inte säga. Jag skulle kunna, men då skulle han ändå inte tro mig, utan istället tro att jag för att han ställde en så dum fråga, jävlas med honom och hittar på det absolut värsta man kan säga.

Men den är ju så förfärligt enkelt att ta till. Ofta tar man till den på personer som inte tar några som helst egna initiativ till att föra en konversation. Man kan fråga dem hundra och en saker, men de ställer inga motfrågor. Därför frågar man en öppen fråga, i hopp om att sedan få i gång något slags samtal. Men den är en bergssäker konversationsdödare den där " Vad tänker du på?".

Nej, vi finnar är inte riktigt kloka. Vi gör covers av alla låtar värda namnet. Det är när jag tänker så man vet om man gjort succé i Finland eller inte. Att Cher går hem borde med andra ord inte komma som någon överraskning. Varför hon har en blå peruk på sig vet jag inte, men det kan ha något med våra slaviska rötter att göra.

"Jag vill inte leva detta livet"

Ikväll visas dokumentären "Jag vill inte leva detta livet" och utan att ha sett den vill jag ändå rekomendera alla att se den. Den tar upp ett väldigt angeläget ämne som jag tycker borde få mycket mer uppmärksamhet än vad det i nuläget får, nämligen missbruket av Ghb, bland Sveriges, och i synnerhets Göteborgs unga. Göteborg har den största dödligeheten i världen, till en följd av ghböverdoser! Världen! Inte Norden, Europa, utan världen! Det är helt sjukt!

Läs mer här och här och missa inte dokumentären klockan 20.00 på Svt 2!

Cameos

Var och varannan amerikansk skådespelerska i åldern 30-45, med det minsta självaktning, har varit med i Seinfeld, då som endera Jerrys, eller Georges dejt. Seinfeld har Teri Hatcher, Debra Messing och Jennifer Coolidge på sitt dejtingsamvete. Nu är det inte som att det inte finns en kvinnlig motsvarighet till Seinfeld, för har inte väldigt många up and coming skådespelare passerat Carries sovrum innan de letat sig vidare i Hollywood? Timothy Olyphant som man nu kan se i Deadwood spelade den där pojkspolingen med taskigt städad lägenhet utan toapapper, och Eddie Cahill som nu spelar, eller i alla fall försöker, hårdkokt snut i CSI NY, spelade den rosenkindade bikillen som ställde allt på ända för Carrie.

Det här är väl inte ett dugg förvånande, men desto mer underhållande, i synnerhet då man ser repriser och karriären har hunnit dessa skådisar ikapp. Eddie Cahills karaktär i SATC skulle ju inte kunna skilja sig mer från den han nu spelar i CSI, och man kan också notera att Terri Hatcher verkligen har blivit helt galet smal. Om man vill kan man hålla på i evigheter, med det jag valt att kalla cameoleken, men ofta inser man ( jag) hur sjukt det är att jag har koll på sånt här, och inte något lite mera värdsligt. Som alla länder i Afrika och deras huvudstäder. Som jag ju en gång i tiden kunde utantill.

Min mamma, och min bror, har bägge varit här och hälsat på några dagar, därav den dåliga uppdateringen. Mamma berättade att när hon åkte tåget från Borås, och i den så kallade restaurangvagnen ville köpa en sorgligt liten ursäkt till lasagne som hon pyntade 59 kronor för, ombads hon att själv värma upp den i den för ändamålet avsedda mikrovågsugnen. Jag skämtar inte! Hur är detta möjligt? Hur kan någon vilja jobba för ett företag där kunderna får tillaga sin mat själva? Ingen med självakting väl? Det är så pinsamt att jag vill dö. Näe, men i alla fall dra något väldigt gammalt över mig. Skämmes tamefan....

Mavado?

Det ryktas om att Mavado skall spela i Stockholm i mitten på maj, och eftersom jag inte hade råd att gå på Collie Buddz, hoppas jag verkligen att det stämmer. Mavado har varit ett återkommande inslag i min vardag sedan vad som känns som en evighet, men som nog inte kan vara mer än på sin höjd två år. När jag hörde honom första gången föll jag för att det lät så nytt,fräscht och modernt i jämförelse med annan nutida dancehall, men nu börjar det kännas som att allt fler börjar komma ikapp, vilket väl är både på gott och ont.

Tyvärr ryktas det också om att han skulle spela på Kägelbanan av alla ställen, och det finns nog ingen konsertlokal i Stockholm som ger mig så mycket klaustrofobi, som just Kägelbanan. Det är lågt i tak, det är alltid packat, och det blir varmt och kvavt vilket slutar med att man efter hundra års väntan har ont i huvudet och håller på att avlida av värmeslag. När jag precis flyttat till Stockholm 2002 och sprang runt på en massa hiphopkonserter, ägde de flesta av dem rum där och då hade jag inga som helst problem med det, men nu börjar jag väl antagligen bli gammal och bekväm av mig. Därför vore Göta Källare så mycket bättre. Det är den ideala lokalen för dancehallkonsterter just för att det finns någonstans att ta vägen och gömma sig om helvetet, dvs diverse catfight eller liknande, bryter lös. Så jag håller tummarna för att han överhuvudtaget kommer, och att han då spelar på Göta Källare, och ingen annan stans.

Blodgivare

Jag ger blod. Eller försöker i alla fall. För jag försökte ge för två veckor sen men mitt järnvärde var för dåligt. Då passade jag i alla fall på att återigen läsa igenom reglerna för vem som får ge blod. Förutom det fullständigt rimliga i att inte låta folk som varit i malariadrabbade länder, har tatuerat sig, gjort abort, eller är sjuka ge blod, så tillkommer ju frågor kring vem man haft sex med och när. Frågorna är formulerade som ja och nej, och det motsätter jag mig inte på något sätt. Men när det är fastslaget att var sjätte svensk man köper sex, undrar jag verkligen om man kan lita på att alla som ger blod verkligen vet vilka de som de haft sex med har haft sex med. För den genomsnittliga torsken är inte ensamma Ove, det är en gift man med familj. Hans fru tror alltså att hon har en trogen partner och tror det så till den milda grad att hon vet det. Vet! Men man kan ju för fan aldrig vara hundra procent säker. Det är ju här det faller. Man kan aldrig veta, och därför borde ingen ge blod om man inte också låter deras partners fylla i samma frågeformulär. Då kan dom ju alltid ljuga, för det är ju inte som att Sveriges alla torskar står i kö och vill berätta om sina erfarenheter. Men i alla fall. Det man inte vet har man inte ont utav, eller?

Jo det var ju det jag glömde skriva, och det som hangupen gick ut på. För det är inte som att det är första eller sista gången. Men det som verkligen har visat sig funka är att skriva brev till personen ifråga för då får man sagt allt det där man önskar att man fått säga tidigare, men som den personen aldrig tillät en säga. Det är perfekt! Om jag har många såna brev? Du skulle bara veta...

Hangups, what are they good for?

Absolutely nothing!

Och jag har en gigantisk hangup just nu, till ingen som helst jävla nytta. Har haft den till och från sedan förra våren ( omgaaa är det så länge???) och jag tycks inte, hur jag än försöker, kunna skaka den av mig.

Så jag och kompis gjorde då slut och jag var den som drog det kortare strået. Hon ba näe du är dum i huvet, vi kan ändå inte vara kompisar goodbye. Och att hon gjorde det för att jag sagt ifrån först och hon antagligen kunde nosa sig till att jag skulle sagt henne detsamma om hon bara gett mig lite tid, kan ju vem som helst lista ut. Och det är ju det som retar mig så fruktansvärt! Jag håller på att förgås totalt av fucking jäkla klåda över detta. Nu är jag i underläge och kommer så förbli hela resten av mitt liv. Hon sitter i mitt huvud och ler föraktfullt och påminner mig om att jag aldrig kan komma åt henne, för det kommer hon aldrig tillåta. Aldrig.

För samtidigt saknar jag henne något så enormt. Om det hade varit jag som sagt åt henne att dra hade ju jag varit den som var i överläge och då hade det varit så mycket enklare att ta kontakt med henne. Nu skulle det bara bli som en sorglig liten bön om att få vara hennes kompis igen. Maktobalansen skulle bara förstärkas ytterligare, i know it. Hon skulle tänka att hon hade mig i en liten liten pytteask eftersom jag trots att hon behandlade mig som skit ändå vill vara kompis med henne.

Jag har verkligen ältat vår relation till döddagar. Hade jag en terapeut skulle det här ha varit löst för mycket länge sen, men nu får jag leva med den här hjärnklådan tills jag har råd att gå till en skrynklare igen. Hon kommer bara säga det alla andra sagt, och det är något jag redan mycket väl känner till. Typ det här med självdestruktivitet yada yada. Men hur fan tar man sig ur skiten?

Familjen Babajou

Första avsnittet av Familjen Babajou var verkligen helgjutet. Helgjutet! Jag vågade inte ens tänka tanken att det var det bästa som visats sedan Lasermannen, men då det tycks vara en jämförelse andra tar i sin mun, stämmer jag in!

Ikväll visas första avsnittet i repris kl 23.10, annars kan man alltid se det på Svt Play. Det här är en dramaserie man inte får missa, den skildrar verkligen på ett minst sagt träffsäkert sätt Sverige då, och det på ett sätt som gör dagens samhälle kanske inte helt okomplicerat, men väldigt mycket enklare att förstå. Man har lyckats med manus, regi och skådespelandet, och serien är både sorglig och rolig på ett sätt som är svårt att få till, utan att trovärdigheten på köpet försvinner.

Snörvel

Igår på tunnelbanan var det en tjej som snörvlade så sjuuuukt högt. Och det är väl inte mer med det. Men det roliga var att hon hade öronproppar på sig. Nej, inte hörlurar, utan öronproppar. Detta för att hon inte skulle bli störd när hon läste sin väldigt viktiga bok från Brottsförebyggande rådet.

Då inställer sig ju genast frågan, var det hennes egna snörvlanden som hon inte ville bli störd av? Som dock vi medtrafikanter blev allt för välbekanta med, och det efter mindre än en minuts gemensam åktid?

Det hela var verkligen minst sagt en smula absurt, i synnerhet då alla inom syn och räckhåll hörde hennes snörvlanden. Hon verkligen drog in så mycket snor i svalget att jag är förvånad över att hon inte kvävdes på köpet. Jag försökte få ögonkontakt med henne men hon bara läste och läste, medan såväl jag som paret som satt precis intill henne bara ryckte på axlarna.

I tunnelbanan, i tunnelbanan, i tunnelbanan, i tunnelbanan.

Norrlänning i Fjollträsk

Hur svårt kan det vara att be om hur artistnamnet stavas när man gillar musiken man hör? Men näe, inte jag. Jag tror jag är den allvetande Eveliina Kokko som vet precis exakt hur allt stavas bara av att höra hur det uttalas. Inte. Till att börja jag med hade jag inte mage nog att säga att jag inte hörde om min danslärare sa Yassah eller Yaffah. Ja, jag trodde nämligen att han sa Yaffah Koly, eller kanske då möjligtvis Yassah Koly. Eller Koli. Men istället för att genast reda ut det åkte jag hem och googlade dessa namn kanske hundra och en gånger. Hur jag till slut, av en slump ändå insåg att han menade Tiken Jah Fakoly, kommer jag inte längre ihåg.

Samvetskval

Jag hatar alla saker i mitt hem som aldrig kommer att ta slut. Som den sedan flera år tillbaka oanvända deodorantsprayen. Den och tusen andra saker får mig att gå i tusen bitar. Jag har verkligen försökt komma på varför jag får sådan klåda av sånt här, och skyller som vanligt på mitt kontrollbehov. Det och mitt ändlöst dåliga samvete.

För oavsett hur jäkla bra min snålhet kan vara ibland, då jag tvingar mig själv att springa runt och jämföra priset på allaska pollock. Men när det kommer till saker jag inte använder kan jag av samma anledning inte förmå mig själv att slänga dem. Enda undantaget är medicin som gått och blivit gammal, men till och med då nästan skär det i hjärtat.

Jag tror att alla de här prylarna jag aldrig använder sticker mig i ögonen för att jag påminns om vilka dåliga köp jag faktiskt en gång gjort. Om att jag inte alltid är den där snålfinnen jag så skryter så mycket om. Men då borde jag väl snarare spara skiten för att inte göra om samma misstag igen, istället för att ge bort eller sälja den vidare?

Plugghästen fortsatte att sitta längst fram i klassrummet och nicka instämmande till allt föreläsaren sa. Och sitta tyst för sig själv och humma, svara på föreläsarens retoriska frågor, och skaka på huvudet när föreläsaren sa något hon tyckte var upprörande. Detta är alltså något jag måste bevittna resten av våren. Jag tror jag kommer bli tokig! På rasten frågade hon en kille vilka som ingick i unionen som upplöstes 1905. Seriöst! Det läste jag i KP när jag gick i sexan, och dom som inte gjorde det då, borde inte idag få sätta sin fot i närheten av Frescati.